Okunskap är lycka

Grannen har skaffat hund. Jag mötte dem sent igår kväll när jag kom hem. Ett litet ulligt nystan som på sina korta ben larvar runt och upptäcker världen. Allt är så nytt och spännande! Ett gammalt löv som blåser runt i vinden blir, i valpens värld, en fantastiskt rolig leksak. Alla dofter och spår utgör en nästan euforisk förvirrad upplevelse. Det lilla nystanet liknar ett barn på julafton. Den lilla svansen snurrar runt och verkar leva sitt eget liv. Livet är så härligt, allt är så roligt! Det är rörande att se. Ovetande om att världen inte bara är en härlig lekplats med spännande saker att upptäcka rullar han runt på den frosttäckta gräsmattan och smyger på sitt eget koppel.
Han är trygg i sin okunskap. Nöjd med livet, för han vet heller inte om något annat.
Det är som historien om Adam och Eva i Edens lustgård. Glada och nöjda skuttar de omkring i paradiset i bara mässingen, lyckliga i sin okunskap om smärta, problem eller den stora stygga världen utanför tills smack! Ett litet bett av kunskapens äpple fyller dem med insikt och de upptäcker till sin fasa att de är nakna...! Ibland är det bättre att inte veta, att inte förstå. Den dagen man slås av insikter som denna berövas man sin oskuld...
Det är inte bara valpar som är oskuldsfulla och bedårande ovetande, även barn tillhör samma kategori. Jag minns själv hur jag som barn lekte ensam, trygg i mig själv. Jag klättrade i träd, byggde kojor i skogen, lekte affär i en glänta. Allt var nytt och spännande, ett löv kunde vara pengar i min affär, en pinne blev ett svärd... Nyfikenhet och upptäckarlusta fyllde mina dagar. Bekymmer fanns inte, (jo det är klart att det fanns bekymmer, men det gällde mer att man inte ville gå och lägga sig eller att man inte ville äta blodpuddingen som serverades till middag...) Jag var ovetande och lycklig. Livet var så mycket enklare när man var liten. Nu är man både erfaren och luttrad, kanske rentav en smula cynisk... Det är därför det är så rörande att se lille Ruff, med sin tjocka ulliga päls skutta runt i den frostiga vinternatten och jaga ett löv. Han är glad och varför skulle han inte vara det? Livet är ju så fantastisk! Vi upplever det bara lite mindre fantastiskt ibland, när vi blir äldre, och visare...