Natten mellan tisdag och onsdag i föregående vecka fick jag så vansinnigt ont i magen. Jag vände och vred mig hela natten utan att kunna sova, och på morgonen var jag så trött...
Smärtorna gav inte med sig och efter en förhandling i Kungälv beslutade jag mig för att ringa Onkologen och be om råd.
Svaret jag fick var inte det jag ville ha:
- Det kan vara ett magsår, åk upp till akuten direkt!
Bedrövad tog jag mig till akuten vid lunchtid och satt ihopsjunken på en stol i väntrummet i några minuter innan jag till mig förvåning blev mottagen. Efter att ha informerat personalen om min situation och mediciner fick jag komma in på ett undersökningsrum. Där blev väntan desto längre... De försökte ta prover men som vanligt fanns det inga bra kärl att sticka i. Min Porta Kat var inte bedövad och därför ville jag inte bli stucken i den. Efter ett antal försök och blåmärken fick de äntligen ut några milliliter blod och kunde skicka proverna på analys. Ännu längre väntan...
Framåt tidig kväll återkom de med svar; proverna visade inget tydligt svar på varför jag hade ont.
Jag fick morfin och smärtan släppte tillfälligt.
Jag satte på ett bedövningsplåster på min venport och någon timma senare kom de för att sätta dropp.
Ytterligare en stund senare fick jag veta att jag var inbokad på en röntgen av magen vid kvart över sju. Tiden gick. Jag låg ensam på en brits och frös under kallt lysrörsljus i ett litet rum utan fönster. Klockan åtta körde de mig till röntgen och när bilderna var tagna åkte jag tillbaka till det lilla rummet. Timmarna gick och kl 12 på natten kom läkaren tillbaka med röntgensvaren; en liten trombocyt (blodpropp) vid magsäcken. Jag blev inlagd och kl. halv ett på natten fick jag äntligen komma upp på en avdelning och få en riktig säng. Jag fick mer dropp, blodförtunnande och ytterligare morfin.
De skickade iväg en remiss för en gastroskopi. (Då man går ner med en liten kamera i magen) och efter en natts orolig sömn (tanten i sängen bredvid snarkade som en skogshuggare) vaknade jag av nya undersökningar. De klämde och kände på magen, gav mig mer dropp och sa att de inväntade gastroskopin. Sedan låg jag och väntade, och väntade och väntade... Plötsligt drällde det in en massa sjukvårdspersonal som berättade att salarna skulle städas. De körde ut alla sängar i korridoren, slet ner draperier, monterade loss lampor och syrgasutrustning från väggarna och började köra med städmaskin i rummet. Personal sprang fram och tillbaka och jag funderade över vart vården tagit vägen...
När det blev kväll och vi var tillbaka på salen orkade jag inte mer. Jag bad dem ringa och fråga var någonstans jag fanns i prioriteringen till gastroskopi, men svaret jag fick var att ingen visste... Då bröt jag ihop. Började grina och givetvis blöda näsblod eftersom slemhinnorna är så sköra så varje gång jag snyter mig är det blod i näsduken. Jag sa att jag skulle skriva ut mig själv och åka hem, och att de fick kalla mig till en tid för gastroskopi. Tyckte att det var galet att jag skulle ta upp en vårdplats bara för att vänta. Jag hade inte ont längre och ville bara hem... Sjuksköterskan sprang och hämtade läkaren som stod och hummade en lång stund innan han sa de förlösande orden; vi släpper hem dig.
Sedan sa han något som gjorde mig så arg! - Vi struntar i gastroskopin....
Jag hade alltså legat inlagd i 16 timmar helt i onödan med dropp utan att få äta eller dricka någonting sedan onsdag morgon...! Han sa att det var samma behandling oavsett hur det såg ut, dvs maxdos Omeprazol och blodförtunnande sprutor. Jag packade ihop mina saker så snabbt jag kunde och fick med mig mediciner som skulle räcka över helgen. Sedan , åkte jag hem...!
Hem till J och barnen, hem till säng och soffa och hem till vardagen. Det var underbart, för det jag upplevde de två dygnen på Östra är inget jag vill vara med om igen... Vad hände med sjukvården...?
