Som ni kanske känner till vid det här laget så är jag uppvuxen i Sandared. Det lilla samhället en mil väster om Borås och sex mil från Göteborg. Det var på många sätt ett bra ställe att växa upp på. Nära stan men med landet inpå knutarna.
Det fanns fotbollsplan, tennishall, idrott- och simhall. Låg-, mellan-, och högstadieskola, bibliotek, pizzeria, bageri, skoaffär, post och bank, två kiosker, mataffär, blomsteraffär, fotobutik, bensinstation, bilfirma, äldreboende, tågstation, restaurang med rättigheter, kyrka, möbelaffär, strand och badsjö. Det fanns vårdcentral och apotek, tandläkare och diverse förskolor. Vidare fanns det en löpslinga i skogen med den elaka Djävulsbacken som blev en fantastisk åkupplevelse på vintern för pulka- och snowracer-åkande barn. På några kilometers avstånd fanns det stall och ridskola.
Ett ganska vanligt ställe, men heltäckande när det gällde service och aktiviteter. Sport var stort. Simklubben SK 70 var väldigt framgångsrik och Sandareds IF hade väl också haft sina glansdagar. De båda scoutförbunden hade många aktiviteter och tennisklubben frodades.
Ibland besöker jag Sandared, och min vän Anna som ännu bor kvar, och är den sista länken dit. Mina föräldrar har sedan länge flyttat ifrån "byn". Det har hänt en hel del under åren som gått. Butiker har slagit igen, hus har rivits och fått lämna plats till stora 55+-boenden för Sandareds åldrande befolkning. Posten är borta, banken likaså, skoaffären lade ner, och efter mer än 40 år stängde Pelle macken.
Trots det är det ändå många barnfamiljer som väljer att flytta dit. Närheten till Göteborg och den enkla pendlingen lockar. Huspriserna är avsevärt lägre än i storstadens omedelbara närhet och den barnvänliga miljön lockar.
Allting förändras och hembygden framkallar inte längre samma känsla. Men minnena finns kvar, och förutom några pissiga år på låg- och mellanstadiet var det ändå en fin tid och en kär hågkomst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar