Att tala med främlingar

Har ni tänkt på hur vi reagerar när vi utsätts för ovanliga situationer och fenomen? Hur man plötsligt öppnar upp och börjar interagera med andra på ett sätt som man aldrig gör i vardagen. Igår drog ett kraftligt lågtryck in över västkusten. Det blåste och regnade på tvären. De mängder som ramlade ner från himlen kan i det närmaste liknas vid en monsun. Jag hade bestämt mig för att promenera hem från jobbet och klarade mig nästan ändå fram när det brakade lös. Mitt lilla ynka paraply flaxade förtvivlat i den hårda vinden och gjorde föga nytta för att hålla ägaren torr. Jag ställde mig under några träd vid vägkanten och fick snabbt sällskap av några andra blöta figurer som kurade ihop sig för att invänta en paus i nederbörden. Mina fina Converse var inte så fina längre. De var genomblöta, liksom mina byxor . Vi stod där en stund och log i samförstånd. Utbröt kommentarer som
- Ja men det här är ju inte klokt! och - Hur mycket vatten finns det egentligen?

Efter en stund insåg jag det lönlösa i att vänta. Jag var redan genomvåt och Dr Fries torg var bara några hundra meter bort. Jag satte av i språngmarsch och försökte kryssa mellan de djupa vattensamlingarna men det slutade ändå såklart med att jag plurrade rejält. När jag kom in under taket vid sidan av torget inträffade samma fenomen. De människor som stod där log mot mig och tittade beklagande på mina blöta byxor som vid det här laget smetade sig fast runt benen. Samma sak inträffade när jag kom in i livsmedelsbutiken. Kassörskan log och nickade menande på mig när jag frentetiskt försökte ruska mitt stackars misshandlade paraply någorlunda torrt. Detta samförstånd och en känsla av tillhörlighet som också inträffar vid andra extrema väderfenomen som plötsliga hagelskurar och snöstormar (Minns ni november 1995?)

Det är trevligt att prata med människor, men tyvärr vågar vi sällan möta någons blick, le och prata en stund. Ibland händer det och då blir jag så glad. Jag måste bli bättre på det själv. Den du möter kan ju bli en vän för livet, och ses man inte mer så har man ändå haft sällskap en stund och det är ju alltid trevligt.

Vad är det i sylten?

Inspirerad av min vän och bästa miljökämpe Karin har jag börjat lägga mer tid på att läsa innehållsförteckningar. Redan för flera år sedan slutade jag att nyttja produkter som innehåller härdat fett, och de är fler än man kan tro. Skräpet finns i bröd, kex, kakor, snabbpulver-produkter som såser, mousser etc. Det är märkligt och skrämmande vad tillverkarna stoppar i sina produkter. Vad sägs om ett antal E-ämnen, smakförstärkare, glutamat, stabiliseringsmedel, olika former av konserveringsmedel, och alla andra skumma ämnen som slutar på -yl.

Granskade en burk sylt i affären härom dagen och förstod inte alls vad den innehöll, men läste mig till att den bestod av 30% bär. Men vad är då resten...?! Joo, kemikalier. Mmmm så gott! Eller...?

I onsdags plockade jag och min kompis en liter björnbär. Svarta, blanka och solvarma björnbär. På kvällen gjorde vi sylt. Ren sylt. Bara bär, socker och lite citron. Ingenting annat. Den blev så fantastiskt god, kanske inte så nyttig, men i alla fall helt naturlig och här är receptet:

Björnbärssylt
1 sats

Ingredienser

1 kg björnbär (ca 2 liter)
6 dl socker (500 g)

En citron

Tillagning

Rensa och skölj ev bären. Varva bären med sockret i grytan och krama ner saften från en citron. Koka upp och skumma av. Ta av från plattan och låt stå svalt några timmar, helst över natten så att bären saftar av sig. Hetta upp långsamt igen på svag värme under lock och koka sakta ca 10-20 min. Ta grytan från värmen, låt stå en stund och ta bort ev skum igen.

Ös upp sylten på rena varma burkar, upp till kanten. Sätt genast på lock och vänd uppochner. Kyl ner dem snabbt och förvara dem svalt.

Kossor och grodor

I torsdags drog hela familjen ner till Wapnö gård utanför Halmstad. Vi körde ut på landet över åkrar och ängar för att titta på kossor, och få en guidad tur på mejeriet som levererar den godaste yoghurten i helaste världen (förutom den danska, som jag inte kommer ihåg vad den heter men minns att den har en liten blåmes som logotype) Nå, det var ett sidospår.

I alla fall så var minstingen, min systerdotter Ebba, strax över två år, väldigt nyfiken på om hon skulle få se kossorna bajsa. Själv kunde jag tänka mig att klappa en snäll kossa på mulen och köpa en glass. Trots differensen i förväntningar på äventyret så lotsades vi strax runt av en kvinna som på bred halländska berättade om gården och mejeriet. Vi fick trycka näsorna mot stora plexiglasrutor i stallarna där kossorna som väntade på nedkomst bodde. och även till den byggnad där kalvarna huserade. Inget klappa på mulen här inte... Här fick man inte ens komma nära en riktig äkta ko.

När vi kom till själva mjölkningsdelen med en av europas största mjölkningskaruseller var jag lite ouppmärksam och fattade inte riktigt hur den fungerade. Jag bad min mor att upplysa mig varpå hon började berätta om kornas juver.

- Först så blir de tvättade och sedan påsatta av den där maskinen.

Jag uppfattade att hon talade om korna varpå jag högt hojtade - Blir de tvättade och påsatta?!bröt direkt därefter ut i ett vilt frustande gapskratt, trots att jag verkligen försökte behärska mig. En dam som stod bredvid deltog i mitt muntra utbrott och buffade min, vid det här laget pionröda mor i sidan och sa - Jojo, man hör det man vill höra...!

- Ja man gör det, sa mamma och blängde surt på sin yngsta dotter. Som skrattade hela vägen hem.

Sommarförkylning...

Hur tröttsamt är det inte? Dessa förbaskade förkylningsvirus som ständigt muterar och smyger sig på intet ont anande semesterfirare? Vad är de bra för? Och borde man inte bli immun snart? Resistenta bakterier talas det mycket om, men det vad är nytt med det? Ont-i-halsen-tät-i-näsan-host-och-nys-virus har väl alltid varit tokresistenta?
Har någon någonsin lyckats bota en förkylning, jag bara frågar?
Visst man kan lindra symptomen med hostmedicin, halstabletter, värktabletter, och min personliga favoritmedicin; glass! Men botad det blir man inte. Bara att vänta ut. Eller som min käre far alltid säger i lägen av sjukdom och smärta;
- Det går över...
Behöver jag tillägga att han är läkare?
När jag var yngre hade jag vid något tillfälle drabbats av en synnerligen elakartad halsåkomma och när jag svag och ynklig klagade min nöd för pappa möttes jag av ovanstående uppmuntrande tillrop... Skomakarens barn får i vanlig ordning luffa runt barfota... Förtretad utbrast jag att om jag så drabbades av spetälska och kom med näsan i handen skulle han även då påstå att det går över. Som vanligt log han milt, plirade med sina blå ögon och sa, - Men det gör ju det, allt går ju faktiskt över.
Irriterande nog har han ju rätt. *Fnys* Men säg inte det till honom...

Soldyrkare

Inte är det väl konstigt att vi svenskar är så faschinerade av, och tokiga i solen.
Vi lever vårt liv i mörker och kyla här uppe i det gråmulna norden, endast hjälpta av de få veckorna på sommaren då den välsignade gula bollen behagar lysa som starkast. Jag är inget undantag. Jag är en sann soldyrkare, trots att jag har begåvats med tämligen usla genetiska förutsättningar för att vistas i UV-strålarna någon längre stund.

Det är något magiskt med solen. Att få känna den mot sin hud, kisa mot den, se dess reflexer blänka i havets vågor. Med solen kommer liv och jag skulle nog säga att jag faktiskt lever i en halvdvala under årets mörka period. Allt går på halvfart, allt är jämngrått, trist och utslätat. På vårkanten börjar det genast kännas bättre. Årets höjdpunkt för mig är de fyra veckorna då jag är ledig, då jag får njuta av ljus, värme och total frihet.
Då blir stressen stor när det regnar, när det är kallt och blött. Jag känner mig lurad och vill besviket stampa med foten som en femåring och skrika - NEJ!! GE HIT MIN SOL!!

Jag har en vecka och tre dagar kvar av min semester och om det finns någon rättvisa här i världen så är det bara torra fina högtryck som väntar. Jag håller tummarna och laddar med solskyddsfaktor!