Här och nu

I morse såg jag Fredrik Eklund på TV. Han satt i en soffa i på TV4 morgon och talade om hur meditationen frälst honom, och om hur han med dess hjälp klarar av att vara mer "här och nu".

Jag reflekterade lite över det, och känner att det ligger i tiden att ständigt ligga steget före. Att se fram emot "då" och "sedan". Att planera och förbereda inför det som kommer, eller kanske bara eventuellt kommer. Vi har delvis tappat förmågan att hantera livet på volley. Glömt att livet består av upp och ner, glädje och sorg, stress och stiltje. Att allt inte går att planera eller förbereda.
Vi kan inte ha policys och handlingsplaner för allt som händer, för livet är sällan enkelt. Vi måste gå tillbaka och inse att det som sker, både gott och ont, ibland varken är förberett eller förväntat. Men att vi behöver vara närvarande i allt det, eftersom det är just detta som är livet.

Denna något filosofiska insikt kom till mig när jag besökte Östra Sjukhuset för min årliga kontroll. När kontrastlösningen långsamt injicerades i min arm och jag åkte in i Datortomografin och lydde uppmaningen om att växelvis hålla andan och andas igen, fann jag att jag verkligen var i nuet. Lika mycket som när jag för två år sedan fick beskedet om att jag bar på en cancertumör.

Livet går inte att detaljplanera. När någon berättar för dig att du har en dödlig sjukdom ställs allt på ända. Plötsligt betyder "då" och "sedan" väldigt lite. Du är utelämnad till nuet. Vilket är lite märkligt på sitt sätt. Alla vet vi ju att vi ska dö. Det är ett av två beständiga måsten i livet. Man måste välja och man måste dö. Men döden är en ovälkommen och onaturlig gäst som vi gärna väntar ut så länge det går. Jag var heller inte rädd för att dö. Jag var rädd för att inte få leva.

I allt som sedan hände var jag så otroligt närvarande. Jag fokuserade på nuet konstant eftersom något annat både var otänkbart och onödigt. Vem kan tänka på vart vi ska åka på semester nästa år eller ens vad vi ska ha till middag ikväll, när någon talar om för dig att ditt liv är i fara?

Viljan att leva är självprioriterande. Kropp och själ har en samlad uppgift; att kämpa, att överleva och att inte ge upp. Jag är glad över att Fredrik Eklund funnit ett bra sätt att landa i nuet, att finna lugnet och fokusera på det som är viktigt. Meditation är ett sätt. Cancer är ett annat.

Den tjocka flickan

Ibland tittar hon ut ur mig. Den tjocka flickan.
Den trasiga, ledsna, arga flickan som bara ville vara vanlig. En unge som alla andra, men som i hemlighet närde drömmar om att bli omtyckt och populär. Flickan som inte ville synas, inte utsättas för allas blickar.
Föregående helg såg jag henne. En annan flicka i en restaurang med sina föräldrar. Runt 8-9 år med en fin svart tröja med rosa paljettryck som inte riktigt räckte ner över den stora magen. Jeansen som inköpts i storlek som mer motsvarar en 11-åring satt åt kring rumpa, höfter och lår, men var på tok för långa. Hennes långa vackra hår i en hästsvans, de pigga bruna ögonen och en näsa full av fräknar. En söt flicka i en kropp som var för tjock. Jag såg blickarna från övriga gäster. Medlidande, menande och ogillande. Jag tyckte så gränslöst synd om denna lilla flicka. Jag kände med henne och ville skrika åt hennes föräldrar;
- Gör något nu! Vad ni än har försökt med, gör mer! Stoppa det här nu! Det hjälper inte att ni älskar henne och säger att hon är världens finaste, att hon inte ska bry sig om vad de andra säger. Det hjälper inte!
Men det gjorde jag givetvis inte. Jag gick och satte mig med mina barn och tackade mig själv, min man, ödet, slumpen och våra förutsättningar för att mina flickor aldrig ska behöva bli den tjocka flickan. 

Doftminnen

Visst har vi väl alla minnen av dofter från vår barndom?
Skogen, havet och ängarna tycktes dofta mycket starkare, eller också är det minnet av doften som biter sig fast.

Som jag minns det, doftade hösten kyligt friskt från nyfällda gula lönnlöv i drivor, rodnande äpplen på dignande grenar, nära nog överblommade krasse och ringblommor. Fuktiga dimslöjor tidiga morgnar, och spindelväv rikt smyckade av daggdroppar, omfamnades av den fylliga, oåterkalleliga doften av annalkande höst.

En annan doft som jag starkt förknippar med min barndom är den av mamma när hon hämtade mig på dagis. Dörrklockans plingande, dörrens lätta gnällande och doften av nytvättad poplinkappa, Oil of Ulay, läppstift, rouge och ett stänk parfym i den tunna scarfen runt mammas hals. Den trygga doften blandades med min förväntan och glädje.

Vissa dofter håller nästan på att försvinna, liksom vissa ljud. Men de ersätts av andra som ligger mer rätt i tiden. Ibland kan jag ändå sakna vissa dofter. Som mammas ansiktskräm. Den ljust rosa flaskan med svart kork bytte först namn, sedan förändrades doften och nu tillverkas den inte längre. Jag kommer sakna den.

Väl mött

Återgången till arbete och vardag har tagit sin lilla tid men nu börjar allt rulla på som vanligt igen. Sommaren var fin om än en smula sval. Facebookflödet fylldes med bilder och inlägg om utflykter, resor och upplevelser. Barnen började ny förskola och lilla S slutade med blöja. Stora ting i en barnfamiljs liv.

Jag har börjat Yoga. För att aktivera mig en smula har jag förnyat mitt Friskis-och svettis-kort och varvar nu skivstångspass med yoga. Jag som förr om åren fnyst lite föraktfullt åt dylika "flummerier" och med emfas hävdat att yoga inte var något för mig har nu ändrat inställning och ser det som ett bra komplement till styrketräningen. Inte ser det bra ut, och inte har jag uppnått min fulla kapacitet när det gäller smidighet och kontroll på andningen men jag har åtminstone börjat och det är ju ändå grunden för att nå framgång.

Nu låter det som att jag är en riktigt tränings-människa som med regelbundenhet bevistar gymet men så är inte fallet. Träningen sker högst oregelbundet på grund av mitt varierande arbete och både styrke- och konditionsmässigt finns det mycket kvar att önska, men det är ännu bara början av terminen. Dessutom har sommarens frestelser, som jag njutningsfullt låtit mig falla för, lämnat uppenbara spår avseende mitt midjemått. Även om jag inte kan lova några omedelbara framgångar så ska jag åtminstone försöka leva lite mer hälsosamt.

En förändring som jag genomförde redan efter årsskiftet var att jag började stå upp och jobba. Jag höjde skrivbordet och har inte sänkt det en enda gång sedan dess. Det är en vanesak att stå upp men det känns mycket bättre än att sitta ner hela dagarna.
Först sitter man i bilen/bussen, sedan på kontorsstolen, sedan i konferensrummet på mötet, i soffan vid fikat, på kontorsstolen igen och sedan i bilen/bussen för att avsluta med lite stillasittande i soffan. Kort sagt; vi sitter alldeles för mycket. Människan är inte designad för så mycket sittande.

Men; yogan kommer att göra underverk för den här stela och oviga kroppen.

Jag ska be att få återkomma när jag kan fälla överkroppen fram och vidröra golvet med handflatorna medelst raka ben.