Jag var så nöjd över att jag fått fart på min träning. Tre till fyra gånger i veckan springer jag på löpband, ägnar mig åt skivstångspass eller tränar step på bräda. Jag har hållit mig frisk och funnit att träning är ett utmärkt sätt att skingra tankarna på, när huvudet fylls av mörkt skräp som inte är det minsta konstruktivt.
Tills nu...
Jag har känt av mitt vänstra knä ett tag, framför allt vid löpningen, men intalat mig att det är normalt när man tränar hårt och att det nog går över. Igår kväll kände jag direkt när step-passet började att det inte var som det skulle. Det molvärkte och vid hopp eller steg i sidled gjorde det förbannat ont. Precis på insidan av knäskålen högg det till och sedan jag snubblat till på brädan ett par gånger och grinat illa erkände jag mig besegrad och gav upp. Jag är så besviken att jag vill tjuta. Varför kan kroppen inte bara fungera? Varför lägger den av nu?!
Jag vet inte vad det är för något som gör ont därinne, men ett knä innehåller ju en mängd saker som kan gå sönder. Ledband, korsband, ligament, meniskel och säkert en hel del annat. Kanske är det en liten inflammation som läker av sig själv om man vilar ett litet tag. Problemet är att jag inte vill vila. Jag vill träna!
Men jag är inte dummare än att jag förstår att det kan gå illa om man ignorerar kroppens signaler. Och det här förbaskade knät skriker nej ,och inte ens jag kan tala det tillrätta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar