Tiden försvinner för mig trots att jag gör allt som står i min makt för att hänga med.
Tiden räcker inte till, eller snarare; JAG räcker inte till, och det gör mig stundom bedrövad...
Jag har de senaste månaderna blivit en utomordentlig projektledare med en extra superkraft; FLEXIBILITET. Jag har utvecklat en enastående förmåga att improvisera och kasta mig mellan tre eller fyra olika uppgifter men ändå är det inte tillfyllest. (Till exempel har jag försökt att skriva detta inlägg tre gånger men fått avbryta efter några rader...)
Sanningen är att man inte kan detaljplanera något med två barn, vilket kan tyckas märkligt eftersom tillvaron med två barn faktiskt kräver planering.
Alltsom oftast händer det att jag glömmer, tappar (såväl ting som tålamod) och i frustration utökar listan på saker som behöver göras.
Rörig i huvudet är ett konstant tillstånd och det blev både jag och J varse på ett ganska trist sätt idag. Vi hade bestämt oss för att företa oss en utflykt denna soliga söndag och tillbringade hela morgonen med att förbereda för det. Till sist satt båda barnen påklädda och mätta i varsin bilbarnstol och vi kunde påbörja resan mot Marstrand. Det var en fin bilresa. Den lilla sov och den stora satt och pladdrade om allt hon såg genom sitt fönster.
När vi närmade oss Marstrand vände sig J till mig och sa; - Du tog med skötväskan va?
Mitt humör sjönk omedelbart, för det hade jag inte. J hade packat väskan och ställt den i hallen men med ansvar för var sin unge hade ingen av oss kommit ihåg att ta med den helt nödvändiga väskan med blöjor, nappflaska, mjölkersättning, solhattar och extrakläder.
Den glada stämningen i bilen förbyttes i en besviken suck. Det var bara att vända och åka tillbaka igen och hoppas att lilla S inte skulle vakna ur sin sömn innan vi hann hem igen. Lunchen som vi hade tänkt inta på någon trevlig restaurang på Marstrand blev istället till korv och makaroner hemma i uterummet.
Trist, var ordet, sa Bull...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar