Jag har en bekännelse jag måste få delge er.
- Jag fotar fortfarande analogt...!
- Phu, var det bara det, tänker ni nu, och förargas kanske en smula av min dramatiska inledning.
Men faktum är, att i den digitaliserade tid vi lever så är det inte riktigt OK att lämna in filmrullar och låta framkalla dem. Det är inte OK att kompisarna inte kan se fotot på en display direkt och ha synpunkter på huruvida det ska raderas eller ej.
Och det är framför allt inte OK att som jag, ha synpunkter på de som fotar hejvilt och låter avtryckaren på digitalkameran smattra som ett maskingevär.
För mig är fotografering en konstform. Det krävs både teknik och känsla för att få fram en perfekt bild. Att tänka i bilder och se motivet, samtidigt som man skalar bort allt annat oväsentligt runt omkring. En riktig fotograf är omsorgsfull och noggrann. Letar bra bilder istället för att chansa. En duktig fotograf är en person som lämnar in en rulle på 36 bilder och får ut 36 bra foton. Inga "uppe-i-himlen eller taket-kort" inga "klippa av fötter eller ben-kort" inga "för mycket/lite ljus-kort" För då är det just vad jag skrev: kort!
När jag pluggade till journalist hade vi en fotograf som föreläsare, eller bild-journalist som han hellre kallade sig. Han refererade till motiven som bilder, tagna av en fotograf. De glada amatörerna som i bästa fall fick fram en tredjedel av filmen kallade han för kortknäppare...
Ta kort kan vilket blåbär som helst göra, att fota, är förbehållet de som vet vad de gör.
Därför håller jag fast vid min kära kamera. En systemkamera, en Canon EOS 300 som var snuskigt dyr på sin tid men som aldrig har svikit mig. Mina bilder blir fantastiska. Kvaliteten är ypperlig och motiven brukar det heller inte vara några fel på. (Sa hon blygsamt...)
Så omodernt, tänker ni nu. Men jag slår vad om att ni sitter med säkert hundra bilder i era digitalkameror varav kanske tjugo är riktigt bra. Ni tar massor med kort för att ni vet att av tio dåliga så kan ni radera nio och ingen behöver någonsin få reda på vad som var brutto och netto.
Och där ligger de, för ni framkallar väl inte? Sätter in dem i pärmar som man kan bläddra i, och skriver en liten rad om var och när bilden är tagen? Nä! Ni knäpper kort, glada i hågen utan en tanke på den stress som ett fullt minneskort framkallar. (...)
- Jag fotar fortfarande analogt...!
- Phu, var det bara det, tänker ni nu, och förargas kanske en smula av min dramatiska inledning.
Men faktum är, att i den digitaliserade tid vi lever så är det inte riktigt OK att lämna in filmrullar och låta framkalla dem. Det är inte OK att kompisarna inte kan se fotot på en display direkt och ha synpunkter på huruvida det ska raderas eller ej.
Och det är framför allt inte OK att som jag, ha synpunkter på de som fotar hejvilt och låter avtryckaren på digitalkameran smattra som ett maskingevär.
För mig är fotografering en konstform. Det krävs både teknik och känsla för att få fram en perfekt bild. Att tänka i bilder och se motivet, samtidigt som man skalar bort allt annat oväsentligt runt omkring. En riktig fotograf är omsorgsfull och noggrann. Letar bra bilder istället för att chansa. En duktig fotograf är en person som lämnar in en rulle på 36 bilder och får ut 36 bra foton. Inga "uppe-i-himlen eller taket-kort" inga "klippa av fötter eller ben-kort" inga "för mycket/lite ljus-kort" För då är det just vad jag skrev: kort!
När jag pluggade till journalist hade vi en fotograf som föreläsare, eller bild-journalist som han hellre kallade sig. Han refererade till motiven som bilder, tagna av en fotograf. De glada amatörerna som i bästa fall fick fram en tredjedel av filmen kallade han för kortknäppare...
Ta kort kan vilket blåbär som helst göra, att fota, är förbehållet de som vet vad de gör.
Därför håller jag fast vid min kära kamera. En systemkamera, en Canon EOS 300 som var snuskigt dyr på sin tid men som aldrig har svikit mig. Mina bilder blir fantastiska. Kvaliteten är ypperlig och motiven brukar det heller inte vara några fel på. (Sa hon blygsamt...)
Så omodernt, tänker ni nu. Men jag slår vad om att ni sitter med säkert hundra bilder i era digitalkameror varav kanske tjugo är riktigt bra. Ni tar massor med kort för att ni vet att av tio dåliga så kan ni radera nio och ingen behöver någonsin få reda på vad som var brutto och netto.
Och där ligger de, för ni framkallar väl inte? Sätter in dem i pärmar som man kan bläddra i, och skriver en liten rad om var och när bilden är tagen? Nä! Ni knäpper kort, glada i hågen utan en tanke på den stress som ett fullt minneskort framkallar. (...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar