Och så går dagarna...

Lilla E är nu snart tre månader gammal och vi ser en klar förbättring på magfronten. Tidigt började vi ge henne Minifom, magdroppar som slår sönder stora luftbubblor i små bebismagar till mindre bubblor, och det tycks ha hjälpt.
Eller också är det så enkelt som att tremånaderskolik brukar försvinna efter just tre månader. Vissa kvällar är helt fria från magont, andra gråter lilla E hjärtskärande när attackerna sätter in. Turligt nog brukar det bara hålla i sig någon timma mellan kl 19-20 och sedan är det över.

Det är svårt att se någon som är så liten och hjälplös lida. Ungefär som att se ett djur ha ont. Man kan inte förklara att det går över, inte trösta eller få det onda att försvinna. Beskyddarinstinkten slår till med full kraft och det gör ont i mamma-hjärtat att se de förtvivlade ögonen, de fäktande armarna och benen och kinderna bli våta av tårar.

Lyckligtvis kommer hon själv inte att ha något minne av det, och förhoppningsvis heller inga men. Märkligt... All denna forskning och alla medicinska framsteg som har gjorts, och fortfarande kan ingen förklara varför spädbarn har ont i magen på kvällarna och ingen har heller kunnat finna någon bot.

Annars löper dagarna på för oss. En vanlig dag går fort, men är man hemma med en liten skrutta är det inte bara roligt. Tråkiga hushållssysslor som tvätt, disk och städning kräver sin tid. Matlagning för mamman och resor till affären för att handla. Sedan det roliga; promenader när vädret tillåter, och lekar fyllda av nonsensljud och förtjusta gurgel från lilla E. Visiter till vänner och bekanta, eller bara utflykter utan mål.

Lilla E är, förutom på kvällarna, en glad och nöjd bebis som sover tre gånger under dagen och nattas kl 21 på kvällen. Hon somnar själv i spjälsängen med dinglis-kaninen och ibland nappen. Sedan vaknar hon och knorrar för mat en, eller kanske två gånger på natten. När hennes pappa går upp för att åka till jobbet vaknar även lilla E och skiner som en sol. Helt klart en liten morgonmänniska.

Jag var rädd att det skulle kännas långsamt att vara föräldraledig, men nu kan jag konstatera att det går fort. Mycket fortare än man tror. Och dessutom är det inte alls så tokigt det här.