För exakt ett år sedan vaknade jag upp i en sjukhussäng på Östra. Jag var nyopererad, fullpumpad av morfin och utmattad. Berg-och-dal-banan som inletts en vecka tidigare tog en ny vändning då jag befann mig bland de nyligen cancer-opererade på mag-tarm-avdelningen. Jag undersöktes, mina provsvar granskades, jag skickades till röntgen och tillbaka igen, fick mer smärtstillande och sov.
Allt det där kom över mig igen i morse då jag åter klev in genom dörrarna till sjukhuset. Vädret var då, liksom nu kyligt och klart. Jag minns att jag låg där i sängen och såg ut genom fönstren, och tänkte hur overkligt allt var. Det var en underbar höstdag med glöd i löven, klarblå himmel och strålande sol, men där låg jag och hade lurat döden.
Anledningen till min upplevelse i morse, var att jag hade tid på röntgenavdelningen. En datortomografiundersökning, som det så fint heter. När jag vandrade i korridorerna och satt ner i väntrummet vällde allt fram. Sorgen, skräcken och ovissheten som jag kände då, gjorde mig illa till mods. Jag mår ju bra nu. Allt är bra, men känslan och minnena kommer alltid att finnas där, djupt inom mig.
Undersökningen gick bra och så vitt jag vet så är allt bra. På måndag får jag träffa en läkare från kirurgen och diskutera fortsättningen men jag vill se det som ett avslutande och sammanfattande samtal. Vi får hålla tummarna för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar