Här var det tomt på nyheter, konstaterade en vän lite surt när hon scrollade igenom mina blogginlägg. Och jo, så är det. Mitt i renovering, i kaoset av lådor och svarta plastsäckar, papperskassar med böcker och allsköns bråte man samlar på sig genom åren så räckte tiden inte till. Det här är verkligen bedrövligt. Inte ska man känna sig stressad och i ständig tidsnöd när man är ensamboende utan vare sig barn eller hund som ska hämtas på dagis. Eller? Varför känner jag min otillräcklig och frustrerad när jag inte hinner jobba åtta timmar varje dag, transportera mig fram och tillbaka, träna, handla, städa, röja, vara social med vänner och familj, uträtta ärenden som jag borde ha gjort för länge sedan etc. etc,
Jag tillbringar mer tid på jobbet, pratar mer med kollegorna än familjen och vännerna. Ska det vara så? Kan det verkligen vara riktigt att jobbet ska utgöra så stor del av ens liv?
I så fall skulle alla få jobba med det de verkligen vill. Det de brinner för och älskar, alla skulle få utveckling, uppmuntran och valfrihet på jobbet. Möjlighet att påverka och verkligen känna glädje över att få gå till jobbet. Ok, varje dag kanske är en utopi, men säg i alla fall till större del av tiden. Ett arbetsliv är ju långt... Så långt...
Nä, nu får jag skrapa den där trisslotten jag burit runt på i plånboken så kanske allt löser sig. 25 000 kr i månaden i 25 år så är det klart.
Att drömma kostar inte så mycket, vare sig tid eller pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar