Var hos min syster med familj idag och bakade bullar. Lilla Ebba tre år rynkar bekymrat pannan när jag slår i låret i en stol och samtidigt försöker att verka oberörd och inte svära högt så att barnet hör. När jag gnuggar stället där jag kommer att utveckla ett präktigt blåmärke, betraktar hon mig allvarsamt och frågar:
- Ska jag blåsa?
Precis som föräldrar sedan tidernas begynnelse har frågat sina barn när de slagit sig. Men vem kom egentligen på idén att skänka barn illusionen om att smärta går över genom att blåsa på den? När slutar den välmenande vanföreställningen att fungera? Och vad gör man då, när det gör ont på insidan...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar