Och så går dagarna...

Lilla E är nu snart tre månader gammal och vi ser en klar förbättring på magfronten. Tidigt började vi ge henne Minifom, magdroppar som slår sönder stora luftbubblor i små bebismagar till mindre bubblor, och det tycks ha hjälpt.
Eller också är det så enkelt som att tremånaderskolik brukar försvinna efter just tre månader. Vissa kvällar är helt fria från magont, andra gråter lilla E hjärtskärande när attackerna sätter in. Turligt nog brukar det bara hålla i sig någon timma mellan kl 19-20 och sedan är det över.

Det är svårt att se någon som är så liten och hjälplös lida. Ungefär som att se ett djur ha ont. Man kan inte förklara att det går över, inte trösta eller få det onda att försvinna. Beskyddarinstinkten slår till med full kraft och det gör ont i mamma-hjärtat att se de förtvivlade ögonen, de fäktande armarna och benen och kinderna bli våta av tårar.

Lyckligtvis kommer hon själv inte att ha något minne av det, och förhoppningsvis heller inga men. Märkligt... All denna forskning och alla medicinska framsteg som har gjorts, och fortfarande kan ingen förklara varför spädbarn har ont i magen på kvällarna och ingen har heller kunnat finna någon bot.

Annars löper dagarna på för oss. En vanlig dag går fort, men är man hemma med en liten skrutta är det inte bara roligt. Tråkiga hushållssysslor som tvätt, disk och städning kräver sin tid. Matlagning för mamman och resor till affären för att handla. Sedan det roliga; promenader när vädret tillåter, och lekar fyllda av nonsensljud och förtjusta gurgel från lilla E. Visiter till vänner och bekanta, eller bara utflykter utan mål.

Lilla E är, förutom på kvällarna, en glad och nöjd bebis som sover tre gånger under dagen och nattas kl 21 på kvällen. Hon somnar själv i spjälsängen med dinglis-kaninen och ibland nappen. Sedan vaknar hon och knorrar för mat en, eller kanske två gånger på natten. När hennes pappa går upp för att åka till jobbet vaknar även lilla E och skiner som en sol. Helt klart en liten morgonmänniska.

Jag var rädd att det skulle kännas långsamt att vara föräldraledig, men nu kan jag konstatera att det går fort. Mycket fortare än man tror. Och dessutom är det inte alls så tokigt det här.

Länge leve kärleken!

Nyss hemkomna från bröllopet i Norge kan vi konstatera att kärleken blommar som aldrig förr. När min kusin och hans norska fästmö knöt äktenskapsband, hyllades deras kärlek inte bara med ord i vackra innerliga tal, utan besjöngs också av begåvade musiker.

I talen (som vi förstod till mestadel) nämndes hur de båda funnit varandra, och trots att få talare dristade sig till att ge några tips rörande ett långt och lyckligt äktenskap, lever en mening kvar i mitt minne lite extra:

- Det handlar om att välja rätt från början...

Och visst är det väl så, att man någonstans innerst inne känner så väl när det är rätt. Som två pusselbitar som passar ihop, och tillsammans blir en större helhet. När den man älskar också är ens bästa vän och förtrogna. Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skänka tröst, och själv få det, när man är som mest sårbar. Någon att skratta tillsammans med, att planera och uppleva saker tillsammans. Att lyfta varandra och få den andre att växa och blomma. Någon att hålla fast vid intill döden skiljer de älskande åt. Jag hoppas så innerligt att alla som vill ska få uppleva det.
För störst av allt, är kärleken. (Och det, mina vänner var inte ord som den där Daniel kom på, de är långt äldre än så)

Incidentrapport från tvättstugan

För ett par månader sedan investerade vi i en ny tvättmaskin och dito torktumlare. Vår gamla Miele som J köpte begagnad var i och för sig fungerande, men av någon outgrundlig anledning tycktes tvätten komma ut om inte smutsigare så i alla fall dammigare än före tvättningen. J muttrade något om att den måste ha stått i ett stall och den tidigare ägaren tvättat hästtäcken i den.
Därom vet vi inget, men det var i alla fall läge att byta upp sig lagom till lilla E:s ankomst. Dammiga barnkläder ville vi undvika.

Det är en fröjd att tvätta i en ny, tyst och energisnål maskin med program för i stort sett allt som överhuvudtaget går att tvätta. Tyvärr har det omfattande tvättandet också fört med sig ett par små missar i hanteringen. Första gången det hände tvättade jag ett par nya mörkblå jeans tillsammans med svarta underkläder och, tyvärr även också J:s Björn Borg-kalsonger med vita detaljer på, en av lilla E:s pyamasar och ett av mina linnen, klarrött före tvätten; mer brunt efter. Pyamasen som var ljust lila blev vackert blå liksom de vita detaljerna i kalsongerna. Men men... Missöden kan inträffa och det var ingen katastrof.

Men så i eftermiddags gjorde jag det igen... Lilla E har fått en söt jeansklänning från en av sina kusiner och den tvättade jag tillsammans med en av J:s rutiga skjortor. Den var svart med vita detaljer...
Elände! tänker ni nu, men kära nån... En olycka händer så lätt, och turligt nog är just den skjortan den jag gillar minst i hans garderob. Hoppas att han delar den uppfattningen när han upptäcker det lilla missödet.
Vem vet, han kanske inte ens märker något. Om inte du säger något, så gör inte jag det heller...

Barn

Nu alla läsare, blir det ett blogginlägg som berör barn. Ni som inte är intresserade av små dreglande dvärgar kan således hoppa över dagens text. Jag vet nämligen precis hur det är att inte ha barn, inte vara intresserad av barn, och definitivt inte vilja ha några själv.

Jag var så bombsäker på att jag inte ville bidra till befolkningsökningen, att jag var känd i bekantskapskretsen som den som hatade barn. (Vilket inte var sant, men nog avskydde jag skrikiga små illbattingar i ganska stor utsträckning)

Varje gång jag befann mig i närheten av små människor som skrek, muttrade jag fula ord och mumlade något i stil med; "Håller du inte käften nu unge ska jag verkligen ge dig något att skrika över...". Hemskt jag vet, men sådan var jag.

Min inställning till barn ändrades först gradvis när min syster fick barn för fem år sedan. Hennes dotter var nämligen inte bara min systerdotter och därmed nära besläktad. Hon var också lugn, tyst, och ett i övrigt väldigt lätthanterligt barn. Så till den milda grad att jag längtade svårt efter henne när vi inte hade setts på några dagar. Vem hade kunnat tro det? Att jag någonsin skulle vilja gulla med en bebis, gunga henne på knät, leka med henne och sedan när hon blev äldre, ligga nervikt på golvet bland nallar och klossar och busa, kittla och leka kurragömma tills ungen kiknade av skratt.

Nu när jag själv fått barn har jag en lite mer nyanserad bild av skrikande småtroll, men jag kan inte säga att mitt tålamod utsträcker sig längre än till min egen dotter. "Mina barn och andras ungar" stämmer ganska väl in på min syn på barn.

Mitt eget småfolk är inte ens i närheten av det lugn som hennes kusin utstrålade som liten (och fortfarande gör) Lilla E är en skrikis, en kräkis och en liten vargunge som gärna äter jämt, dag som natt. Ett heltidsarbete för en hemmaförälder.

Som idag, då morgonen inleddes 06.30 med byte av sängkläder och dusch av mamman, efter en kaskadkräkning som fått flickan i Exorcisten att blekna.

Fula ord for genom mitt huvud när det hände. Men direkt efter, när jag torkade ansikte och hals på lilla E och drog av henne den genomblöta pyamasen, möttes våra blickar, och plötsligt spelade den lilla olyckan inte någon roll alls. Istället för att skrika, fyrade min älskade unge av ett strålande innerligt leende, och mammahjärtat blev sådär mjukt och blött.

Klädvånda

Vi är bjudna på två bröllop i höst. Båda i september och båda utomlands. Ett är i Norge och ett i Italien...

Kul! tänker ni nu och antar att jag darrar av iver och förväntan eftersom jag tidigare klagat på att jag bevistat minst tio begravningar och en handfull dop i mina dagar men bara två bröllop. Och visst är det roligt! I vanliga fall älskar jag att få klä upp mig riktigt fin, fixa en lite mer festlig frisyr, använda mina fina smycken och gå på fest.

Men efter den här graviditeten är det inte mycket som är sig likt... Jag ökade kopiösa 22 kg och har bara lyckats gå ner sex av dem. Jag kan fortfarande inte ha några av mina gamla byxor, inte ens mina baggy jeans som tidigare ändå suttit förhållandevis löst över rumpa, lår och midja. Kort sagt; jag känner mig skitful!

Så när inbjudningarna damp ner i brevlådan blandades glädje och förväntan med en dyster insikt. Jag hade definitivt ingenting att ha på mig, och hade heller inte minsta lust att handla något i en storlek som jag förhoppningsvis kommer att vara långt ifrån om några månader.

Dyster till sinnes påbörjade jag uppdraget, ivrigt påhejad av J.
Många affärsrundor, sju sorger och åtta bedrövelser senare kan jag nu rapportera att jag har införskaffat en klänning för ändamålen. (Båda två)

Den är färggrann, i blågrönt med rosa, lila och orange blommor, och lite för kort för att jag ska vara helt bekväm. Dessutom har den en urringning som absolut inte lämnar något åt fantasin. Just det senare fick mig att raskt införskaffa ett linne i samma färgton som klänningstyget för min egen och anständighetens skull. J tyckte inte alls att det var nödvändigt men på den punkten har han helt fel.

En del av mina överskottskilon sitter tyvärr också på överarmarna och för att skyla dem bad jag min mor att sy en sjal till mig. Tillsammans jagade vi tyger en regnig (!) dag i Borås och fick tag i ett sidentyg i samma violetta nyans som några av blommorna i klänningen.

Min snälla mamma sydde enligt mina instruktioner, men när jag skulle prova skapelsen som blivit så fin i mitt huvud, såg det helt galet ut! Tyget var för tjockt och eftersom det var sytt dubbelt och väldigt brett så såg det ut som att jag lindat in mig i en lila presenning. Färgen som sett så bra ut i affären var också fel. Besviket förkastade jag sjalen och lämnade över till min ömma moder att leta upp ett nytt bättre tyg och sy en ny, något mindre och lättare variant.

Nu kommer nästa projekt; att hitta skor och väska som passar och det är mycket roligare! (Även om J med bestämdhet hävdar att det är fullständigt omöjligt att jag inte redan äger ett par skor som jag skulle kunna ha till min klänning. Även här har vi delade meningar, och givetvis har han helt fel...)