Ett år senare...

För exakt ett år sedan vaknade jag upp i en sjukhussäng på Östra. Jag var nyopererad, fullpumpad av morfin och utmattad. Berg-och-dal-banan som inletts en vecka tidigare tog en ny vändning då jag befann mig bland de nyligen cancer-opererade på mag-tarm-avdelningen. Jag undersöktes, mina provsvar granskades, jag skickades till röntgen och tillbaka igen, fick mer smärtstillande och sov.

Allt det där kom över mig igen i morse då jag åter klev in genom dörrarna till sjukhuset. Vädret var då, liksom nu kyligt och klart. Jag minns att jag låg där i sängen och såg ut genom fönstren, och tänkte hur overkligt allt var. Det var en underbar höstdag med glöd i löven, klarblå himmel och strålande sol, men där låg jag och hade lurat döden.

Anledningen till min upplevelse i morse, var att jag hade tid på röntgenavdelningen. En datortomografiundersökning, som det så fint heter. När jag vandrade i korridorerna och satt ner i väntrummet vällde allt fram. Sorgen, skräcken och ovissheten som jag kände då, gjorde mig illa till mods. Jag mår ju bra nu. Allt är bra, men känslan och minnena kommer alltid att finnas där, djupt inom mig.

Undersökningen gick bra och så vitt jag vet så är allt bra. På måndag får jag träffa en läkare från kirurgen och diskutera fortsättningen men jag vill se det som ett avslutande och sammanfattande samtal. Vi får hålla tummarna för det!

It´s the end of the world as we know it...

Den ödesmättade strofen sjöng REM under slutet av det poppiga 80-talet, och den visar sig vara högaktuell igen, med det annalkande valet i USA som fond.
Vad är det som händer i amerikansk inrikespolitik? - Inte lätt att veta ens för den insatte, eftersom personkampanjerna mest tycks gå ut på att smutskasta sin motståndare och innehåller föga information om hur man avser att lösa de problem det stora landet i väst står inför.

Klart är i alla fall att missnöjet med de båda kandidaterna är tämligen utbrett bland den stora massan. Man litar inte på Hillary Clinton och man har svårt att ta Donald Trump på allvar.

Trots det har båda parter en stark hejaklack bakom sig och en varsina enorma budgetar med hordvis av medarbetare och andra rådgivare.

Inte för att jag tror att Trump lyssnar tillnärmelsevis så mycket på sina som Clinton gör, men jag kan tänka mig att de som har ledande positioner inom republikanerna får nya gråa hår och mindre infarkter dagligen när Trump sticker ut hakan och uttalar sig plumpt, nedsättande och okunnigt om diverse ting. Eller är det ett medvetet och väl överlagt taktiskt beslut?

Ett klipp som cirkulerat i sociala medier visar hur man intervjuar Trump-fans om det politiska läget och svaren framkallade kommentarer i stil med:

- Är de på riktigt?
- Helt hårresande!
Och avslutas med den retoriska frågan:
- Hur dum får man lov att vara?

Det är intressant, för svaret är: Hur dum som helst!
Det finns nämligen ingen bortre gräns för dumhet (som för övrigt inte nödvändigtvis behöver ha med intelligens att göra) Detta är en knäckfråga för alla som förespråkar demokrati; ska man låta de oinformerade, de lättpåverkade och de dumma avgöra ett valresultat? Svaret på den frågan är ja. Något annat vore otänkbart. Vem skulle besluta om den enskildes rösträtt? Vi tar då genast ett kliv flera hundra år bakåt i tiden, då de ofrälse inte hade någon makt att påverka eftersom de saknade den så fundamentala rösträtten.

Den stora paradoxen med demokrati är ju att man kan fatta ett majoritetsbeslut om att avskaffa demokrati...
Tricky...