Renovering. Del 1

Så var processen igång. I helgen rev vi med gemensamma krafter ner väggen mellan köket och vår lilla toalett som så småningom ska bli ett snyggt och funktionellt badrum. Helkaklat med dusch-hörna, handdukstork, klinkers med golvvärme, sänkt tak med dimbara infällda spotar.

Men det känns tämligen avlägset just nu, när man i skam och mörker gör nummer två med endast en fasthäftad byggplast mellan toalett och köksbordet. Öppen planlösning mellan dass och kök känns ganska omysigt faktiskt...

Att riva en vägg och bygga upp igen en bit längre ut är lite trixigt. Särskilt i ett hus byggt 1947, när man så påhittigt arbetade under devisen; Man tager vad man haver. Ett flertal gånger fick vi oss små överraskningar till livs. Som när vi mödosamt arbetat oss igenom ett lager träpanel med bakelitremsor mellan, slitit loss bräda för bräda och kastat ut genom fönstret, och kom till lagret innanför. Bakom de spontade brädorna hade någon faktiskt bemödat sig med att isolera väggen. Med kutterspån...

Om ni visste hur mycket kutterspån det kan finnas i en vägg... Vi öste ur, hostade och sopade ner i svarta plastsäckar. Väntade en stund till dammet lade sig och fortsatte till nästa sektion. Till sist var allt borta, men i utrymmet mellan väggen och taket hittade vi mer kuriosa. I flera renoveringar, bland annat på 60 och 70-talen tätade man med tidningspapper och vi kunde dra fram remsa efter remsa med annonser och artiklar, bland annat om spionaffären Stig Wennerström. Till sist var hela väggen nere och vi började bryta upp golvbrädorna och blottade bjälklagret. Vi blev glatt överraskade när vi såg att det låg tätt och gott och väl lämpade sig för tyngden av en ny vägg. 60 extra centimeter gör att vårt nya fina badrum kommer att bli på hela 3,5 m2! Nu ska rören pluggas och den gräsliga tvättställskommoden bort, sedan ska det tunna lagret av betong hackas bort och plankorna friläggas. Med lite tur kan vi påbörja uppförandet av den nya väggen till helgen!

Kortknäpparen gör ingen fotograf!

Jag har en bekännelse jag måste få delge er.

- Jag fotar fortfarande analogt...!

- Phu, var det bara det, tänker ni nu, och förargas kanske en smula av min dramatiska inledning.

Men faktum är, att i den digitaliserade tid vi lever så är det inte riktigt OK att lämna in filmrullar och låta framkalla dem. Det är inte OK att kompisarna inte kan se fotot på en display direkt och ha synpunkter på huruvida det ska raderas eller ej.
Och det är framför allt inte OK att som jag, ha synpunkter på de som fotar hejvilt och låter avtryckaren på digitalkameran smattra som ett maskingevär.

För mig är fotografering en konstform. Det krävs både teknik och känsla för att få fram en perfekt bild. Att tänka i bilder och se motivet, samtidigt som man skalar bort allt annat oväsentligt runt omkring. En riktig fotograf är omsorgsfull och noggrann. Letar bra bilder istället för att chansa. En duktig fotograf är en person som lämnar in en rulle på 36 bilder och får ut 36 bra foton. Inga "uppe-i-himlen eller taket-kort" inga "klippa av fötter eller ben-kort" inga "för mycket/lite ljus-kort" För då är det just vad jag skrev: kort!

När jag pluggade till journalist hade vi en fotograf som föreläsare, eller bild-journalist som han hellre kallade sig. Han refererade till motiven som bilder, tagna av en fotograf. De glada amatörerna som i bästa fall fick fram en tredjedel av filmen kallade han för kortknäppare...
Ta kort kan vilket blåbär som helst göra, att fota, är förbehållet de som vet vad de gör.

Därför håller jag fast vid min kära kamera. En systemkamera, en Canon EOS 300 som var snuskigt dyr på sin tid men som aldrig har svikit mig. Mina bilder blir fantastiska. Kvaliteten är ypperlig och motiven brukar det heller inte vara några fel på. (Sa hon blygsamt...)

Så omodernt, tänker ni nu. Men jag slår vad om att ni sitter med säkert hundra bilder i era digitalkameror varav kanske tjugo är riktigt bra. Ni tar massor med kort för att ni vet att av tio dåliga så kan ni radera nio och ingen behöver någonsin få reda på vad som var brutto och netto.

Och där ligger de, för ni framkallar väl inte? Sätter in dem i pärmar som man kan bläddra i, och skriver en liten rad om var och när bilden är tagen? Nä! Ni knäpper kort, glada i hågen utan en tanke på den stress som ett fullt minneskort framkallar. (...)

Förbannelse över snön!

Lika intensivt som jag nyss hyllade solen, känner jag idag hat mot den vinande snön.
I vanlig ordning ämnade naturen skoja till det genom att överraska med ett av sina bakslag. Nyss var det sol och vårlikt, men det förbyttes snabbt i kyla, snö, regn och blåst. Det smutsiga blöta dominerar återigen, och som följd av det känner jag mig osedvanligt dyster till sinnes.
Vän av ordning lär väl fnysa och reflektera över att allt är som det ska. Det hör till, och varje år är det samma sak, men jag lider verkligen av det här.

Det är som att låta en svältande känna doften av en portion ljuvlig mat, och sedan fräckt rycka undan tallriken. Som att låta en tävlande ana segern och sedan lägga krokben just före målsnöret. Som att förvägra en stackars törstande några droppar vatten genom att hälla ut det på marken framför honom...
Jag vill bara gå hem och lägga mig. Dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter behagar visa sig.
Men jag gör som jag brukar. Biter ihop och står ut.

Älskade sol!

Välkommen tillbaka säger jag, du är omåttligt saknad, och min tillvaro kändes nästan outhärdligt grå innan du visade dig.

Dina ljumma livgivande strålar mot min kind gör mig varm i hela kroppen, och jag känner mig påtagligt lättare i sinnet när jag vet att du åter är hos oss.

I helgen var det vackert väder och våren kändes påtagligt nära. Vid min inspektionsrunda i trädgården fann jag att små spetsiga skott stack upp både här och där från de påskliljelökar som jag förhoppningsfullt petade ner i jorden sent i höstas.

Katten fick vårkänslor och smög njutningsfullt runt huset i jakt på nya byten. En skogsmus under köksbordet skvallrade om framgång i den frågan...

J backade ut motorcyklarna ur garaget och Kermit fick göra sin stämma hörd en stund. Friskt grön och skön sjöng han en vårsång. Tyvärr har vinterns ymniga gruspåläggning resulterat i att vår backe mer ser ut som en äkta grusväg. Jag avskyr att köra på grus!

Så våra vänner fick snällt bli återförda till vilan i garaget i väntan på mer sol, värme och sopning av gatan.

Vårmode 2011

På lunchen tog jag en snabb titt i affärerna längs med Kungsgatan för att som vanligt fuska till mig någon form av koll på vad som är inne och inte i vår.

Låt mig med en gång meddela att jag är synnerligen missnöjd för egen del.
I samtliga butiker jag äntrade var intrycket detsamma; i år är det ljuvt och skirt som gäller. Troligen med inspiration av Mickan i Solsidan.

Men det romantiskt rara går till obscen överdrift! Det kändes mer som att objuden komma in på ett swingers-party där spetsar och volanger vilt och ohämmat kopulerar. Ett party som fullständigt briserar i en orgie av volanger, spetsar, mammelucker och små klädda knappar i mjuka oskyldigt ömsinta färgsättningar. Ljust luddigt rosa, svagt himmelsblått och gräddvita nyanser omfamnar en stackars flanör i ett skimmer av romantik och flickaktig rodnad.

Uäck!!!

Det fullständigt vällde sötsliskig gullighet mot mig!

Va f...!?
Jag vägrar att klä mig som om jag vore fyra år gammal. Jag har inget behov av att låtsas vara ljuv och skir. Är det spetsar och volanger som krävs för att jag ska framstå som kvinnlig så ber jag att få avstå. Tack!

Rovdjuret

Vår katt har många namn. Råttan, Gosenosen, Miss Mjau, katten, (och i enstaka fall kattkräket) men egentligen heter hon Saga.

Saga är en vacker liten dam med bärnstensfärgade ögon och yvig man och svans. Hon är en korsning mellan allt möjligt, men med betydande inslag av Norsk Skogskatt.

En katt kan se mjuk och gosig ut, men faktum är att den i sanning är vass i fem ändar av sex. Saga kan se ut som ett mjukisdjur när hon ligger ihopkurad som en liten boll och sover, men när hon gäspar och blottar sina imponerande huggtänder påminns man om att det här en liten tiger. Ett rovdjur som domesticerats under årtusenden men likväl är just det; ett rovdjur.

Därför är det inte så konstigt att instinkten slår till och på ett ögonblick får den mjuka tabbymönstrade pälsbollen att förvandlas till en grym och blodtörstig mördare...

Igår hade jag migrän och efter en halv dag på jobbet insåg jag det ohållbara i att befinna mig där och åkte istället hem för att dra ner rullgardinen och bädda ner mig i sängen.

Min ankomst gladde det lilla djuret alldeles omåttligt denna dag vilket var lite märkligt med tanke på att hon inte är den översociala typen. Redan i hallen demonstrerade hon sin förtjusning över att någon kommit hem. Hon strök sig kring benen, jamade och vässade belåtet klorna på hallmattan.

På golvet mellan hallen köket såg jag en av hennes leksaksmöss och tänkte precis plocka upp den och kasta iväg den, då jag med ett utrop av avsmak ryggade tillbaka och kände äckelkänslorna välla upp.

Det var ingen leksaksmus som låg där...

Det var ett nydödat byte som vår lilla jägare förnöjt förevisade en av sina människor genom att ömsom slicka på det, ömsom putta lite med tassen i förhoppning om att den stackaren kanske skulle röra lite på sig igen.

Som tur var, var den stendöd.

Helt ologiskt för en katt började människan svära och gapa, utstöta äcklade ljud och åbäka sig. Istället för att vara glad över den fina presenten sopade människan under mycket tjutande och fula ord upp sorken på en tidning och slängde den i sophinken...

Människor är konstiga...