Dagdrömmar

Brukar ni dagdrömma?
Jag gjorde det mycket när jag var liten. I tanken fantiserade jag ihop en framtid där den tjocka flickan som blev retad i skolan växte upp och blev en berömd skådespelare eller författare. Att hon blev upptäckt av en slump, hyllad som ett geni och skörda oerhörda framgångar. Att hon skulle väcka respekt, beundran och rentav avund.
-Åh, tänk om man vore som hon. Tänk att få leva hennes liv!
Jag drömde om att få ge igen. Att få visa dem alla, att bli en lysande klar stjärna, vacker, lycklig och framgångsrik.
Lite senare i livet, när jag upplevt min första hjärtesorg, drömde jag romantiska drömmar om att föremålet för mina ömma känslor skulle dyka upp på ett helt oväntat ställe och förklara sin kärlek varpå vi tillsammans skulle vandra bort mot solnedgången hand i hand... Även om jag har svårt att erkänna det, så är jag en romantiker.
Jag hoppades på under och mirakel, på någon gudomlig ingivelse eller rättvisa. Att få uppleva det där som bara händer på film eller i sagor. Att se riddaren spränga fram i full karriär på en vit springare med enda mål i livet att rädda jungfrun från draken, äkta henne och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar.
Jag dagdrömmer fortfarande, men inte lika hämningslöst och fantasifullt. Mer längtansfullt och sorgset, för livet har givit mig insikt. Att det aldrig blir som i sagor och på film, hur mycket man än önskar det. Utan vad jag själv förmår att göra det till.
Men min tanke är fri...