Det är inte jag...
Vid friluftsdagarna i skolan minns jag hur skridskorna klämde och skavde mina iskalla fötter, hur jag krampaktigt klamrade mig fast i sargen eller vid någon lika osäker kamrat, och hur jag upprepade gånger ramlade på rumpan och slog svanskotan blå. Jag hade ingen vidare uthållighet och därför lärde jag mig heller aldrig att behärska skridskoåkningen på ett avslappnat sätt.
Igår var det dags att introducera lilla E och hennes fem år äldre kusin, stora E i skridskoåkningens ädla konst. Vi höll till på dammen i närheten av oss och där stapplade de runt i en och en halv timma i bitande minusgrader. Visst är det svårt, och de första gångerna brukar det mest handla om kryp och kräl på isen, men med lite god vilja och stöttning av J som är en utmärkt skridskoåkare så kan det nog bli bra till slut. Att barnets mamma sedan inte kan åka, gör inget så länge barnet lär sig, så att hon slipper tillbringa kommande friluftsdagar i frustration och förtvivlan över sin bristande förmåga. Heja på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar