Där jag för tillfället bor, finns en liten, men väldigt gammal skakig hiss med gallergrind. Va? Åker hon hiss, det lata stycket, tänker ni nu, och det gör hon!
OK... Egentligen borde jag ta en rask promenad i trapporna, men eftersom jag bor på 7:e våning, så tar jag mig friheten att åka, i alla fall uppför.
Varje gång jag väntar på hissen slås jag av hur gamla och slitna kablarna ser ut, och hur tunna, i förhållande till hissens förmodade tyngd. Långsamt knegar den fram med ett beklagande knirkande, suckande och stönande över de slöa och förtappade hyresgästerna som inte orkar använda sina apostlahästar...
Inne i hissen är det trångt. Ett elakt lysrörsljus avslöjar varenda liten rynka, finne och passagerarens vinterbleka färg. Bilden i spegeln är minst lika skrämmande som hissfärden. Färden går långsamt och tankarna hinner vandra många varv... Tänk om de där klena kablarna skulle gå av under färd? Hinner man överhuvudtaget trycka på nödstoppknappen? Överlever man ett hisshaveri? I så fall, på vilken våning är det troligast att överlevnadsfrekvensen minskar drastiskt? Tyvärr hinner jag aldrig tänka färdigt. Med en omild duns förkunnar hissen att den minsann är framme och det är dags att packa sig ur. Det är en lättnad att få dra gallergrinden åt sidan och öppna upp den tunga ståldörren. Jag är fri! Och hel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar