Jul på Liseberg

I år har Liseberg öppet även under mellandagarna och då tänker vi passa på att besöka nöjesparken. Det har blivit många besök under året och vi hann faktiskt med en omgång i början av december tillsammans med min syster och hennes dotter.

Lilla E får ju åka allt på Kaninlandet, men sommarens och höstens besök blev lite ledsamma för lillasyster, som ännu inte uppnått 90 cm och därmed inte fick åka mer än en handfull attraktioner. Men nu i vinter hade det hänt grejor! Med stadiga vinterkängor på fötterna och lite pösig mössa på huvudet lyckades hon sträcka upp sig nog för att klara längdkravet och lyckan var gjord!

Hon åkte allt med förtjusning, och tjoade i högan sky. Liksom kusinen sträckte båda systrarna armarna i vädret under åkturerna och glädjen visste inga gränser.

Ikväll kör vi sista besöket för året och sedan ser vi fram emot sommaren 2017.

Slutfrossat

För mig följs julen vanligtvis av en period av uppsvullen mage, dästhet och ett tämligen dåligt samvete, och denna jul är inget undantag. Jag har ätit, gott och alldeles för mycket, och inte motionerat mer än att resa mig upp från soffan. Men nu får det vara slut med dumheterna.

Jag känner mig nästan lite mat-förgiftad. Alltså inte sådär så man kräks av dålig mat, utan enkom för att jag ätit för fet, för söt och för mycket mat, blandat med julmust, glögg och andra kariesfestliga drycker som jag vanligtvis inte brukar dricka. En fräsch sallad med ett glas vatten känns oerhört lockande just nu.

Jag har nästan inte varit utanför dörren, och känner ett sug efter frisk luft och frostiga nyp i kinderna. Så frostigt är det just inte alls ute, men väl blåsigt så det räcker. Vi har haft storm över västkusten men vårt vedbodtak gick händelserna i förväg och blåste av redan natten mot julafton.

Så idag ägnade jag en stor del av lunchen åt att promenera. Man hinner ganska långt på 30 minuter och jag kände mig mycket piggare efter det. Nu är det bara att jobba bort resten av överflödskilona, det borde inte ta mer än sisådär tre, fyra månader.

Ganska ovärt att frossa fritt i en vecka för allt det arbetet kan jag tycka...

Räven raskar inte över isen...

... för is är det ont om, men tiden springer ifrån mig.

Nu är det dan före dan före, dan före dopparedan... (Eller hur det nu blir) Alltså; 3,5 dagar kvar till julafton...
På lördag är det dags att åter bänka sig framför Kalle Ankas jul, smörja kråset med alltför mycket och för fet mat, och se barnens ögon tindra av förväntan inför Tomtens besök.

E och S har sina önskelistor klara, och bedyrar ofta hur snälla de varit. Minnet är bra men kort...

Hemma har vi pyntat och klistrat tomtar både högt och lågt. Barnen kan i vanlig ordning inte låta bli att pilla på julgranskulorna och sticka sig på barren, och lilla E envisas med att låtsas att julgransljusen är lypsyl.

Men jag har överseende med det, för jag älskar julen. Enda smolket i glädjebägaren är att det inte så många lediga dagar som man får njuta av härligheten, och att vi ännu inte har lyckats hitta ett pepparkakshus för montering och dekoration. Idag gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går.

Vad önskar du dig i julklapp?

En helt legitim fråga såhär dags på året.

Svaret är:
- Att alla barn ska vara trygga, varma, mätta och få gå i skolan...

Just nu kör Musikhjälpen sin insamling för alla barns rätt att få gå i skolan.

I en värld där tillvaron krossas av vuxna som krigar, och rädslan slår sönder barn inombords i takt med att bomberna faller, är kanske skolan den enda trygga punkten.

I Sverige klagar vi på skolan. Vi klagar på skolsystemet, betygsystemet, läxorna, lärarna och elevernas resultat. Barn i Sverige är bortskämda och curlade.

Men det finns en annan värld, ett annat liv som levs av hundratusentals barn. Barn i krig, naturkatastrofer och svält. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig.

Vi borde vara så oändligt tacksamma. De flesta barn i Sverige får vara trygga, varma, mätta och de får gå i skolan.

Kan vi inte glömma våra lyxproblem för en stund och tänka på alla de barn som lider?
I Aleppo rasar striderna för fullt. Barnen är fast i det helvetet.
Barn som våra. Barn med drömmar, tankar, planer. Barn med sång i bröstet och spring i benen. Barn med silverklingande skratt.
Men skratten har tystnat i Aleppo. Barnen leker inte längre. De lider. Och längtar efter tiden före kriget. När barn fick vara barn. Och gå i skolan...

Du...

Hej där Liten.
Ja, just du.
Du som står där i hörnet och tittar på när de andra leker.
Jag ser på dig att du vill vara med.
Du vill så gärna, men vet inte hur.
Du har försökt.
Du gör som de andra barnen, men de ser dig inte.
Eller också ser de dig, och retar dig.
De skrattar.
Fnissar, och himlar med ögonen.
Blir arga på dig när du är i vägen.

Nu vill du inte synas mer.
Vill inte att de ska märka dig.
Du vill bara bli lämnad ifred.
Det gör ont.
Det går så ont att du går sönder inuti.
Men du är tyst.
Så tyst.

Förlåt.
Vi borde se dig.
Fråga om du vill vara med.
Fråga hur du mår.
Fråga vad som gör dig glad.
Fråga vad som gör dig ledsen.
Förlåt.
Vi vuxna har glömt.
Vi har glömt hur det var att vara du.
Vi vill inte minnas hur ont det gjorde.

Men vi borde se dig.
Och kämpa för dig varje dag.
För det finns många som du.
Men bara en du.
Och du är så värdefull!
Älskade Liten...

Tarvliga påhopp på kvinnor av män

Och där hände det igen. Moderaternas digitala kommunikatör Delmon Haffo kallade, i ett videoklipp på nätet, socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora...
Än en gång förminskas, förlöjligas och hånas duktiga och framgångsrika kvinnor med helt osakliga kränkande påhopp, och den här gången med ett ordval som är helt oacceptabelt.

Vart tog sakligheten vägen? Professionalismen? God samtalston och vanlig hederlig jävla uppfostran!? Ska det vara så svårt att behandla andra människor med respekt? Om Donald Trumps retorik och syn på kvinnor blir rådande i det politiska klimatet även i Sverige, då har vi sjunkit lågt. Så skrämmande lågt...

När jag gick i skolan så blev högstadiet en grogrund för taskig kvinnosyn (och människosyn) Sexistiska, homofobiska och rasistiska skämt var vardag, att bli tafsad på hände varje vecka. Om man sa ifrån himlade killarna med ögonen. Sa att man "överreagerade" och fick "tåla lite skoj" Om man ändå stod på sig klassades man som "manshatare" och "jävla feministbrud"

Så man bet ihop. Blev stentuff och hårdhudad. Tänkte att det var den rådande ordningen och det bara var att förhålla sig till den. Aktade sig för "sända ut fel signaler" En tjej som var klädd som en hora fick ju skylla sig själv om hon blev våldtagen...

Hur blev det så här? Jo man bara upprätthöll en världsmaktsordning som bestått i tusentals år. Kvinnan är det svagare könet. Kvinnan ska tiga i församlingen. Kvinnan ska bara vara dekorativ, tillmötesgående och hålla käften.

Jag vill att mina döttrar ska bli respekterade och uppskattade för sina egenskaper och kvalitéer som människor. Att man ska se dem som personer i första hand och inte som representanter för sitt kön. Jag vill inte att de ska behöva vara "duktiga", "söta" eller "snälla" istället för "starka", "karismatiska" och "framgångsrika".

Kan vi tillsammans arbeta för att ändra på det? Kan vi någon gång komma fram till att det är dina handlingar som definierar dig. Inte hur du ser ut, vilket namn du har, eller vilket kön du tillhör.

Kommer jag att få uppleva den dagen, då vi alla har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att lyckas? Det arbetet måste vi alla hjälpas åt med. Att stärka varandra och hylla goda förebilder. Kampen för jämställdhet börjar med barnen, så låt oss hjälpas åt att fostra starka, öppna och toleranta individer som vågar säga ifrån när andra kränker, och som inte ställer upp på gamla sura könsmönster.

Framtiden är vår!

Fler nät-féer!

Nog nu!
När Sanna Nielsen för några dagar sedan presenterades som årets julvärd haglade kritiken. En duktig, professionell och vacker människa fick utstå tarvliga påhopp baserade på sitt utseende, som ingen ska behöva ta. Det är inte OK!

Jag tycker att vi borde utrota alla elakheter på nätet och bekämpa nät-trollen med kärlek. Hur vore det om vi alla skrev något snällt i kommentatorsfälten, istället för att låta elaka, fega människor utan filter vräka ur sig hemskheter om andra?

Vi borde organisera en armé av nät-féer med uppdrag att bara fylla kommentatorsfälten i sociala medier med rara saker. Eller som en klok människa en gång sa: - Kan du mot förmodan inte säga något snällt om någon; säg ingenting alls!

Sing me out - Ola Salo och Happy Voices - Partille

Så här såg det ut igår, då jag som en av femhundra körmedlemmar sjöng med Ola Salo. Vilken känsla! Jag har aldrig tidigare sett Ola live, men vilken fantastisk artist han är!

Han började tidigt i barnkyrkokören hemma i lilla Hovmantorp, och nu är han en av Sveriges bästa artister, med framgångar från tiden med The Ark och flera stora musikalroller bakom sig. Tillsammans med vår körledare Gabriel Forss gjorde de succé i roliga och lättsamma mellansnack, varvade med allvar. Vi sjöng av våra lungors fulla kraft och med en glädje som sitter kvar i bröstet länge. Tack alla!

Ve oss...

Trump vann... Som jag anade.
Majoriteten av Amerikas befolkning valde att lägga sin röst på en högljudd populistisk retoriker med rasistiska, kvinnofientliga och krigshetsande inslag. Känns det bekant? Hej Tyskland 30-tal!

Så vad händer nu?

En kollega konstaterade att Trump möjligen kommer att dämpas eller rentav hejdas i sin galna reformiver av sin stab och övriga i senaten, så att inrikespolitiken kanske håller någorlunda vettiga former. Kanske...

Han har lovat att öppna upp gamla nedlagda kolgruvor och riva upp klimatavtal och överenskommelser om utsläpp. Miljöarbetet tog just ett gigantiskt kliv bakåt. Han har lovat generösare vapenlagar och vill omgående bygga en mur mot Mexicos gräns samt utvisa några miljoner människor av annan etnisk härkomst. The Land of freedom blev just lite mindre fritt. Glöm Obama-Care och sjukvårdsreformer. Glöm jämställdhetsarbete och samarbete.

Men vad händer i relationerna till andra stater? Trump i möten med representanter för Kina, Ryssland eller Arabstaterna? Kommer han att bete sig respektfullt eller klampa på genom att uttala sig klumpigt, kränkande eller rentav uttala hotelser? Ingen vet. Kan någon hålla i kopplet på bandhunden som skäller och visar tänderna? Vem hindrar honom från att pilla på avfyrningsmekanismen för landets kärnvapenarsenal?

Det är i sanning en sorgens dag... Sannolikheten att vi kommer att få uppleva ett nytt världskrig under vår livstid ökade just markant. En liten arg man har makten i sin hand. Ve oss!

Isande vindar...

drar obevekligt fram över nejden och kramar ur det sista ur den gyllene hösten och dess mustiga dofter av mylla och skog. Nu, mina vänner, är vintern i sanning kommen...

Under ett par säsonger har jag sorgset konstaterat att min kraftiga vinterjacka faktiskt sjungit en stilla svanesång. När jag om hösten hängt in den i garderoben har jag tänkt att jag ska köpa en ny till nästa vintersäsong men ack... Så har vintern kommit, och den numera tämligen slitna jackan har återigen åkt fram och använts lika flitigt som föregående år.
Men i höstas fick det vara nog. Istället för att förpassas till vinterförvaring i källaren åkte den istället ner i en säck med kläder till återvinning. Nu skulle det bli alldeles nödvändigt att köpa en ny, när jag inte längre hade någonting att ha på mig.

Det var ju ganska smart gjort av mig. Det hade varit ännu smartare om jag faktiskt hade kommit ihåg att jag slängt den när det började bli höst. Det gjorde jag inte. Inte heller när det började bli lite kallt mindes jag att jag inte längre ägde en varm vinterjacka. Det blev uppenbart härom morgonen när jag skulle ta fram lite varmare kläder mer lämpade för säsongen. Först då mindes jag den svarta sopsäcken...

Utbudet är ju inte sådär gigantiskt så här i november då minusgraderna dominerar. Det mesta är utplockat och kvar står jag med lång näsa. Jag borde ha lagt en påminnelse i kalendern så där i september...

Jämställdhet provocerar

Följande text är saxad från Försäkringskassans hemsida:

Föräldraförsäkringen har funnits i över 40 år. Redan från början hade båda föräldrar rätt till lika många dagar med föräldrapenning. Möjlighet fanns att avstå dagar till varandra. 1974 tog mammor ut 99,5 procent av alla dagarna medan pappor tog ut 0,5 procent. Idag tar mammor ut cirka 75 procent av föräldrapenningdagarna medan pappor tar ut cirka 25 procent.
Utvecklingen mot att dela lika på föräldraförsäkringen går långsamt och för att snabba på utvecklingen har reglerna ändrats. 1995 kom den så kallade mamma- eller pappamånaden. Då reserverades en månad av föräldrapenningen till vardera föräldern. 2002 infördes den andra reserverade månaden och från och med 2016 är tre månader reserverade för vardera föräldern.

Försäkringskassan har lanserat en reklamkampanj som går ut på att belysa det skeva uttaget av föräldrapenning. Idag tar papporna ut 25% av föräldrapenningen och lejonparten tas således ut av mammorna. Jag undrar om de kunde förutse den enorma uppmärksamhet denna relativt oskyldiga reklamfilm har genererat. Människor (till största delen kvinnor) vräker ut sitt raseri på sociala medier. Man skäller, svär, hotar och tävlar om vem som bär den tjockaste offerkoftan. Att agitera och ventilera sin egna personliga situation för att ge tyngd bakom sina uppretade argument är mer regel än undantag. Man hävdar med emfas att FK för det första ska "Ge fan i att lägga sig i uttaget av Fp" samt att de fysiologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, samt den egna ekonomin är avgörande för att en uppdelning på 50-50 av föräldraledigheten är omöjlig. Man vägrar konsekvent att se att man upprätthåller en patriarkalisk struktur som direkt motverkar jämställdhet mellan könen.

Men låt oss backa lite. Låter inte detta misstänkt likt en annan debatt som fördes under det tidiga 1900-talet...? Då gällde frågan kvinnlig rösträtt. Den gången organiserade suffragetterna sig för att kämpa för jämställdhet genom att kräva en ny lag avseende rösträtt för alla. Men kvinnosaksfrågan stötte på ett oväntat motstånd i de egna leden. Kvinnor (företrädesvis ur borgar- och högre-stånds-klasserna) motarbetade kampen genom att bilda motståndsgrupper. Man ville alltså inte att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande och jämställdhet. Utredningen om kvinnlig rösträtt tog tolv år men röstades igenom år 1919.

I de här frågorna behöver man se bortom sin egen situation och granska strukturen. Det är ett faktum att männen totalt sett endast tar ut en fjärdedel av all föräldrapenning. (JA undantag finns, men nu talar vi strukturen) Och när tar de ut de "pappamånader" som annars skulle frysa inne då? Jo: under sommarmånaderna. Rätt bekvämt faktiskt. Men alla som har varit föräldralediga med ett eller flera barn en gråslaskig dag i februari vet vilken utmaning det är att hälla i en motsträvig unge i en tjock vinteroverall, kränga på mössa och vantar och i regn och snålblåst både vara gruppledare/lekledare på lekplatsen, inköpsansvarig i mataffären, chaufför till BVC och medlare när syskonen ryker ihop. Utöver det ska man med vänsterhanden sköta mat, disk och tvätt.

Är det verkligen så att de arbeten som män har, inte medger föräldraledighet mer än på sommaren?

Och så var det det här med ekonomi. Jo kvinnor tjänar generellt sett mindre än vad män gör men: Föräldrapenningtillägget som kollektivavtalsanslutna arbetsgivaren erbjuder balanserar upp det inkomstbortfallet till en viss del.

 Sverige har en av de mest generösa föräldraförsäkringarna i världen. I många andra länder måste mammorna återgå till jobbet efter några få veckor, eller månader. Hur löser man amningen då? (Ett indignerat och högljutt argument mot att dela lika) Tja uppenbarligen löser man matfrågan på något sätt för så vitt jag vet har inget spädbarn svultit ihjäl för att mamman har återgått till arbetet.

I Sverige skulle man kunna tänka sig många lösningar: Man kan pumpa ut mjölk och lagra, eller så kan den föräldralediga pappan komma med bebisen till mammans arbetsplats så att hon kan amma i lugn och ro.
Eller, hemska tanke: så slutar man att amma... 480 dagar delat på två är 240 dagar. (8-11 månader, beroende lite på uttag av ersättningen) Inte alarmerande tidigt att sluta amma även om man förespråkar helamning...

Kort sagt; raseriet känner inga gränser och jag kan bara förundras över att dessa kvinnor inte kan se bortom sin egen situation (som givetvis inte ska förringas) och se till samhällsproblemet. Om vi någonsin ska komma tillrätta med jämställdheten på arbetsmarknaden så måste vi kanske sätta hårt mot hårt. Vi skulle inte acceptera att arbetsgivare ser med ovilja på de pappor som väljer att vara med sina barn lika mycket som den andra föräldern. Vi skulle tycka att en attraktiv arbetsgivare uppmuntrar uttag av föräldrapenning på lika villkor. Vi kvinnor skulle kanske inte gå miste om pension, löneökningar och avancemang inom yrket i samma omfattning som vi gör nu när vi är föräldralediga.

För mig är det så viktigt att mina två döttrar får leva och verka på samma villkor som män och idag får de inte det, bland annat på grund av stereotyper, skeva strukturer och gammaldags värderingar om familjen och könsroller.

Kanske, bara kanske, skulle just medvetenheten om strukturen göra att några föräldrar tänker sig för en extra gång när man ska vara föräldraledig eller vara hemma med sjuka barn. Om några faktiskt gör medvetna val, med jämställdheten i fokus, där det är möjligt så är det ett steg på vägen.
Så Heja Försäkringskassan som vill sätta fokus på en så viktig fråga!

Ett år senare...

För exakt ett år sedan vaknade jag upp i en sjukhussäng på Östra. Jag var nyopererad, fullpumpad av morfin och utmattad. Berg-och-dal-banan som inletts en vecka tidigare tog en ny vändning då jag befann mig bland de nyligen cancer-opererade på mag-tarm-avdelningen. Jag undersöktes, mina provsvar granskades, jag skickades till röntgen och tillbaka igen, fick mer smärtstillande och sov.

Allt det där kom över mig igen i morse då jag åter klev in genom dörrarna till sjukhuset. Vädret var då, liksom nu kyligt och klart. Jag minns att jag låg där i sängen och såg ut genom fönstren, och tänkte hur overkligt allt var. Det var en underbar höstdag med glöd i löven, klarblå himmel och strålande sol, men där låg jag och hade lurat döden.

Anledningen till min upplevelse i morse, var att jag hade tid på röntgenavdelningen. En datortomografiundersökning, som det så fint heter. När jag vandrade i korridorerna och satt ner i väntrummet vällde allt fram. Sorgen, skräcken och ovissheten som jag kände då, gjorde mig illa till mods. Jag mår ju bra nu. Allt är bra, men känslan och minnena kommer alltid att finnas där, djupt inom mig.

Undersökningen gick bra och så vitt jag vet så är allt bra. På måndag får jag träffa en läkare från kirurgen och diskutera fortsättningen men jag vill se det som ett avslutande och sammanfattande samtal. Vi får hålla tummarna för det!

It´s the end of the world as we know it...

Den ödesmättade strofen sjöng REM under slutet av det poppiga 80-talet, och den visar sig vara högaktuell igen, med det annalkande valet i USA som fond.
Vad är det som händer i amerikansk inrikespolitik? - Inte lätt att veta ens för den insatte, eftersom personkampanjerna mest tycks gå ut på att smutskasta sin motståndare och innehåller föga information om hur man avser att lösa de problem det stora landet i väst står inför.

Klart är i alla fall att missnöjet med de båda kandidaterna är tämligen utbrett bland den stora massan. Man litar inte på Hillary Clinton och man har svårt att ta Donald Trump på allvar.

Trots det har båda parter en stark hejaklack bakom sig och en varsina enorma budgetar med hordvis av medarbetare och andra rådgivare.

Inte för att jag tror att Trump lyssnar tillnärmelsevis så mycket på sina som Clinton gör, men jag kan tänka mig att de som har ledande positioner inom republikanerna får nya gråa hår och mindre infarkter dagligen när Trump sticker ut hakan och uttalar sig plumpt, nedsättande och okunnigt om diverse ting. Eller är det ett medvetet och väl överlagt taktiskt beslut?

Ett klipp som cirkulerat i sociala medier visar hur man intervjuar Trump-fans om det politiska läget och svaren framkallade kommentarer i stil med:

- Är de på riktigt?
- Helt hårresande!
Och avslutas med den retoriska frågan:
- Hur dum får man lov att vara?

Det är intressant, för svaret är: Hur dum som helst!
Det finns nämligen ingen bortre gräns för dumhet (som för övrigt inte nödvändigtvis behöver ha med intelligens att göra) Detta är en knäckfråga för alla som förespråkar demokrati; ska man låta de oinformerade, de lättpåverkade och de dumma avgöra ett valresultat? Svaret på den frågan är ja. Något annat vore otänkbart. Vem skulle besluta om den enskildes rösträtt? Vi tar då genast ett kliv flera hundra år bakåt i tiden, då de ofrälse inte hade någon makt att påverka eftersom de saknade den så fundamentala rösträtten.

Den stora paradoxen med demokrati är ju att man kan fatta ett majoritetsbeslut om att avskaffa demokrati...
Tricky...

Happy voices

Jag har börjat sjunga i kör.
Det var några år sedan sist. (Ungdomskören i Borås för 110 år sedan) men oj vad roligt det är!

Vi sjunger Elvis, Justin Timberlake, Ola Salo (som för övrigt är gästartist under konserten i Partille Arena den 9:e november) och en hel del annat.

Varje tisdag kväll ger jag hals tillsammans med femhundra anda deltagare i den svulstiga Annedalskyrkan. Det låter förvånansvärt bra!
Jag som alltid har tyckt om att sjunga ända sedan jag var riktigt liten, då jag sjöng tillsammans med pappa som kompade på gitarr. Då var det mest Taube, Bellman, Fröding och Cornelis. Jag minns att de var mäkta imponerade på mitt dagis, som det hette då, när jag utan att staka mig, och med glödande entusiasm, sjöng alla verser i Möte i Monsunen och visan om Karl Alfred.

Jag sjunger gärna lite till vardags när jag grejar hemma, men får då snabbt konkurrens av båda döttrarna som gärna tar ton. Det bådar gott inför kommande luciatåg.

Hej sladd!

När entrétaket utanför ytterdörren väl var på plats blev det dags för ny belysning. Efter lite knåpande fick min händige man både tak- och nyinköpta vägglampor att lysa.
Samtidigt passade han på att dra om elen i resten av huset eftersom sladdarna som går in genom ett hål, tar outgrundliga vägar och mynnar ut i en annan eldosa i ett annat rum, för att sedan försvinna igen.
Vi drog och slet för att få jordade uttag i ett hus där man tycks ha ansett att ett eluttag i varje rum var gränsen till oförsvarbar lyx. Ett hus där man levt under devisen att det där med elektricitet nog bara var en fluga och inte skulle kostas på...
På ett ställe var det stört omöjligt att få igenom det färggranna knippet med sladdar. Vi slet, drog, svor och svettades. Tills J metodiskt mätte upp vart någonstans stoppet satt och helt sonika hackade hål i väggen i barnens rum. Där satt två prydliga spikar rakt igenom ledningsröret som på ett synnerligen effektivt sätt hindrade all form av passage. Efter att ha avlägsnat de ovan nämnda spikarna gick det alldeles utmärkt att dra fram ny fin sladd till uttaget.
Antalet uttag är dessvärre konstanta, men grenkontakter is da shit!

Maten... Himmel och helvete

Hörni det här med mat...

Visst är det knepigt? Mat kan ju vara så fantastiskt gott, framkalla glädje och njutning och utgör en samlingspunkt för människor. Jag gillar att äta mat. Men jag gillar inte att laga mat. Absolut inte.
Faktum är att jag på riktigt ogillar det så mycket, att jag nog enbart hade köpt färdigmat om jag vore snäppet latare, rikare och oansvarigare.

Jag drar mig för att ställa mig vid spisen. Det är ett nödvändigt ont och genererar mest frustration och uppgivenhet. Att laga mat till barn är ett alldeles särdeles otacksamt uppdrag.

- Jag gillar inte pannkakor...
- Tyst, du gillar visst pannkakor!
- Näää jag vill ha plättar!

...

-Mammaaa jag vill inte ha potatis, jag vill ha pasta!
- Vi åt pasta igår, ät nu!

...

- Jag vill inte haaaa den här maten!
- Snälla ät nu!!!

...

- Vad får vi till efterrätt?
- Det blir ingen efterrätt idag. Ät upp din mat.
- Uuuuääähhhh!!!

Som sagt. Den där underbara stilla familjemiddagen med strålande barnaögon, renskrapade tallrikar och ett jublande "tack för maten" existerar inte i verkligheten. Det är bara att inse fakta..

Så jag byter kanal snabbt när det vankas matlagningsprogram på TV, ryser åt hurtiga kockar med fingret i såskastrullen och skrattar fortfarande åt lilla E:s kommentar på restaurangen i somras. Vid lunchen presenterades maten av just en sådan entusiastisk och erforderligt klädd kock. Lilla E granskade hans vitklädda uppenbarelse med den ståtliga kockmössan, funderade en stund och frågade sedan sin far:

- Pappa... Varför har han en påse på huvudet?

Summering av sommaren

Då var sommarsemestern för 2016 till ända och det blev dags att återgå till arbetet. Möjligen med en viss längtan tillbaka till sol och värme, som inte var helt dominerande under våra fem gemensamma semesterveckor.

Men oj vad vi hann med mycket...

* Släktträff i Borås
* Resa till Malmö och Köpenhamn med besök på Tivoli
* 70-årskalas i Småland med blåbärsplockning och crosskörning i skogen
* Liseberg i tre omgångar
* Nästan bli utsatta för cykelstöld då J utsågs till dagens hjälte genom att hugga tjuven i nacken.
* Resa till Stockholm och besök på Skansen, Fjäderholmarna, Waldemars Udde. Gamla stan och Söder.
* Besök hos kusinen i Grisslehamn
* Resa till hyrd stuga på Öland där vi körde kors och tvärs i en hel vecka för att verkligen uppleva allt,
och där lilla E på riktigt lärde sig att cykla.

Och utöver ovanstående, företog vi oss en hel del båtturer med bad och strandhäng.

En lyckad semester trots varierande väderlek och temperaturer.

Lilla E och lilla S är tillbaka på förskolan, där storasyster har fått flytta upp en våning till de stora barnen, och lillasyster blev kvar på den gamla avdelningen.

Slutet gott, allting gott.

Lilla E fyra år!

Idag fyller lilla E fyra år och i morgon blir det kalas med hela tjocka släkten.
Vi inledde med sång och paket på sängkanten och barnet gladdes åt presenterna; ett picknick-set till lekstugan, som farmor och farfar så snällt sätter upp i trädgården, och ett par rosa prinsesskor med klack.
Efter att ha klapprat runt på parketten, mycket nöjd med sig själv, fick hon önska födelsedagsmiddag till ikväll, och eftersom hon uttryckte en längtan efter pannkakor med glass, så får det blir så.

I eftermiddag hämtar vi hem barn, kläder och teckningar från förskolan, och kan då se fram emot sex veckors härligt sommarlov!

Och nu längtar vi bara efter lite skönt strandväder.

MC, cykel och bad i sjö

På midsommarafton inledde vi med lunch hos mormor och morfar tillsammans med min morbror och moster. Väldigt gott och väldigt trevligt! Jag och barnen åt köttbullar och de "vuxna" åt sill...

Det blev till och med en liten snaps, och till efterrätt, min personliga favorit: jordgubbar och vaniljglass!

Efter lunchen packade vi ihop våra saker och fortsatte färden mot Småland och Upplid. När vi kom fram blev vi välkomnade av farmor som berättade att farfar hade ramlat ner från en stege och nu befann sig på sjukhuset i Värnamo där han blev omplåstrad. En stund senare kom den snälla grannen Lisbeth körande med farfar som hade stort bandage runt huvudet. Sju stygn hade det blivit...

Trots olyckan var han vid gott mod, och försökte avdramatisera det hela genom att skoja om att han specifikt bett om att få korsstygn. Men det kunde gått illa... Nästa gång det ska renoveras blir det hjälm och en väl förankrad stege, samt lämpligare skodon än tofflor...

Lilla E passade på att cykla och uppvisade en stor förbättring i balansen, vilket också visade sig då hon fräste runt på sin lilla el-drivna motorcykel över fälten. Hon gasade på så att J inte längre kunde springa bredvid, utan själv fick köra vår lilla 125:a för att hänga med. Det var härligt att se!

Men dagen fortsatte med dans kring midsommarstången till lilla E:s glädje och lillasysters förfäran. Efter ett par varv i dansens virvlar bad barnet om att få slippa, och likt sin mor betraktade hon hellre spektaklet från en säker plats.

Sedan blev det glass, lotterier och kullerbyttor i gräset med sommarklänningarna över huvudet. Därefter återvände vi hem till farmor och farfar och inväntade kvällens gäster. Det var varmt, ja rentav hett och termometern visade på nästan 30 grader. Efter en härlig buffé blev det dags att lägga de små och sedan satt vi ute halva natten. Vi såg solen gå ner i en violett och skär horisont och en stund senare, hur en blodröd måne steg på andra sidan fälten. Det var så vackert!


Efter kaffe, tårta och ett antal myggbett vandrade gästerna iväg i natten och vi gick till sängs. Klockan var halv ett och det var fortfarande varmt i luften.

Dagen därpå var ännu varmare och efter en skogspromenad som blev en svettig och gnällig historia för de små, åkte vi iväg och badade. Jag är inte överförtjust i insjö-bad men det var säkert 20 grader i vattnet och svalkade skönt i hettan. Barnen plaskade och lekte av hjärtans lust och ville aldrig gå upp.

På kvällen kom J:s syster och barnens kusin och på morgonen var det lek, och spring i benen hela förmiddagen. Vid lunch begav vi oss till gammelfarmors äldreboende där det var 95-årskalas. Lilla farmor Greta satt omgiven av familj och släkt och förundrades över att hon blivit så gammal. När mat och tårta var uppäten, och födelsedagsbarnet väl installerad i sitt rum omgiven av blommor och presenter hade det blivit dags för oss att återvända hem till Göteborg. Vi packade alla våra pinaler och kom hem när det började bli kväll. En fantastisk midsommarhelg var till ända...

Midsommar igen

Tiden flyger fram och det börjar närma sig semester. Om två och en halv vecka checkar jag ut för sommaren och kan då njuta av sex veckors ledighet. Härligt!

På fredag är det midsommar och då firar vi först med mormor och morfar, och sedan med farmor och farfar i Småland. Det blir så sådär ljuvligt traditionellt, med dans kring midsommarstången, spelmanslag, häst och vagn, lotterier, ostkaka och godisregn för barnen.

Vid varje uppdatering av väder-apparna kommer det nya bud om vädret, men just nu spår de temperaturer på runt 25 grader med inslag av regn- och åskskurar... Även det lite signifikant för midsommar...

Vi tar med gummistövlar och hoppas på det bästa!

Ryk och ränn...

För övrigt fick jag under gårdagen försiktigt huta åt våra vänner polackerna som arbetar med att byta vårt avlopp. (Ja, de är anställda av en inhemsk firma med F-skattsedel och kollektivavtalsenliga löner, såklart!)

När vi kom hem kände vi direkt att det stank rök i hela huset. Vi har anat röklukten tidigare men då har det bara varit i en mindre omfattning, men nu kändes det som att träda in i ett traditionellt rökrum. Visserligen är jag en gammal f.d rökare men det där är inte OK! Man röker inte i någons för övrigt rökfria hem där det finns barn. Blää!!

Roligt sagt!

Barn kan ju ibland uttrycka sig på ett sätt som får vuxna att rodna, blekna eller knäcka sig av skratt, och våra små är inget undantag. Framför allt lilla E som nu uppnått en ålder av fyra år levererar ibland kommentarer som ger upphov till ohejdad munterhet hos föräldrarna.

Här är några smakprov:

Lilla E börjar fundera på de stora existentiella frågorna, och undrar över vart man tar vägen när man dör. Jag förklarar att man då går över till andra sidan, men att man kanske ändå kan hälsa på ibland.
Några dagar senare befinner vi oss i bilen på väg till Hönö för att fira kusinens födelsedag. Det är kö till Öckeröfärjan, och när vi väntar pratar vi om ditt och datt.
Jag säger att det snart är vår tur, och att om en stund är vi över på andra sidan, varpå lilla E blixtsnabbt replikerar; - Där de döda bor? ...

Då vi just nu har hantverkare i källaren som byter vårt avlopp, har vi inte längre tillgång till badkar och eftersom våra änglar är riktiga skitgrisar så bestämde vi oss häromkvällen för att åka till farmor och farfar för att låna deras badkar.
Lilla E funderade på det en stund och sedan frågade hon:
- Men hur ska vi kunna bära badkaret då?

Hemma hos mormor och morfar räknade lilla E till 20 och mormor som var djupt imponerad frågade hur det kom sig att hon kunde räkna så bra, varpå lilla E svarade:
- Det är min röst som säger det.

Lillasyster som är två år, säger inte lika roliga saker. Här är de vanligaste förekommande fraserna:

- Jag är ledsen!
- Vill inte!
- Nej!
- Åka hem nu!

Försommarens fröjder

Mitt i vildaste försommaryran börjar vi så smått räkna ner mot semester. Vi har redan roat oss på helgerna med besök i Slottsskogen, Liseberg, cykelturer med picknick och diverse andra nöjen, och snart är det midsommar, håhåjaja.

Kalasen har avlöst varandra och från och med lilla S och Morfars födelsedagar 12:e respektive 13:e april så har firandena duggat tätt. Senast igår faktiskt, då barnens moster, min syster fyllde ojämna år.

Förutom att det var väldigt roligt att leka med kusinen, så blev det en skräckblandad förtjusning då den 7-månader gamla schäfergossen Tor uppvaktade tjejerna lite väl intensivt.

- Inte äta upp mig! gnällde lilla S från mammas trygga famn och lilla E blev livrädd när han kom rusande som ett stort hårigt ånglok och slickade henne i håret.

Igår blev det också premiärtur för säsongen med båten. På förmiddagen åkte vi till Hönö och åt glass. Både lilla E och S var lite betänksamma inför båtturen men efter ett tag tjöt de av glädje över vågorna samtidigt som de höll i sig så hårt att knogarna vitnade.

Men allt är inte bara roligt. Igår brast det både för J och mig en bra stund efter läggdags. Vi påbörjar vanligtvis nattningsprocessen omkring kl 19 och det innefattar ombyte till pyjamas/nattlinne, tandborstning och avslutande sagoläsning med lilla E och S liggande i samma säng. Sedan ska det drickas vatten och på allsköns andra sätt förhala sänggåendet i det längsta.

För ett halvår sedan var det bara att lägga lilla S i spjälsängen, säga - God natt, sov så gott, ses i morrn, älskar dig, stänga dörren och gå, men nu är det slut med det...

Vi har blivit våra barns gisslan på kvällarna. Tvingade till underkastelse ligger vi still jämte våra ätteläggar och inväntar sömnen som aldrig kommer... Vi letar nappar och kaniner, vi sjunger Vargsången och berättar hitte-på-sagor, vi hyssjar och blir till sist arga på att det knuffas och trängs, byts plats och tjatas om fler sagor och sånger. Vissa kvällar har vi själva somnat av ren utmattning och vaknat upp lagom till sänggåendet...

Igår härdade vi ut i 40 minuter innan J med en uppgiven suck lämnade sängen. Snabbt gjorde jag honom sällskap, och ackompanjerade av ilskna och besvikna vrål, lämnade vi helt sonika sovrummet och stängde dörren.

Sedan... låste jag in mig på toaletten och väste fula ord en lång stund.

Skriken tonade så småningom ner och avstannade helt en halvtimma senare. Då somnade de äntligen... För att vakna alldeles för tidigt och pocka på uppmärksamhet. Och så börjar cirkeln om igen...

Inga fler cellgifter!

Jag är klar.
Efter sex svåra månader är jag numera färdigbehandlad och slipper åka till Östra varannan vecka för att injiceras med gifter som gör mig så dålig.

Det har varit tufft, men jag har bitit ihop. Varit stark och tålmodig, härdat ut...

Men nu är det äntligen över! Jag känner mig lättad men samtidigt trött. Huden flagar av händer och fötter, ögon och näsa rinner, ögonbryn och fransar är borta och mina blodförtunnande sprutor måste jag fortsätta med i fyra månader, men jag slipper cellgifterna!

Allt det där kommer att rätta till sig om några veckor och jag skiter faktiskt i att jag måste måla dit ögonbryn och att jag ser fruktansvärd ut i handflatorna för jag är cancerfri och får leva vidare med familj och vänner vid min sida.

Stödet från omgivningen har varit så viktigt under denna tid och jag har fått pepp både från familj älskade vänner och arbetskamrater. De har lyssnat, tröstat och ingjutit mod när mitt eget falnade. Ni har funnits där vid min sida och jag älskar er för det!

Hallå!? Våren!?

Jo visst har vitsipporna börjat blomma, krikonträdet slagit ut i blom och vintergrönan likaså, men fy tusan vad det är kallt! En dag för någon vecka sedan hade vi skön värme då vi njöt på altanen och i uterummet och dessutom passade på att inviga grillen för säsongen, men i övrigt är det isvindar och blygsamma temperaturer under tio grader som har dominerat april...

För ett par veckor sedan firade vi lilla S när hon fyllde två år och huset fylldes med hela tjocka släkten. Underbart! Jag älskar ju kalas och högtider och som tur var kunde vi utnyttja uterummet eftersom vi var 16 personer och behövde all upptänklig yta som kunde uppbringas.

Barnet förärades med kläder, lektält, kryptunnel, innebandyklubbor och diverse andra attiraljer. Hennes förtjusning över uppmärksamheten gick inte att ta miste på, när vi i samlad tropp sjöng "Ja må du leva" intill de ljusdekorerade tårtorna.

Och hur går det med avloppet, undrar den nyfikne läsaren, och jag kan meddela att det går inte alls! Två VVS-firmor har varit här och tittat och ingen av dem bemödar sig att höra av sig. Jag har jagat dem och lämnat otaliga meddelanden men icke ett svar. Högst irriterande! Hur svårt kan det vara att slänga iväg ett sms eller ett samtal och säga - Vi vill/kan inte åta oss jobbet...?

Nu har jag precis fått tips om en annan kille som skulle kunna vara ett alternativ men jag förbehåller mig ändå rätten att förbli skeptisk mot hantverkare, så det så!

Besök på Sjöfartsmuséet

Igår var en osedvanligt trist och gråmulen dag.
För att aktivera oss själva och barnen bestämde vi oss för att besöka Sjöfartsmuséet. Jag har inte varit där sedan jag var tonåring och då var jag väl måttligt road av akvarierna med diverse västkustdjur. Men oj vad de har spottat upp sig sedan dess!
Nu fanns det underbara akvarier med hela korallrev där en mängd fiskar, sjöstjärnor och sjöhästar simmade omkring. Färgerna på koraller och havsdjur var helt fantastiska och både jag och J häpnade över det vi såg.
Barnen var inte lika fascinerade, men de ljusnade när de upptäckte den stora båten som man kunde klättra omkring på. Tillsammans med ett otal andra små vildbattingar klättrade och klängde de omkring som små apor en god stund innan vi kunde gå vidare till nästa anhalt för små barn.
Där fanns det en fiskebåt som gungade och krängde som på ett stormpiskat hav, som man kunde klättra upp i och bemanna styrhytten.
Efter en stund kunde jag konstatera att bara åsynen av skutan gjorde mig lätt illamående och gav mig en ursäkt att släntra vidare in i nästa utställningshall där man kunde följa en intressant utställning om utvandringen till Amerika.

Efter en och en halv timma hade både vi och småttingarna fått nog och vi gick till cafét där barnen utfodrades med pannkakor och glass. Sedan satte vi oss i bilen och medan båda systrarna sov sött körde vi en tur genom Härskogen och sedan hem igen.

Sämre söndagar kan man ha.

En sång för april....

Kommer ni håg Peter Le Marcs underbara Sång för april? De artister som bäst kan spegla känslor är i mitt tycke just nämnda sångare tillsammans med Tracy Chapman, Kent och Weeping Willows. Att spegla realism och vemod i så vackra textrader är en fantastisk bedrift. Musik är mäktig och kan framkalla så mycket känslor.

Nog om detta. Det är som sagt april, och jag har just avslutat min tionde behandling av tolv. Det börjar närma sig slutet och det känns otroligt skönt! Man har lyft ut den giftigaste cellgiften ur behandlingen och jag behöver inte bli så dålig, eftersom biverkningarna av det återstående preparatet inte är tillnärmelsevis lika vidriga...

Igår hade vi en avloppskille här och tittade på våra avlopp i källaren. Vi pratade en lång stund om hur vi skulle göra; relining och utbyte av huvudstammen och förberedelse av golvet i det blivande badrummet. Det var ett bra samtal som bara grusades lite när Sofia lyckades utföra nummer två i badkaret där även hennes storasyster satt. Plötsligt avbröts vi av ett vilt ylande.
- Mamma!!! Sofia BAJSADE i vattnet!!!!!

Snabbt fick jag upp båda ungarna och ställde dem i duschen. Under milda protester lyckades jag tvåla in dem och spola av dem samtidigt som J försökte fortsätta konversationen med hantverkaren utan att bryta ihop.
Undrar vad avloppskillen tänkte när han lämnade oss, men... Med sitt yrke borde han vara van vid lite skit, tänker jag...

Vad hände med sjukvården...?

Natten mellan tisdag och onsdag i föregående vecka fick jag så vansinnigt ont i magen. Jag vände och vred mig hela natten utan att kunna sova, och på morgonen var jag så trött...

Smärtorna gav inte med sig och efter en förhandling i Kungälv beslutade jag mig för att ringa Onkologen och be om råd.
Svaret jag fick var inte det jag ville ha:
- Det kan vara ett magsår, åk upp till akuten direkt!

Bedrövad tog jag mig till akuten vid lunchtid och satt ihopsjunken på en stol i väntrummet i några minuter innan jag till mig förvåning blev mottagen. Efter att ha informerat personalen om min situation och mediciner fick jag komma in på ett undersökningsrum. Där blev väntan desto längre... De försökte ta prover men som vanligt fanns det inga bra kärl att sticka i. Min Porta Kat var inte bedövad och därför ville jag inte bli stucken i den. Efter ett antal försök och blåmärken fick de äntligen ut några milliliter blod och kunde skicka proverna på analys. Ännu längre väntan...
Framåt tidig kväll återkom de med svar; proverna visade inget tydligt svar på varför jag hade ont.
Jag fick morfin och smärtan släppte tillfälligt.

Jag satte på ett bedövningsplåster på min venport och någon timma senare kom de för att sätta dropp.

Ytterligare en stund senare fick jag veta att jag var inbokad på en röntgen av magen vid kvart över sju. Tiden gick. Jag låg ensam på en brits och frös under kallt lysrörsljus i ett litet rum utan fönster. Klockan åtta körde de mig till röntgen och när bilderna var tagna åkte jag tillbaka till det lilla rummet. Timmarna gick och kl 12 på natten kom läkaren tillbaka med röntgensvaren; en liten trombocyt (blodpropp) vid magsäcken. Jag blev inlagd och kl. halv ett på natten fick jag äntligen komma upp på en avdelning och få en riktig säng. Jag fick mer dropp, blodförtunnande och ytterligare morfin.

De skickade iväg en remiss för en gastroskopi. (Då man går ner med en liten kamera i magen) och efter en natts orolig sömn (tanten i sängen bredvid snarkade som en skogshuggare) vaknade jag av nya undersökningar. De klämde och kände på magen, gav mig mer dropp och sa att de inväntade gastroskopin. Sedan låg jag och väntade, och väntade och väntade... Plötsligt drällde det in en massa sjukvårdspersonal som berättade att salarna skulle städas. De körde ut alla sängar i korridoren, slet ner draperier, monterade loss lampor och syrgasutrustning från väggarna och började köra med städmaskin i rummet. Personal sprang fram och tillbaka och jag funderade över vart vården tagit vägen...

När det blev kväll och vi var tillbaka på salen orkade jag inte mer. Jag bad dem ringa och fråga var någonstans jag fanns i prioriteringen till gastroskopi, men svaret jag fick var att ingen visste... Då bröt jag ihop. Började grina och givetvis blöda näsblod eftersom slemhinnorna är så sköra så varje gång jag snyter mig är det blod i näsduken. Jag sa att jag skulle skriva ut mig själv och åka hem, och att de fick kalla mig till en tid för gastroskopi. Tyckte att det var galet att jag skulle ta upp en vårdplats bara för att vänta. Jag hade inte ont längre och ville bara hem... Sjuksköterskan sprang och hämtade läkaren som stod och hummade en lång stund innan han sa de förlösande orden; vi släpper hem dig.

Sedan sa han något som gjorde mig så arg! - Vi struntar i gastroskopin....
Jag hade alltså legat inlagd i 16 timmar helt i onödan med dropp utan att få äta eller dricka någonting sedan onsdag morgon...! Han sa att det var samma behandling oavsett hur det såg ut, dvs maxdos Omeprazol och blodförtunnande sprutor. Jag packade ihop mina saker så snabbt jag kunde och fick med mig mediciner som skulle räcka över helgen. Sedan , åkte jag hem...!

Hem till J och barnen, hem till säng och soffa och hem till vardagen. Det var underbart, för det jag upplevde de två dygnen på Östra är inget jag vill vara med om igen... Vad hände med sjukvården...?

Jag ber om hjälp...

Det sitter långt inne. Ni som också är duktiga flickor vet hur svårt det är. Att be om hjälp...

Jag ringde sjukhuset och bad om att få ett samtal med en kurator. Vi bokade en tid i samband med min nästa behandling. Egentligen hade jag behövt få det innan. Att bli peppad och stärkt så att jag orkar ta mig igenom nästa omgång, men jag får försöka bita ihop. (Igen)

För övrigt hade vi en spännande natt i tisdags. Efter ca tre timmars sömn satte sig lilla S käpprätt upp i spjälsängen och gav upp ett vrål som fick håret att resa sig upp på armarna. Hon skrek hysteriskt och när jag försökte ta upp henne i famnen och lugna henne, fäktade hon och sparkade för att komma loss. Hon var inte kontaktbar och de fasansfulla skriken gjorde att jag för en sekund gick i spinn. - Brusten blindtarm? Blodpropp? Akut smärta någon annanstans? Ungen var helt okontrollerbar och hade det varit i filmens värld hade jag diagnostiserat henne som besatt.

I desperation ruskade jag henne något hårdare än milt och så.... vaknade hon till och var sig själv igen. Hon lade sig ner och somnade, helt utmattad efter vad jag misstänker var ett utslag av s.k nattskräck. Otäckt var det men nu vet vi att hon faktiskt inte är medveten om vad hon gör utan otroligt nog sover.

Och nu; något som förhoppningsvis gör det lite lättare att uthärda februari:

• Det är ljusare på morgonen och inte becksvart när man går till jobbet strax före åtta.
• Tulpanerna är som vackrast nu och man kan frossa i glada färger
• Om två veckor checkar jag och J in oss på Villa Sjötorp i Ljungskile för en weekend med god mat och dryck, vackra sekelskiftesmiljöer och mys.
• Efter det är februari nästan slut och mars inträder. Också en jävlig månad men något lättare eftersom den avslutas med påsk. (Jag älskar att fira högtider som ni vet!)

Tungt och trist

Ibland orkar man inte mer... Ibland tar krafterna slut och man rasar ner i mörker och förtvivlan. Ibland orkar man inte vara glad, modig och stark. Igår tog modet slut...

Mina två behandlingsdagar denna veckan har varit tunga och svåra. Jag drabbades av ett svårmod och tungt sinne som var svårt att hantera.

- Du är så stark, så fantastiskt att du kämpar på!
- Du klarar det här, tiden går ju så fort!
- Så duktig du är som jobbar och tar hand om två små barn under behandlingen!

De hejiga tillropen är väl menade och jag inser att det är av omsorg de sägs... Men igår orkade jag inte vara duktig längre. Jag orkade inte vara peppig och vid gott mod. Orkade inte mer...

Jag brast ut i tårar. Hulkade och snyftade mot axeln på en sköterskas sjukhusblå uniform. Bad om ursäkt för att jag var så svag, att jag inte riktigt orkade mer...

Orkar inte åka dit och känna sjukhuslukten, orkar inte med sticken, orkar inte känna obehaget, illamåendet, den fadda smaken i munnen, orkar inte leva i tvåveckorsintervaller. Jag vill inte mer...

Jag vill vara stark och frisk, fri att göra vad jag vill. Jag vill leva. Det här är inget riktigt liv... Fram till den 28:e april lever jag ett nästan-liv. Jag har fått hälften av mina behandlingar.

- Jaaa, du har gjort halva grejen, härligt! Då är det bara resten kvar, och tiden går ju så fort!

Nej... Jag kan bara tänka på att jag har lika många jävla gånger kvar...

Mitt glas är inte halvfullt.. Det är fyllt av stinkande svart sörja, elände och sorg. Kanske är det bättre i morgon, kanske inte. Men just nu är det tungt. Så oändligt tungt...

Vita vidder och kickor

Hej mitt vinterland!
Inte sedan den 17:e november 1995 har jag skådat så mycket snö i Västsverige. Vi vaknade upp till ett inbäddat landskap av ett 30-centimeters lager med mjuk, fluffig vit snö. Underbart!
Enligt J så var snön inte ett dugg fluffig när han kämpade på med snöslungan på uppfarten och gjorde tappra försök att skotta oss fria för färd till förskola och arbete.

Jag som tänkte åka buss till jobbet, fick tänka om när man på Västtrafiks hemsida meddelade att så gott som all kollektivtrafik var inställd, alternativt kraftigt försenad. Äsch inte gjorde det mig så mycket. Istället åkte jag med när J lämnade barnen på förskolan och sedan körde han mig till stan. Det var måttligt bra plogat så jag fick skutta ur bilen utanför Nordstan och gå resten av vägen. Inte gjorde det mig något, jag var bara barnsligt förtjust och förundrad över de dämpade ljuden och den underbara vita stan, Jag pulsade på fram till Ekelundsgatan och möttes av två kollegor som lyckats ta sig till jobbet trots "snökaos" som tidningarna kallade det. - Vanlig svensk vinter! vill jag kontra med.

Hur som haver; skridskoåkningen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg fortsätter. Vi försöker att besöka dammen lite då och då för att underhålla de stapplande försöken. Men när lillasyster fick se att storasyster fått på sig skridskor utbröt ett herrans liv där det lilla barnet argt utbrast: Kickor! Ja ha kickor!
Som väl var så hade vi ett par ärvda skridskor i liten storlek (22) i källaren och de fick vi nu sätta på lilla S som förtjust klapprade runt på isen, mycket nöjd med sig själv. När vi kom tillbaka in och skulle ta av oss i hallen protesterade hon högljutt mot att behöva ta av sig sina fina nya åkdon.

Det kanske blir två skridskoprinsessor i familjen, vem vet...

Griller

Är du vass på att åka skridskor?
Det är inte jag...
Vid friluftsdagarna i skolan minns jag hur skridskorna klämde och skavde mina iskalla fötter, hur jag krampaktigt klamrade mig fast i sargen eller vid någon lika osäker kamrat, och hur jag upprepade gånger ramlade på rumpan och slog svanskotan blå. Jag hade ingen vidare uthållighet och därför lärde jag mig heller aldrig att behärska skridskoåkningen på ett avslappnat sätt.

Igår var det dags att introducera lilla E och hennes fem år äldre kusin, stora E i skridskoåkningens ädla konst. Vi höll till på dammen i närheten av oss och där stapplade de runt i en och en halv timma i bitande minusgrader. Visst är det svårt, och de första gångerna brukar det mest handla om kryp och kräl på isen, men med lite god vilja och stöttning av J som är en utmärkt skridskoåkare så kan det nog bli bra till slut. Att barnets mamma sedan inte kan åka, gör inget så länge barnet lär sig, så att hon slipper tillbringa kommande friluftsdagar i frustration och förtvivlan över sin bristande förmåga. Heja på!