Lagen om alltings jävlighet

Idag har varit en riktig skitdag!
En sådan där dag när livet fyrar av en spottloska som träffar en rakt i ansiktet och sedan följs upp av en präktig käftsmäll...
Det har regnat hela dagen... Mycket! Hämtningen av nya hojen är uppskjuten pga för mycket väta. Det suger!
När jag skulle hämta upp ett dokument från mitt konto på jobbets server fanns inget kvar. Hela filen "mina dokument" var väck... IT-supporten förstår ingenting. Vi har bytt server och då skulle allt följa med utan problem. Allt har följt med utom just MINA dokument. IT ber att få återkomma och skickar någon timma senare ett mail där man förklarar att mina dokument inte heller finns kvar på den gamla servern...! Allt jag har presterat i textväg under sex års tid är försvunnet...
Jag bestämmer mig för att åka hem. Kliver på spårvagnen och trevar i min kappficka efter mitt västtrafik-kort. Det finns inte där... Borta... Stulet eller tappat när jag dragit upp passerkort, telefon eller handskar ur de djupa fickorna... Betalar en SMS-biljett på över 20 spänn för en kortare sträcka... Livet suger!
När jag sitter på bussen från Linnéplatsen mot hemmet stannar bussen vid ett rödljus. För långt ut i korsningen visar det sig när en korsande spårvagn kommer och drämmer rakt in i bussen, backspegel mot backspegel... Det fattades bara det... Att busshelvetet skulle krocka också...! Vid det här laget börjar jag nästan skratta hysteriskt. Någon hatar verkligen mig!
Vi blir sittande i 20 minuter, sedan får vi lämna bussen.
Jag kommer hem till sist men önskar verkligen att jag inte hade lämnat sängen idag. Jag borde kanske gå och lägga mig och dra täcket över huvudet innan något mer händer...

- Ska jag blåsa?

Var hos min syster med familj idag och bakade bullar. Lilla Ebba tre år rynkar bekymrat pannan när jag slår i låret i en stol och samtidigt försöker att verka oberörd och inte svära högt så att barnet hör. När jag gnuggar stället där jag kommer att utveckla ett präktigt blåmärke, betraktar hon mig allvarsamt och frågar:
- Ska jag blåsa?
Precis som föräldrar sedan tidernas begynnelse har frågat sina barn när de slagit sig. Men vem kom egentligen på idén att skänka barn illusionen om att smärta går över genom att blåsa på den? När slutar den välmenande vanföreställningen att fungera? Och vad gör man då, när det gör ont på insidan...?

Bortom verklighetens gränser

Jag är inte bara en dagdrömmare, även om natten har jag i olika perioder en väldigt yvig och vild fantasi. Det finns ju en mängd teorier om varför man drömmer. Några menar att det är hjärnans sätt att bearbeta det som varit eller det som kommer att vara. Att vi plockar upp lösryckta ord, ansikten, minnen, händelser eller något du hört berättas och att du därefter skapar långa bildserier som du sedan kanske minns vid uppvaknandet beroende på om du befinner dig i REM-sömn eller inte.

I morse vaknade jag med följande filmsnutt fastkletad i huvudet;

Det är fest. Jag befinner mig tillsammans med ett antal människor (troligtvis vänner) utanför en gay-klubb någonstans där vi ska in. Stämningen är hög, skratten många och vi är påtagligt berusade. Vi går arm i arm och diskuterar att vi glömt att kolla upp busstider för att ta oss hem, och någonstans förstår jag att vi är utomlands. Två av killarna slinker in i en gränd för att lätta på trycket och när de kommer tillbaka möter jag upp den ena i en passionerad omfamning, begraver ansiktet i hans skinnjacka varpå jag i glädje- och alkoholrus utbrister i klingande sång;

- Kom och följ mig fram, kom och ta min hand!

Känner ni igen den? Kärleken är evig, med Lena Philipsson...

Och vem det var jag omfamnade? Tja.... Gissa själva...

Tala om att kreativiteten flödar när man sover. Långt bortom verklighetens gränser!

Fyrklövern - vägen till lycka

Har ni tänkt på vad som gör oss nöjda, glada eller rentav lyckliga?
Som jag ser det är det fyra övergripande saker i våra liv som måste fungera tillfredsställande för att kunna uppnå förnöjsamhet. De fyra (med valfri rangordning) är:

• Hälsa
• Privata relationer
• Jobb
• Boende

Om någon av dessa fyra inte fungerar, kan man ändå klara sig ett tag, ungefär som att man stöttar upp ett bord där ett ben är trasigt. Men i längden är det förödande...

En god hälsa är ingen självklarhet men uttrycket: "Hälsan tiger still" säger allt. Man tar sin goda hälsa för given fram till den dag när man inte längre har den.
Privata relationer kan innefatta familj, vänner och livskamrat. Om du varken har familj, vänner eller partner är livet för oss flockdjur i längden inte så meningsfullt.
Om du vantrivs på ditt jobb eller inte har något arbete alls att gå till, drar det ner ditt lycko-index tämligen markant.
Och slutligen; om du inte trivs där du bor, kan du bara kompensera det ett tag, sedan drar det ned dig. Att bo i fjärde hand på ett rivningskontrakt eller ute på en lerig åker när du egentligen längtar efter stadens puls är inte kul...

Så hur många av oss har fyra stabila och väl fungerande ben? Hur många har du? Tre av fyra? Jag skulle tro att de flesta av oss längtar och strävar efter fullkomlighet. Vi vill så gärna få skruva fast det sista benet och sedan jobba på att förbättra och utveckla vår fyrklöver.

Så vad ska du göra för att få bordet i balans?

När kroppen säger nej

Jag var så nöjd över att jag fått fart på min träning. Tre till fyra gånger i veckan springer jag på löpband, ägnar mig åt skivstångspass eller tränar step på bräda. Jag har hållit mig frisk och funnit att träning är ett utmärkt sätt att skingra tankarna på, när huvudet fylls av mörkt skräp som inte är det minsta konstruktivt.
Tills nu...
Jag har känt av mitt vänstra knä ett tag, framför allt vid löpningen, men intalat mig att det är normalt när man tränar hårt och att det nog går över. Igår kväll kände jag direkt när step-passet började att det inte var som det skulle. Det molvärkte och vid hopp eller steg i sidled gjorde det förbannat ont. Precis på insidan av knäskålen högg det till och sedan jag snubblat till på brädan ett par gånger och grinat illa erkände jag mig besegrad och gav upp. Jag är så besviken att jag vill tjuta. Varför kan kroppen inte bara fungera? Varför lägger den av nu?!
Jag vet inte vad det är för något som gör ont därinne, men ett knä innehåller ju en mängd saker som kan gå sönder. Ledband, korsband, ligament, meniskel och säkert en hel del annat. Kanske är det en liten inflammation som läker av sig själv om man vilar ett litet tag. Problemet är att jag inte vill vila. Jag vill träna!
Men jag är inte dummare än att jag förstår att det kan gå illa om man ignorerar kroppens signaler. Och det här förbaskade knät skriker nej ,och inte ens jag kan tala det tillrätta...

Vårtecken

För att muntra upp mig själv och intala mig själv att våren faktiskt äntligen är på frammarsch:

• Mjau, huskatten ni vet, är utsläppt nu när kylan har mildrats, och han gör som Ronja, utövar vårskrik. Som en... ja som en katt i mars! Idag när jag kom hem såg jag honom dessutom gräva och krafsa runt i rabatten av hjärtans lust.


• Skatorna ser rysligt upptagna ut med att renovera föregående års skatbon i björkarna här utanför. Vem kunde tro att det var så omständigt att välja pinnar som är lagom långa, lagom tjocka och lagom fina? De ser bekymrade ut när de spankulerar runt och småkraxar lite. Plockar upp en pinne med näbben, synar den noga och släpper den sedan till förmån för en ännu bättre.


• Snödropparna har kikat upp ur jorden om än bara i riktigt varma söderlägen.


• Gruset ligger i drivor längs vägkanterna och den bruna fuktiga myllan blottläggs när solens strålar smälter undan den hårda, smutsiga snön som ligger kvar.


• Om två veckor är det premiär för uteserveringarna.


• I alla affärer är det full vår, ja nästan försommar. I såväl kläd- som inredningsbutiker. (Jag vet, för jag har besökt dem alla)


• Och: Ta daaaa!! Jag har beställt en ny hoj! Vild, vacker och läckert illande grön är hon, My Precious...! Om två veckor hämtar jag henne i Borås och säger adjö till lillasyster ER-5.

Vår nu tack! Direkt, Omgående, med språng!

Att nå sina mål

Idag såg jag en fantastisk film. Jag och Therese var i Skövde på ett event för att prata lite om avtal, trygghet och karriär. Sedan visade vi filmen Citronträd och Motorolja. En film om att nå sina mål. Trots den usla svenska översättningen, originaltiteln är "The worlds fastest Indian", och att filmen är sedan 2005 så var det en riktig höjdare! (Att Anthony Hopkins spelar huvudrollen i en film brukar borga för kvalitet)

Filmen är baserad på en verklig historia från 60-talet, om Burt Munro, en sextioårig man från Nya Zeeland som i åratal har modifierat och trimmat sin gamla Indian Scout 1920-års modell. Han har tävlat i många år men hans stora dröm är att sätta hastighetsrekord på banan i Bonneville Flats; saltöknen i Utah i USA. Med ett krånglande hjärta, många motgångar och mager reskassa lyckas den charmige lantisen mot alla odds ta sig hela vägen fram och nå sitt mål. Man behöver inte vara motorcykelfrälst för att gilla den här filmen, den går ändå rakt in i hjärtat.

Rekommenderas!

Nattlig verklighetsflykt

I fredags natt bytte jag identitet. Från att ha varit Helena, en vanlig tjej förvandlades jag till en lack- och läderbeklädd superhjältinna. Viveka, Hilda och Jenni, blev Storm, Wonderwoman och Catwoman. Tillsammans med Linda, piraten från de sju haven, skingrade vi mörkret, räddade oskyldiga och straffade de skyldiga, alltsammans utfört med grace på skyhöga, svindyra klackar.

Vi var drottningar i baren, dominerade dansgolvet, och ingen kände igen oss... En härlig känsla, att uppträda incognito. Ingen vet vem du är, vart du kommer ifrån och vart du ska gå. Ingen vet ditt namn. Och bakom masken ser ingen hur du mår.

När morgonen grydde, mådde jag precis som jag förtjänade. Men det var det värt...

Dagdrömmar

Brukar ni dagdrömma?
Jag gjorde det mycket när jag var liten. I tanken fantiserade jag ihop en framtid där den tjocka flickan som blev retad i skolan växte upp och blev en berömd skådespelare eller författare. Att hon blev upptäckt av en slump, hyllad som ett geni och skörda oerhörda framgångar. Att hon skulle väcka respekt, beundran och rentav avund.
-Åh, tänk om man vore som hon. Tänk att få leva hennes liv!
Jag drömde om att få ge igen. Att få visa dem alla, att bli en lysande klar stjärna, vacker, lycklig och framgångsrik.
Lite senare i livet, när jag upplevt min första hjärtesorg, drömde jag romantiska drömmar om att föremålet för mina ömma känslor skulle dyka upp på ett helt oväntat ställe och förklara sin kärlek varpå vi tillsammans skulle vandra bort mot solnedgången hand i hand... Även om jag har svårt att erkänna det, så är jag en romantiker.
Jag hoppades på under och mirakel, på någon gudomlig ingivelse eller rättvisa. Att få uppleva det där som bara händer på film eller i sagor. Att se riddaren spränga fram i full karriär på en vit springare med enda mål i livet att rädda jungfrun från draken, äkta henne och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.
Jag dagdrömmer fortfarande, men inte lika hämningslöst och fantasifullt. Mer längtansfullt och sorgset, för livet har givit mig insikt. Att det aldrig blir som i sagor och på film, hur mycket man än önskar det. Utan vad jag själv förmår att göra det till.
Men min tanke är fri...

Råttor hos frisören

I den frisersalong där jag klipper mig är tjejerna inte bara frisörer utan även hundägare. Vilket genererar kunder som också är hundälskare. I salongen välkomnas alla besökare av två mycket små, nakna och kaxiga råttor med punkfrisyr. Nakenhundar. Fast de här är sällan nakna för då fryser de och därför klär mattarna på dem trendiga kläder av senaste vovvemodell. Idag hade de små hoodjackor på sig.

Själv tycker jag att det är urtramsigt att avla fram en ras som inte klarar sig utan kläder, men vi har ju tagit oss rätten att leka moder natur och avla fram de mest märkliga raser, på bekostnad av såväl fysiska som psykiska problem. Allt för att roa och behaga oss. Men det är ju knappast hundarnas fel, och därför gör jag som alla andra hundälskare som möter rara vovvar, jag böjer mig ner, klappar, gullar och rufsar dem i deras spretiga tuppkammar.

Edit: Notera att hunden på bilden inte har något med inlägget att göra.

Middagstips eller mathållningens lågvattenmärke

• 3-minuters nudlar, äts direkt ur kastrullen vid diskbänken. Smidigt!
• Knäckebröd med tveksamt gammal pesto som pålägg, alternativt ketchup (grillkrydda när det kniper)
• Ett stekt ägg. (Herregud fanns det verkligen ett ägg kvar. Hur gammalt är det?!) Salt, grillkrydda eller ketchup.
• Snabbmakaroner med ketchup. (Hur gammal är den här ketchupen egentligen...?)
• Gröt: havregryn och vatten i micron två minuter, äts naturell i avsaknad av mjölk och sylt. Glömmer alltid salta.
• En näve havrefras (mjölken fortfarande slut) Hittar några russin och festar loss på dem.
• Spaghetti. (Ketchupen slut)

Mina måltider intas utan undantag framför TV:n eller vid diskbänken. Maxtid 10 minuter. Billigt och bra, ingen nämnvärd disk att ta hand om och lunch äter man ute på jobbet.

Toppen! Verkligen...

Om slumpen, ödet och konsten att välja...

Om inte om hade funnits, heter det. Och tänk hur annorlunda mycket skulle vara då. Tänk om livet hade tagit en helt annan vändning. Om du i det där ögonblicket, när du står inför ett viktigt beslut som på det ena eller andra sättet kommer att påverka ditt liv och din framtid, hade valt annorlunda...
Jag har tidigare skrivit om att de enda två sakerna i livet man måste göra är att välja och dö. Det är de enda två ting vi inte kommer undan. Men vad kommer valen ifrån? Hur väljer vi, och vad påverkar våra val? Är det slumpen? Ödet? Noga övervägda beslut? Baserade på fakta eller känslor, eller kanske rentav lika delar av bägge? Är det rätt beslut? Var finns facit? Och om jag fattar fel beslut, kan jag ändra mig, eller måste jag leva med konsekvenserna resten av livet?

När jag tänker efter så är faktiskt den gamla klychan "med ålder kommer vishet" inte helt fel. Visst blir man lite klokare med åren? Inte så känslostyrd som i barndomen och i ungdomen, lite mer rationell och pragmatisk. Men kanske mer obenägen att släppa taget och chansa? En chans som faktiskt kan ge en avgörande utdelning? De flesta val är inte livsavgörande, de är små och snabba, där går man på "magkänslan". Märkligt att magkänslan är det som till största delen styr oss. Men vad består den av? Ett sjätte sinne? En förnimmelse eller spådom?
Empiriskt tänkande skulle jag tro. Vi baserar det mesta på tidigare erfarenheter och liknande situationer, men när vi ställs inför helt främmande och nya val, hur gör vi då? Väntar på ett tecken, en ingivelse eller kanske tar ett råd av någon annan. Går på magkänslan ändå, trots att vi famlar i mörkret, eller drar vi lott. Gamblar? Kanske... Beroende på insatsen och vad vi riskerar att förlora så kan det vara en väg. Har man inget eller lite att förlora så finns det ju allt att vinna. Om insatsen känns för hög och en eventuell förlust för stor så backar vi.

Det är frustrerande att veta att ingen har facit. Att det inte finns något "rätt" beslut. Bara ett beslut, och att följderna därav låter visa sig med tiden. Var och en får stå för sina val, med risken att ångra sig. Men ånger är en fruktansvärd känsla... Svart och kall äter den långsamt hål på en inifrån. Skapar röster inombords som gång på gång viskar att du valde fel. Att du borde... Skulle ha... Kunde ha... Och tyvärr är det vid den tidpunkten för sent... Alldeles för sent...