Sjukt...

Lilla E var hängig i morse och ville bara gå och lägga sig igen efter frukosten. Febertermometern visade 38,6 och det blev ingen förskola.

Klockan var åtta på morgonen när hon kröp ner i sin säng och sedan gick dagen. Hela dagen...

När klockan var ett på eftermiddagen,

tyckte jag att det började bli dags för någon form av förtäring för sjuklingen. Hon var halvvaken och låg och gosade med sin tygkanin när jag kom in. Jag frågade om hon ville ha lite plättar och ett glas mjölk och det kunde hon visst tänka sig.

Men när jag värmt plättarna och satt fram dem på bordet, hade hon känt efter lite mer, och när jag bar ut henne till köket började hon snyfta att hon bara ville gå och lägga sig igen. Jag fick inte ens i ungen vatten, och nu började jag faktiskt bli lite orolig. Men jag bar tillbaka henne till sängen och där somnade hon igen, hopkrupen som en liten rosig kattunge.

Jag lät henne sova och ägnade tiden åt lillasyster, som just lärt sig manövrera gåvagnen och väldigt malligt trampade på över parketten. Men så klockan två slogs dörren upp och en liten lintott med håret på ända förkunnade att hon ville ha plättar...

Lika sjuk och eländig som hon var en timma tidigare, lika pigg och alert var hon nu. Fem plättar och ett glas mjölk slank ner, tätt följt av två havrekakor. Sedan lekte vi på hennes rum, byggde med klossar, läste böcker, sjöng och tittade på Daniel Tigers kvarter.

6 timmars sömn hade sopat bort alla spår av feber och sjukdom. Var inte det helt sjukt?

Takrivning

Vår källarvåning är i det närmaste helt orörd sedan 70-talet, och de blygsamma insatser vi hittills gjort är att riva bort all bilhandlarpanel, byta fönster och sätta in ett badkar i tvättstugan.

Badrummet, som var en väldigt tidstypisk upplevelse, var inrett med blå mosaik på golvet, blå badkar, toalett och handfat, samt samma bilhandlarpanel på väggarna som prydde hela resterande källarvåningen. (Någon måste ha kommit över ett restparti billigt...)

Ni kan säkert fundera ut vad som händer om man har träbeklädda väggar i ett fuktigt badrum...
När vi flyttade in så lät vi dörren dit vara stängd, eftersom stanken var fruktansvärd. En blandning av fukt, mögel och blöt träpanel fortplantade sig igenom hela källaren och uppför trappan. Efter ett tag insåg vi att det bästa var att riva ner allting till betongen. I några olika steg tog vi bort allt porslin, (utom toaletten som kunde användas i nödfall) och rev bort alla paneler och reglar. Stanken var överväldigande, men till sist var det i det närmaste tomt. Då konstaterade vi att taket utgjordes av en spännande byggteknik för 40-talet. Det var en kaka av bruk som målats vackert blått och under den; vass sammanhållen av ståltråd och hönsnät.

Vi lät taket bero, men så för någon månad sedan började vi återfå lusten för renovering och bestämde oss för att riva ner det där taket.
Sagt och gjort; utrustade med var sin vit saneringsoverall med luva, skyddsglasögon i plast samt andningsmasker och rejäla arbetshandskar gick vi lös på taket med var sin kofot.

Det var ingen lek. Visst lossnade stora bitar när vi slog och drog men det dammade något fruktansvärt och stanken från möglig vass stack i näsa och hals. Efter ett tag började J undra var det var i bruket. Asbest? Någon annan finfin kemisk uppfinning? Vi visste inte men beslöt oss för att byta andningsmasker lite oftare. Det fina dammet trängde in överallt och irriterade. Efter en liten stunds rivande var vi tvungna att gå ut och få frisk och ren luft i lungorna innan vi samlade energi nog att gå in i dimman och ta ett nytt tag. Vi fyllde hink efter hink med bitar av bruk, vass och ståltråd och till sist, efter ett par timmar var de 10 kvadratmetrarna tak borta och vi kunde äntligen få komma ur våra ebola-skyddsdräkter och duscha av oss skiten. Men gud vet vad det var vi andades in för jag snöt vitt damm ur näsan resten av den dagen.

Förändringens tid

Som ni kanske känner till vid det här laget så är jag uppvuxen i Sandared. Det lilla samhället en mil väster om Borås och sex mil från Göteborg. Det var på många sätt ett bra ställe att växa upp på. Nära stan men med landet inpå knutarna.

Det fanns fotbollsplan, tennishall, idrott- och simhall. Låg-, mellan-, och högstadieskola, bibliotek, pizzeria, bageri, skoaffär, post och bank, två kiosker, mataffär, blomsteraffär, fotobutik, bensinstation, bilfirma, äldreboende, tågstation, restaurang med rättigheter, kyrka, möbelaffär, strand och badsjö. Det fanns vårdcentral och apotek, tandläkare och diverse förskolor. Vidare fanns det en löpslinga i skogen med den elaka Djävulsbacken som blev en fantastisk åkupplevelse på vintern för pulka- och snowracer-åkande barn. På några kilometers avstånd fanns det stall och ridskola.

Ett ganska vanligt ställe, men heltäckande när det gällde service och aktiviteter. Sport var stort. Simklubben SK 70 var väldigt framgångsrik och Sandareds IF hade väl också haft sina glansdagar. De båda scoutförbunden hade många aktiviteter och tennisklubben frodades.

Ibland besöker jag Sandared, och min vän Anna som ännu bor kvar, och är den sista länken dit. Mina föräldrar har sedan länge flyttat ifrån "byn". Det har hänt en hel del under åren som gått. Butiker har slagit igen, hus har rivits och fått lämna plats till stora 55+-boenden för Sandareds åldrande befolkning. Posten är borta, banken likaså, skoaffären lade ner, och efter mer än 40 år stängde Pelle macken.

Trots det är det ändå många barnfamiljer som väljer att flytta dit. Närheten till Göteborg och den enkla pendlingen lockar. Huspriserna är avsevärt lägre än i storstadens omedelbara närhet och den barnvänliga miljön lockar.

Allting förändras och hembygden framkallar inte längre samma känsla. Men minnena finns kvar, och förutom några pissiga år på låg- och mellanstadiet var det ändå en fin tid och en kär hågkomst.