Ljuva fexti-tal!

Jag är barnsligt förtjust i gångna tider och framför allt slutet av 50-talet till början av 60-talet. Även om det var många år kvar tills jag gjorde entré in i livet så faschineras jag av den tiden, en tid jag hellre vill kalla "fexti-talet". Runt 1955 - 1965, innan flower-power-vågen, och peace´n love. Jag minns varken Hylands hörna, raketost, Elvis eller Tommy Steel. (Min mamma höll stenhårt på Tommy, för hon tyckte att Elvis hade så feta läppar, även om hon idag kan erkänna att Elvis nog faktiskt sjöng betydligt bättre) Jag önskar att jag hade fått uppleva allt det där. Modet, bilarna, frisyrerna, rock´n´roll, filmerna, raggarkulturen, jitterbugg. Mest är jag lockad av de amerikanska influenserna. Tänk er en äkta amerikansk Diner, en metallvagn med rundade hörn och en neonskylt på taket. Svartvitrutigt golv, röda skinnsoffor i form av bilsäten, en Jukebox i ena hörnet som vänder skivor med de senaste hitsen. Milkshake med ett blankt rött körsbär på toppen och feta dollargrin på parkeringen utanför. Cheva, Buick, Pontiac och kanske en Volvo P1800. Turkost och rosa, samlarbilder på filmstjärnor, brylcréme och skinnpaj. Söta klänningar, rött läppstift och vita handskar. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Mamma som faktiskt var med när det begav sig har inte samma glammiga bild som jag målar upp. Hon minns att det var ganska fattigt och eländigt för de flesta. Den amerikanska glamouren nådde aldrig riktigt fram. Den första tonårsgenerationen har den kallats. Men alla gjorde inte revolt och de som gjorde det drog på sig ett utanförskap. Lite föraktfullt kan mamma fortfarande minnas raggarbösset som körde runt runt Stora Torget i Borås varv efter varv på kvällarna och hängde på Violas café. Men hon minns också hur vågad hon kände sig när hon beställde en Coca Cola och två lösa Bill och hur hon och hennes gäng var ute och dansade.

Då var det vardag, för dem som levde i tiden. Men kanske var det inte så olikt från idag, trots allt. Men jag önskar ändå att jag hade kunnat få vara med. I framsätet på en nedcabbad rosa Cadillac med stora fenor!

Ambassadör för min stad

Idag får jag fint besök. Två före detta kollegor från jobbet i Stockholm kommer och hälsar på mig. Det ska bli så roligt att träffa dem igen och få tillfälle att förevisa min stad! Jag har redan tidigare erkännt att jag är löjligt lokalpatriotisk och inte blev det bättre av att leva i exil i Stockholm i lite över ett år. Det var ingen hemlighet för någon att jag mot slutet hade svår hemlängtan till västkusten. Och nu när jag är här så älskar jag att få visa upp Göteborgs smultronställen, både de kända turistfällorna, men även de lite mer okända. Efter att ha bott här i ett antal år är jag förhållandevis bekant med staden och dess omgivningar. Jag är dessutom historieintresserad och nyfiken på att ständigt lära mig mer om "lilla London" (OK, det där var rekord i klyschleverans men ni får stå ut med det)
Trevligt ska det bli i alla fall och vädergudarna tycks finnas med oss på vägen så det är inte omöjligt att vi tar en båt ut i skärgården, picknickar lite, kanske tar ett glas vin på någon uteservering, fikar i Haga, besöker Kronhusbodarna, kikar på Operahuset nere vid vattnet och allt annat som finns att göra en ledig helg i Göteborg.

Aloe Vera och hinnan som inte finns

I dag var jag på ett informationsmöte om Aloe Vera. Det var en kollega som är återförsäljare av produkterna som för några veckor sedan undrade om jag inte ville prova drycken som rensar ut diverse slaggprodukter och annan crap man bär runt på i innandömet. Juicen som pressas från Aloe Vera-växten (som egentligen är en grönsak...?! Otippat!) är också bra för slemhinnor, allmänt kinkiga magar och förbättrar näringsupptaget. En effekt av det är att man blir piggare och därmed också gladare. Och glad, det vill ju alla vara!

Jag är av åsikten att man alltid ska testa allt innan man förkastar det (Se inlägget om spikmattan) så därför gick jag med på en provsmakning. Gott var det inte, men det var drickbart. Udda smak, lite besk, syrlig och med fruktkött. Men om det nu var så bra så var det värt att köpa en liten provdunk och testa. Jag har nu druckit det varje morgon i några veckor och faktiskt så känner jag skillnad. Jag hängde med på mötet för att höra mer om växten som använts i 3000 år och som läkarkåren idag lite föraktfullt fnyser åt (liksom de flesta andra naturläkemedel) Men kära nån, ALLA mediciner kommer ju från början från naturen. Digitalis mot hjärtbesvär, kamomill mot magåkommor, groblad för sårläkning osv. Jag är övertygad, nu är min mission att övertyga resten av världen. :-)

På tal om slemhinnor och gamla förlegade åsikter; min syster och jag satt och diskuterade mödomshinnan härom dagen. Hon arbetar som kurator på en ungdomsmottagning i en av Göteborgs förorter och det hon berättade gjorde mig förskräckt. Flera gånger i veckan kommer föräldrar in med sina tonårsdöttrar och kräver ett oskuldsintyg. De vill få sin dotter undersökt för att en sköterska ska förvissa dem om att mödomshinnan är orörd och de vill ha det på papper!

Anna berättade att hon säkert ritar tio muttor i veckan på en tavla för att förklara att det inte finns någon hinna. Att det bara är ett litet hudveck. Att det inte går att garantera oskuld på det sättet. Att de läkare som "rekonstruerar" mödomshinnor några veckor före bröllopsnatten bara syr några stygn i underlivet för att dra ihop paketet och att det självklart blöder när stygnen brister vid sex. De pratar med skolklasser och konstaterar att bilden är utrbredd bland både killar och tjejer, och har blivit en sanning. Och det är inte så konstigt... Det står till och med om mödomshinnan i läromedlen. I biologiböckerna!

Det är ju heeeeelt sjukt om ni frågar mig!

Konstpaus i bloggeriet

Här var det tomt på nyheter, konstaterade en vän lite surt när hon scrollade igenom mina blogginlägg. Och jo, så är det. Mitt i renovering, i kaoset av lådor och svarta plastsäckar, papperskassar med böcker och allsköns bråte man samlar på sig genom åren så räckte tiden inte till. Det här är verkligen bedrövligt. Inte ska man känna sig stressad och i ständig tidsnöd när man är ensamboende utan vare sig barn eller hund som ska hämtas på dagis. Eller? Varför känner jag min otillräcklig och frustrerad när jag inte hinner jobba åtta timmar varje dag, transportera mig fram och tillbaka, träna, handla, städa, röja, vara social med vänner och familj, uträtta ärenden som jag borde ha gjort för länge sedan etc. etc,
Jag tillbringar mer tid på jobbet, pratar mer med kollegorna än familjen och vännerna. Ska det vara så? Kan det verkligen vara riktigt att jobbet ska utgöra så stor del av ens liv?
I så fall skulle alla få jobba med det de verkligen vill. Det de brinner för och älskar, alla skulle få utveckling, uppmuntran och valfrihet på jobbet. Möjlighet att påverka och verkligen känna glädje över att få gå till jobbet. Ok, varje dag kanske är en utopi, men säg i alla fall till större del av tiden. Ett arbetsliv är ju långt... Så långt...
Nä, nu får jag skrapa den där trisslotten jag burit runt på i plånboken så kanske allt löser sig. 25 000 kr i månaden i 25 år så är det klart.
Att drömma kostar inte så mycket, vare sig tid eller pengar.