Klädvånda

Vi är bjudna på två bröllop i höst. Båda i september och båda utomlands. Ett är i Norge och ett i Italien...

Kul! tänker ni nu och antar att jag darrar av iver och förväntan eftersom jag tidigare klagat på att jag bevistat minst tio begravningar och en handfull dop i mina dagar men bara två bröllop. Och visst är det roligt! I vanliga fall älskar jag att få klä upp mig riktigt fin, fixa en lite mer festlig frisyr, använda mina fina smycken och gå på fest.

Men efter den här graviditeten är det inte mycket som är sig likt... Jag ökade kopiösa 22 kg och har bara lyckats gå ner sex av dem. Jag kan fortfarande inte ha några av mina gamla byxor, inte ens mina baggy jeans som tidigare ändå suttit förhållandevis löst över rumpa, lår och midja. Kort sagt; jag känner mig skitful!

Så när inbjudningarna damp ner i brevlådan blandades glädje och förväntan med en dyster insikt. Jag hade definitivt ingenting att ha på mig, och hade heller inte minsta lust att handla något i en storlek som jag förhoppningsvis kommer att vara långt ifrån om några månader.

Dyster till sinnes påbörjade jag uppdraget, ivrigt påhejad av J.
Många affärsrundor, sju sorger och åtta bedrövelser senare kan jag nu rapportera att jag har införskaffat en klänning för ändamålen. (Båda två)

Den är färggrann, i blågrönt med rosa, lila och orange blommor, och lite för kort för att jag ska vara helt bekväm. Dessutom har den en urringning som absolut inte lämnar något åt fantasin. Just det senare fick mig att raskt införskaffa ett linne i samma färgton som klänningstyget för min egen och anständighetens skull. J tyckte inte alls att det var nödvändigt men på den punkten har han helt fel.

En del av mina överskottskilon sitter tyvärr också på överarmarna och för att skyla dem bad jag min mor att sy en sjal till mig. Tillsammans jagade vi tyger en regnig (!) dag i Borås och fick tag i ett sidentyg i samma violetta nyans som några av blommorna i klänningen.

Min snälla mamma sydde enligt mina instruktioner, men när jag skulle prova skapelsen som blivit så fin i mitt huvud, såg det helt galet ut! Tyget var för tjockt och eftersom det var sytt dubbelt och väldigt brett så såg det ut som att jag lindat in mig i en lila presenning. Färgen som sett så bra ut i affären var också fel. Besviket förkastade jag sjalen och lämnade över till min ömma moder att leta upp ett nytt bättre tyg och sy en ny, något mindre och lättare variant.

Nu kommer nästa projekt; att hitta skor och väska som passar och det är mycket roligare! (Även om J med bestämdhet hävdar att det är fullständigt omöjligt att jag inte redan äger ett par skor som jag skulle kunna ha till min klänning. Även här har vi delade meningar, och givetvis har han helt fel...)