Jämmer och uppercut!

Jag släpar mig fram som en halvt förlamad 93-åring, stönar och suckar varje gång jag måste resa mig från en stol eller soffa. När jag har suttit still för länge, och hunnit glömma min miserabla kroppsliga status och reser mig för snabbt, utbrister jag ett spontant (och väldigt förvånat) Aj!!??
- Det låter inte så skönt, tänker ni nu, men jag myser ändå, för jag har träningsvärk!!

Det är något härligt tillfredsställande i att uppleva hur musklerna ömmar och svider. Jag känner mig visserligen eländig, men samtidigt väldigt duktig. Jag tränade i onsdags och idag, fredag. Det stod ganska omedelbart klart att jag är ruskigt otränad. Men förutsättningarna för att ändra på det är alldeles utmärkta! På vårt jobb har våra hälsoinspiratörer gjort en fantastisk insats och pimpat upp vårt lilla oansenliga gym till en välutrustad träningshall. Där finns hopprep, pilatesboll, löpband, roddmaskin, motionscykel, crosstrainer, fria vikter, skivstång, och det bästa av allt: En sandsäck, handskar och mitsar. Happy days are here again!

Under en termin i min mest aktiva träningsperiod gick jag på kickboxning och älskade det!
Jag lärde mig rätt teknik (vem kunde tro att det inte bara var att dunka till?!) och fick bra träning samtidigt som det var roligt. Jag slog, svettades, kämpade, utstötte gutturala läten och hojtade så att jag skrämde slag på ett flertal deltagare.
Att få vråla, dunka och slå under kontrollerade former skänker den mest inbitne pacifist en ren och skär njutning, jag lovar. Prova själva så får ni se!

För Sverige i tiden?

Herregud, vilken cirkus... Kronprinsessan förlovar sig och vips kastar man om TV-tablåer, extrasänder nyheter två gånger i timman, sänder ut arméer av hovreportrar för hårdbevakning av slottet, anordnar telefonväkteri, och genomför demoundersökningar. Har alla blivit galna?!
Nä, det är bara rojalisterna som vädrar morgonluft. Med en tår i ögat strålar de lyckliga och hyllar det stundande bröllopet. Denna härliga kärleksyra lägger sig som en rosa yllefilt över ekonomisk kris, massarbetslöshet och fallande börser.
Jag kan höra min gamla mormor (som tyvärr inte fick uppleva lyckan av den eklaterade förlovningen av allas vår Viktoria)
- Tääänk att de äntligen fick varandra, och så tjusiga de var där i soffan!

Mormor var en tvättäkta rojalist ut i fingerspetsarna. Läste den där kungliga veckotidningen och diskuterade gärna det senaste skvallret från hovet.
Själv inledde jag många av festerna under min tonårstid med att utbringa en skål för republiken. Jag skålar inte så ofta för republiken längre men i sak har min ståndpunkt inte ändrats. Jag anser att monarkin är en förlegad och skrämmande institution, en föråldrad gammal rest från en tid med ståndssamhälle och det har ingenting med personerna i soffan att göra. Jag önskar dem all lycka, men bara som Vickan och Daniel, två helt vanliga människor med helt vanliga liv.

Men mormor ler nog i sin himmel och myser!

Kuddvägra!

Såhär under tidig vår (eller ok, det är väl inte precis vår, ännu men det är i alla fall lite ljusare och man börjar kunna urskilja ett vagt hopp om en varmare värld) så fylls inredningsbutikerna med nya härliga textilier i ljusa färger. Ljust grönt, svagt rosa, blommigt, pastelligt och fräscht. I vanliga fall hade jag frossat i vårfärger och mentalt sagt adjö till tunga mörka sammetstyger med gobelängmönster som mer hör vintern till. Jag brukar piffa upp hemmet genom att bara byta ut textilierna alltefter årstiden. Nya överdrag på kuddarna i soffan, nytt tyg på den stora tavelduken på väggen och nya gardiner i burspråket. Ny färg på dukar och kanske ljuslyktor. Små enkla medel som ger en omedelbar effekt utan att kosta mig en förmögenhet. Men idag väcktes min vrede! Och det som retar upp mig är kuddar, eller snarare bristen på kuddöverdrag. Trivialt, kan tyckas men det är faktiskt ganska viktigt.
Ni kanske inte har lagt märke till det, men den tiden då man bara kunde shoppa loss på kuddöverdrag och byta efter behag är över. Näringsidkarna har kommit på en mycket smartare lösning: allt i ett! Man säljer alltså HELA kitet, innerkudde och överdrag, även om kunden bara är intresserad av fodralet och inte vill släpa hem fyra nya kuddar varje gång det är dags att byta färg. Jag äger just nu ett tiotal innerkuddar och jag vill inte ha fler! En annan aspekt av den giriga hanteringen är miljön. Hur miljövänligt är det att producera och sälja dunkuddar? (Och hur har dunet plockats??!!) Varför skapar man ett behov som kunden inte vill ha??! Det sjuka är att alla kom på det samtidigt (?) Så det finns inga alternativ... Idag var jag i fyra stora kedjor som tidigare saluförde innerkuddar och fodral för sig. Samtliga sålde bara kuddar nu. Fina kuddar i ljusa färger, vårlika och underbara, som lockade och drog, men jag ruttnade! Förklarade min ståndpunkt för expediterna och lämnade butikerna utan kuddar. Trist, både för mig och butikerna, men jag vill själv kunna välja, och jag vägrar gå med på att någon annan ska välja åt mig.

Så alla ni kuddköpare där ute: Förenen eder! Förklara för butikerna att ni inte går med på att de skapar ett behov som inte finns, att de varken är snälla mot miljön eller mot de presumtiva kunder som inte har plats att härbergera ett kuddlager hemma. Det är vi konsumenter som kan återfå vår frihet att själva välja, genom att utöva påtryckningar mot kedjorna.
Eller utmana dem på kuddkrig...

En god sömn förlänger livet

Jag kunde inte somna igår. Hur jag än vände och vred mig, puffade kuddar och knep ihop ögonen så var det lögn att locka fram John Blund... Sömn är ju annars ett ganska grundläggande behov som jag inte brukar ha minsta bekymmer med att tillfredsställa.
Många ordspråk och talesätt berör ämnet med. Som till exempel "ett gott samvete är bästa huvudkudden..." eller "Den som sover syndar inte..."?
Va?? Dumheter! Jag kan direkt, redan nu och på momangen peka ut två som minsann syndade just på grund av att de låg och trynade när de borde ha vaktat huset...
Vi kan kalla dem Daisy och Chiquita... Två underbara små pälsänglar som i söndags låg och snarkade i mattes och husses sängar när ogärningsmän bröt sig in i huset och roffade åt sig plånbok, mobiltelefon och diverse andra värdesaker. (Husses glasögon och mattes kalender till exempel...) Inte ett ljud gav de ljuva små hundliven ifrån sig när tjuven luffade omkring i absoluta kärnan av deras revir...! Skandal! Vart är hundvärlden på väg?! Ljudet av en matskål mot en diskbänkskant kan de minsann snappa upp på mils avstånd, eller det nästan ohörbara ljudet av ett koppel som plockas ner från en krok i hallen, men en tjyv... Icke!
Enligt säkra källor är annars gäss en supersafe vaktlösning. En flock gäss med superhörsel, lätt agressiva tendenser och ett öronbedövande snatter som larmsignal, det vore väl kanon!?
Och vilken total överraskning för den som smyger sig in i huset i skydd av mörkret, att bli attackerad av ett koppel stora skräniga fåglar med hårda näbbnyp!! Det tipset bjuder jag på, helt gratis!

Vinnarskalle...?

Märkligt uttryck det där... Vinnarskalle... Finns det någon som VILL förlora? Eller avser det kanske sådana som mig... tävlings-junkies...?
Jo, jag erkänner här och nu... Jag är totalsåld på tävlingar. Alla typer...
Varför? undrar ni, och svaret är lika enkelt som självklart: FÖR ATT MAN KAN VINNA!
Jag dammsuger nätet efter tävlingar och deltar i det mesta, med chans att vinna allt från spa-paket till en pellets-panna. (Herregud, vad skulle jag göra med den om jag skulle vinna? Jag bor ju i lägenhet...)
Men det hjälps inte om det är något helt onödigt, fult eller något jag absolut inte vill vinna, jag kan inte sluta tävla ändå... Jag löser korsord, hittar på slogans, deltar i frågesporter med diverse obskyra ämneskategorier och spelar webb-spel, allt för att vinna...

Mina vänner som känner mig väl, vet att jag inte bara är en dålig förlorare, jag är dessutom en fruktansvärt dålig vinnare! Av den anledningen spelar vi inte längre så mycket sällskapsspel. Det frestade för mycket på vår vänskap. Jag som vanligtvis är en ganska snäll person förvandlades under våra småtrevliga spelkvällar till en tämligen odräglig typ. De gånger jag vann, var bara marginellt behagligare än de gånger jag förlorade... Liksom den taskige unge Nelson i The Simpsons vill jag bara peka finger och skrika Haa-haa! till förlorarna. Eller som neurotiska Monica i Vänner, triumfera i en segerdans och skrika - You loose sucker!!

Det ser illa ut, jag vet, men för det mesta kan jag lägga band på mig och bara flina självbelåtet när jag vunnit, njuta av min egen förträfflighet.
Jag hoppas kunna jobba bort denna fula egenskap så småningom, men tills dess... Game on?

Okunskap är lycka

Grannen har skaffat hund. Jag mötte dem sent igår kväll när jag kom hem. Ett litet ulligt nystan som på sina korta ben larvar runt och upptäcker världen. Allt är så nytt och spännande! Ett gammalt löv som blåser runt i vinden blir, i valpens värld, en fantastiskt rolig leksak. Alla dofter och spår utgör en nästan euforisk förvirrad upplevelse. Det lilla nystanet liknar ett barn på julafton. Den lilla svansen snurrar runt och verkar leva sitt eget liv. Livet är så härligt, allt är så roligt! Det är rörande att se. Ovetande om att världen inte bara är en härlig lekplats med spännande saker att upptäcka rullar han runt på den frosttäckta gräsmattan och smyger på sitt eget koppel.
Han är trygg i sin okunskap. Nöjd med livet, för han vet heller inte om något annat.
Det är som historien om Adam och Eva i Edens lustgård. Glada och nöjda skuttar de omkring i paradiset i bara mässingen, lyckliga i sin okunskap om smärta, problem eller den stora stygga världen utanför tills smack! Ett litet bett av kunskapens äpple fyller dem med insikt och de upptäcker till sin fasa att de är nakna...! Ibland är det bättre att inte veta, att inte förstå. Den dagen man slås av insikter som denna berövas man sin oskuld...
Det är inte bara valpar som är oskuldsfulla och bedårande ovetande, även barn tillhör samma kategori. Jag minns själv hur jag som barn lekte ensam, trygg i mig själv. Jag klättrade i träd, byggde kojor i skogen, lekte affär i en glänta. Allt var nytt och spännande, ett löv kunde vara pengar i min affär, en pinne blev ett svärd... Nyfikenhet och upptäckarlusta fyllde mina dagar. Bekymmer fanns inte, (jo det är klart att det fanns bekymmer, men det gällde mer att man inte ville gå och lägga sig eller att man inte ville äta blodpuddingen som serverades till middag...) Jag var ovetande och lycklig. Livet var så mycket enklare när man var liten. Nu är man både erfaren och luttrad, kanske rentav en smula cynisk... Det är därför det är så rörande att se lille Ruff, med sin tjocka ulliga päls skutta runt i den frostiga vinternatten och jaga ett löv. Han är glad och varför skulle han inte vara det? Livet är ju så fantastisk! Vi upplever det bara lite mindre fantastiskt ibland, när vi blir äldre, och visare...

Jag återtar kontrollen

Jag har bestämt mig för att återta kontrollen över mitt liv (Vem 17 drog ner mig i mat-, godis- och soffliggarträsket?! Inte var det jag i alla fall!! *Host*) Nu får det vara nog!

Jag är ju en sund person i en för tillfället, inte riktigt lika sund kropp. Från att ha varit extremt hälsoprofilerad, ätit sunt och tränat fem gånger i veckan, till dagens sladdriga, trötta figur gick det ett år... Usch vad tiden går fort och hur lätt det är att, lite i taget, släppa greppet om sig själv. Nej, lugn, jag tänker inte bli hälsofaschist och predika intag av böngroddar, gå ner 15 kilo och träna till mig blodsmak i munnen på gymmet. Det handlar egentligen om att jag vill investera i min hälsa. Ok, det låter klyschigt men vad säger ni om det här:
Min pappa cyklar en mil varje morgon. VARJE morgon, i ur och skur. För motionens skull.
- Ja det var ju duktigt, tänker ni nu, han har väl varit elitcyklist en gång... Men det har han inte. Och det blir ännu mer fantastiskt. Min pappa är 85 år och frisk som en nötkärna! Snacka om att ha kontroll! Jag kan nästan svära på att hans kondition och fysik är bättre än min. Beundransvärt... Och en inspiration.
Så nu jäklar, är det dags för en förändring! Jag har börjat med att promenera till och från jobbet, (40 minuter dit och 40 minuter hem) Jag äter sund och nyttig frukost (men tyvärr äcklig... Havregrynsgröt urrrkk!!) Allt för den goda sakens skull. Jag är målmedveten och fylld av tillförsikt. Hoppas att jag nu kan hålla ordning på den här karaktärssvaga sladdriga själen så att den i vår återuppstår som en sund själ i en sund, hälsosam och vacker kropp!

Jag sjunger tryck-kokarens lov!

Jag är lycklig jag, för jag äger en fantastisk kastrull med magiska egenskaper!
Om ni någonsin har använt er av en tryck-kokare så förstår ni min entusiasm över denna makalösa tingest! I helgen företog jag mig att högst motvilligt (som vanligt) att laga mat. Grytbitar av nöt med klyftpotatis, sås och vinbärsgelé. Överkurs, skriker ni nu. Icke! säger jag. För med min fantastiska tryck-kokare tog det inte mer än 20 minuter att förvandla de sega bitarna till gyllenbruna, möra smakexplosioner. Buljongen de kokat i, redde jag snabbt upp till en finfin sås och de frysta färdigpreparerade potatisklyftorna uppnådde en härligt krispig status i ugnen precis lagom tills det var dags att servera hela härligheten! Bra vällagad mat på 30 minuter, vad säger ni om det?! Fantastiskt! Förvånande att inte fler har upptäckt nyttan och glädjen med ett så optimalt matlagningsverktyg i dagens stressade samhälle... Min kanonkastrull köpte jag för en femtiolapp på en loppmarknad...
Många gamla smarta innovationer är tyvärr på väg att dö ut.
Mitt nästa mål är att få fler att använda galoscher. Håll med om att det också är en strålande uppfinning!

Tankar i hissen

Där jag för tillfället bor, finns en liten, men väldigt gammal skakig hiss med gallergrind. Va? Åker hon hiss, det lata stycket, tänker ni nu, och det gör hon!
OK... Egentligen borde jag ta en rask promenad i trapporna, men eftersom jag bor på 7:e våning, så tar jag mig friheten att åka, i alla fall uppför.
Varje gång jag väntar på hissen slås jag av hur gamla och slitna kablarna ser ut, och hur tunna, i förhållande till hissens förmodade tyngd. Långsamt knegar den fram med ett beklagande knirkande, suckande och stönande över de slöa och förtappade hyresgästerna som inte orkar använda sina apostlahästar...
Inne i hissen är det trångt. Ett elakt lysrörsljus avslöjar varenda liten rynka, finne och passagerarens vinterbleka färg. Bilden i spegeln är minst lika skrämmande som hissfärden. Färden går långsamt och tankarna hinner vandra många varv... Tänk om de där klena kablarna skulle gå av under färd? Hinner man överhuvudtaget trycka på nödstoppknappen? Överlever man ett hisshaveri? I så fall, på vilken våning är det troligast att överlevnadsfrekvensen minskar drastiskt? Tyvärr hinner jag aldrig tänka färdigt. Med en omild duns förkunnar hissen att den minsann är framme och det är dags att packa sig ur. Det är en lättnad att få dra gallergrinden åt sidan och öppna upp den tunga ståldörren. Jag är fri! Och hel...

Första skälvande ögonblicket

Ojojoj så spännande! Så ytterligt modern jag känner mig, och inte alls uppgiven för att även jag, till sist landade i det berömda blogg-träsket.
Blogga... Hade någon frågat mig för ett år sedan så hade jag frynt på näsan och överlägset förkunnat att bloggar minsann bara är till för självcentrerade svaga personer med exhibitionistiska tendenser, alternativt ett sjukt stort behov av bekräftelse...
Eh... ja... Det var som sagt då det... Och nu är jag här...
Så välkommen då, till min blogg, ur mitt ringa perspektiv.