Odla i pall

Våren kryper allt närmare och idag såg jag årets första vitsippor. Lite små och späda var de allt men ändå!
Äntligen är det trädgårdstider och alla mina växtprojekt kan dra igång. Granne med krusbär, vinbär och björnbär i ett soligt hörn på tomten ska det anläggas jordgubbsland i två pallkragar. Jag har förberett genom att röja plätten från rötter och ogräs och fyllt på med makadam för att få underlaget så jämt som möjligt.

Mina två pallkragar har redan fått flytta dit, men jag har ännu inte klätt dem med markduk och inte heller försett kanterna med tjärpapp för att hålla de eländiga sniglarna ute. Efter att det är gjort är det dags att fylla dem med gosig mullrik och lite sandblandad jord för att så till sist plantera jordgubbsplantorna. Första året blir det kanske ingen skörd att prata om men nästa år!

Just nu blommar vintergrönan för fullt med sina vackert blålila blommor, lungört likaså och här och var tittar krokusar upp även om de sjunger på sista versen. Min rosenrips är översållad av knopp liksom körsbärsträden som ser ut att kunna spricka upp vilken dag som helst.

Men säg den lycka som varar. Redan i nästa vecka kommer ett vädermässigt bakslag och det blir minusgrader och eventuellt lite snö. Elände!

Väck med fläck!

Igår avnjöt vi varsin smurfpinne i soffan. Och vad är en smurfpinne, frågar sig vän av ordning och jo; det är helt enkelt en tämligen barnslig och därmed snålt omfångsrik glasspinne av vanilj eller päron, överdragen med ett tunt lager choklad. Både jag och sambon är obotliga gottegrisar och just glass är en stor passion.

Nåväl! Efter vår middag bestående av lax. potatis och kall romsås belönade vi oss med var sin smurfpinne. Efter att desserten avslutats en stund senare och sambon flyttat över från den ljusa soffan till den mörkare dito, avslöjades att han inte iaktagit den försiktighet varmed man vid glassätning måste agera när man sitter på en soffdyna av ljus textil. På platsen där han suttit skvallrade en rejält inarbetad chokladfläck om att en bit och smurfpinnen smitit och landat mitt på dynan.

Jag var tämligen missnöjd med situationens utveckling, men drog mig till minnes en liknande händelse som utspelade sig för många år sedan. Jag bodde då i en lägenhet på Blåvalsgatan i Högsbo och hade precis införskaffat nyss nämnda soffa. Den var vanvettigt dyr men jag kostade på mig lyxen av en Mio-pjäs med breda armstöd och kraftiga plymåer i ljus textil som just kommit på modet.

Soffan kan inte ha varit mer än just nyinflyttad hos mig sedan någon vecka tillbaka, när det slumpade sig så att en utegångs-helg infann sig. (Något som var ganska frekvent förekommande vid denna period i mitt liv)

Efter en väldigt trevlig, tillika sen (tidig morgon) kväll dansade jag in i min lägenhet och insåg att jag missat natt-målet, den sedvanliga hamburgaren eller korven någonstans på Avenyn som vanligtvis krönte avslutningen på kvällen, någon gång på småtimmarna.

Plötsligt blev jag så vansinnigt sugen på rostade mackor med smör och ost och ett stort glas iskall Oboy. Raskt begav jag mig ut i köket och meckade ihop nämnda meny. Jag lastade allt på en käckt ärtgrön bricka och balanserade in hela härligheten i vardagsrummet för att inta min delikata måltid framför TV:n.

Någonstans gick något snett och jag vinglade till handleden i samma ögonblick som jag nådde soffan. Hela brickan med allt sitt innehåll; två rostade mackor med smör och ost och ett stort caféglas Oboy singlade i slowmotion ner och lade sig i en nätt hög mitt på sittkudden i min nyinköpta soffa...

Om ni visste hur mycket Oboy det blir, när vätskan inte längre befinner sig i glaset, utan rinner ut över en ljus vågrät yta!

Jag måste ha fått en chock, eller också var jag fortfarande mer än lovligt berusad efter min glada kväll på stan, för min reaktion på det inträffade var helt oväntad. Jag började fnissa. Ett stilla kluckande skratt som inom kort eskalerade till ett gapskratt som mynnade ut i magkramper och svårigheter att andas. Jag tjöt av munterhet och tårarna rann utmed kinderna. Efter ett tag insåg jag att jag måste ta mig samman och försökte lite tafatt lyfta bort de blöta svampiga smörgåsarna där osten givetvis hade flugit av varpå mackorna hade landat med smörsidan ner. (Var det någon som hade trott något annat?)

I mitt något förvirrade sinnestillstånd lyckades jag ändå fundera ut att jag för någon tid sedan köpt ett fläckborttagningsmedel. Jag letade upp den chockrosa burken med pulver och efter att ha skrapat bort allt i fast form och allt som var blött hällde jag rikligt med pulver på soffan och gnuggade in det med varmt vatten. Det såg inte klokt ut och jag insåg att min ljusa fina soffa aldrig mer skulle bli sig lik.

Efter behandlingen av soffan tröttnade jag och gick och lade mig, utan natta-mat.

Morgonen därpå kändes svår på många sätt. Jag led av ett generöst bakrus och synen av min stackars soffa hjälpte inte till. Pulvret hade torkat in med chokladfläckarna och låg som brun snö i strimmor. Jag tog fram dammsugaren och med ett visst mått av vånda dammsög jag upp allt pulver. Resultatet var helt osannolikt. Det syntes inte ett spår av den hemska olyckan några timmar tidigare. Jag granskade dynan och letade efter kvarvarande fläckar eller åtminstone färgskiftningar, men det syntes ingenting! Soffan var som ny igen!

Så igår, när samma soffa återigen drabbades av en chokladfläck (om än någon mindre i omfång) utsatte jag den för samma behandling som förra gången och se; fläcken försvann! 

Men nästa gång det ska ätas glass med choklad så får den intas i den mörkgrå soffan!

Nytt pass

Om en månad reser vi till Teneriffa, och när vi bokade redan i januari konstaterade jag att mitt pass går ut lagom tills vi ska åka. Det var som ni förstår tio år sedan jag sist besökte en passexpedition och jag behövde läsa på för att förstå hur processen går till idag. Att det var bäst att vara ute i god tid framgick med all önskvärd tydlighet.
Så i förra veckan utrustade jag mig med en god portion tålamod, en lång tid på parkeringsbiljetten och solsken i blick när jag stegade in på passexpeditionen.

Det som mötte mig var ett komplett kaos. Hela den stora lokalen var knôkfull med folk. Par, ensamma och hela familjer med horder av barn som alla väntade med en kölapp i handen och med blicken fastlåst vid de elektroniska tavlorna där numren kom upp. Mina öron fylldes av barnskrik, trumpna tonåringsutspel och konstlade tillrop av utmattade föräldrar som förtvivlat försökte hålla intresset uppe hos sina ätteläggar. En del hade tagit med fika och åt mackor.

Att det var så illa hade jag inte förutsett.
Dyster till mods slog jag mig ner på en ledig plats och räknade till 32 nummer innan mitt skulle ropas upp. Ibland gick det riktigt fort. Några hade tröttnat och lämnat sin plats i kön, men tidvis hände ingenting. För att få tiden att gå fortare granskade jag intresserat mina medsökande som nått målet; en plats vid en kassa. Några var supereffektiva och fattade direkt de instruktioner de fick motta från personalen på andra sidan glasskivan, andra verkade vara totalt bortvimsade och drog ut på processen ytterligare genom att åbäka sig när fotot de just tagit kommit upp på skärmen och insisterade på att både få ta om fotot och få skriva om sin signatur. En mamma och son lyckades skriva sitt namn Pettersson med ett t två gånger!

Jag försökte att inte ilskna till men när min parkeringstid obönhörligt smälte bort på grund av diverse passökandes ovidkommande sölerier steg pulsen en smula.

Så äntligen! Med två minuter kvar tills parkeringen gick ut var det så min tur. Jag stegade fram till luckan med mitt gamla pass i ena handen och mitt körkort i den andra. Snabbt och effektivt tog jag en bild (som blev fruktansvärd, men skit i det!) lämnade fingeravtryck och fick kladda ner min namnteckning på en elektronisk platta, betalade och var ute på mindre än fem minuter. Det var ljuvligt att få sätta sig i bilen (som turligt nog inte dekorerats med en bot) och få åka hem.

I början av veckan fick jag ett sms med instruktioner om att komma och hämta mitt nya pass och igår var jag där. Snabbt in, ett nummer före mig i kön, min tur nästan direkt och på väg ut med passet i hand på fem minuter.

Ett bekymmer mindre inför resan, och nu är det bara angenäma saker kvar; att fundera på om man behöver mer än en bikini och inventera lagret med solskyddsfaktor.

Lite ljusare, mycket bättre!

Så var vi en bit inne i mars månad och det är påtagligt ljusare, både vid ankomsten till jobbet, såväl som vid återresan till hemmet. Små krokusar tittar upp här och där i trädgården och i vanlig ordning blir jag barnsligt förtjust och entusiastisk.
Tulpanperioden är kommen, och varje vecka ser jag till att ha en färsk bukett härliga tulpaner i alla tänkbara färgställningar på bordet. Det känns så fräscht och hoppingivande med just tulpaner!

Idag är J:s snälla föräldrar här och hjälper oss att få ordning i trädgården. Efter dräneringen blev ett berg av sten och betong liggande runt huset i väntan på bortforsling och nu är det hög tid att åtgärda det. Bygglovet på vår nya altan har kommit och det börjar bli dags att förbereda för var plintar och stolpar ska slås ner i berget.

Det är i sanning vår! Sju plus och lite blåsigt men det ser lovande ut! I kväll är det dessutom melodifestivalfinal och då ska vi sitta bänkade och förhoppningsvis se Loreen vinna. (Om det blir som det brukar så röstar Sveriges befolkning helt tokigt och i morgon fylls löpsedlarna av feta krigsrubriker: Fel låt vann!)