Sömnadsmässiga tillkortakommanden

Jag anser mig vara en förhållandevis händig person. kan lite om ganska mycket och hankar mig fram i livet på lika delar nyfikenhet och envishet.
Men det finns ett område där jag är lika talanglös som ovillig att inträda, och det mina vänner är i sy-konstens värld.

Jag avundas verkligen de som lätt och galant svänger ihop gardiner och kuddöverdrag på löpande band, de som under kreativitet och av eget intresse syr kläder till sina barn, såväl till dem själva. Tänk att kunna tota ihop en klänning i en modell som avgjort passar ens kropp, till skillnad från köpekläderna som sällan eller aldrig sitter perfekt. Att kunna välja och vraka bland fantastiska tyger och ljuvliga mönster och skapa sin egen garderob. Tänk...

Själva ordet "sy" får mig att rysa till och få en fadd smak i munnen. Jag minns de ständiga bråken med symaskinerna i skolans obligatorsika sy-undervisning, - trä den som ett N, gasa inte för fort för då trasslar tråden, mät två gånger, klipp en... Nåla noggrant och glöm för all del inte att stryka sömmarna på baksidan, Jag avskydde det! Så fort man fick, bytte jag över till trä- och metallslöjd och även om jag inte heller där var högpresterande så klarade jag mig betydligt bättre än i den förhatliga sy-slöjdssalen. 

För det mesta klarar man sig utmärkt utan dylik kunskap för det mesta går att köpa, men vad gör man när man behöver nya gardiner och inga mått stämmer med fönstren? Vad gör man när man vill ha en sänggavel i ett snitsigt tyg eller en nytt kuddfodral? 

I mitt fall handlar det om att blotta sina tillkortakommanden genom att ödmjukt be om hjälp. Jag ringer min mamma... (Som aldrig blir det minsta förvånad när hon hör att ärendet avser någonting rörande nål och tråd...)

Min mor är en begåvad sömmerska och är både säker på handen, med en god portion kreativitet och känsla för design. Något som hon bevisat återkommande gånger i livet. En av gångerna minns jag alldeles särskilt. Under sista året på gymnasiet var det studentbal och till min vackert skimrande blågröna klänning ville jag ha ett lämpligt ytterplagg. En sammetscape. 

Jag hade en väldigt klar bild inne i mitt huvud på hur den skulle se ut och utifrån mina instruktioner skapade hon under långa kvällar vid köksbordet en nattsvart sammetscape exakt så som jag hade önskat. Den är fantastiskt vacker med ett underbart fall, en liten upprättstående kragkant och en stilig agraff för att hålla ihop den. Jag kände mig så fin och kan fortfarande känna djup beundran och respekt för min ömma moders sömnadskonst.

Heders till dig mamma!

Det ljusnar!

Och plötsligt en dag så är det inte längre mörkt när man åker till jobbet och tillika mörkt när man åker hem. Visst är det vinter ännu med isiga vindar och temperaturer runt nollan, och stundom snöar det blött och intensivt, för att i nästa stund smälta undan av regn och blåst. Men... Små knoppar sticker upp ur jorden, fåglarna sjunger och katten är jävligare än vanligt. Vilket torde innebära att våren i sanning är på väg!

Melodifestivalens deltävlingar fyller våra lördagskvällar blandat med sammandrag från OS i homofob-riket i öst. Tulpanfrossa i butikerna och semlor i parti och minut. Så här i sportlovsveckan är det så lagom med trafik och just idag råkar det vara Alla-hjärtans-dag (som är ett nutida påfund ungefär lika livkraftigt i Sverige som Halloween) Men det är ju alltid trevligt att uppmärksamma varandra med en blomma, en present eller bara lite extra kärlek, även om det är trist att det ska behövas en speciell dag för att vi ska komma ihåg att älska varandra...

Men det ser i alla fall ljusare ut och det finns mycket att glädja sig åt de kommande veckorna. Nu står våffelsäsongen inför dörren, snart blommar vintergäck och snödroppar och rätt som det är blir det påsk. Härliga tider!

Försovmorgon

Svärmor frågade när vi väcker lilla E på morgonen.
En fråga som genererade stor munterhet från barnets föräldrar.
- Väcker!!????

För sanningen är att vi har välsignats med en morgonpigg unge, faktiskt så till den milda grad att morgonen startar redan vid femsnåret. - Fyyy så tidigt tänker ni nu, och jo, vi är benägna att hålla med. Under vinterhalvåret känns det onekligen som att bli väckt mitt i natten...

Lilla E har alltid haft ett komplicerat förhållande till sömn. Kvällarna har varit långa och tidvis ledsna tillställningar där vi försökt att hålla ut och åtminstone vänta till sju innan det är dags för välling, pyamas och sänggående. Fram tills för några månader sedan hade hon ändå svårt att komma till ro och krängde runt i spjälsängen som en furie under trött gnällande.

Sedan hon började förskolan har det blivit betydligt bättre. På 15-20 minuter brukar hon slockna och sova förhållandevis gott fram tills kl 22-23 då första uppvaknandet sker. Gnäll och ibland skrik lugnas med att lägga tillbaka snuttekaninen under armen och leta rätt på nappen, och genast somnar hon igen. Detta upprepas en eller ett par gånger till under natten,  men vid 05 eller däromkring räcker inte längre napp-och-nin-åtgärden. Då bär vi henne till vår säng och där kan hon i bästa fall slumra under yvigt rörelsemönster någon halvtimma till.

Själv har man fullt upp med att freda sig från sparkar, slag och från att bli skallad i ansiktet av sin kära ättelägg. Därför blir det ingen mer sömn för undertecknad,
J som skulle kunna sova igenom ett världskrig, är inte så berörd, mer än när dottern i sömnen avger en kraftfull spark i revbenen.

Men så i morse hände det som aldrig händer; vi försov oss!

Lilla E som frikostigt har delat med sig av de giftiga dagis-bacillerna (och själv inte blev nämnvärt dålig) har den senaste veckan haft två kraftigt förkylda föräldrar. Både jag och J snörvlar och fräser, helt igentäppta med halsont. Så vi är tröttare än vanligt. Så trötta att ingen av oss registrerade när J:s alarm ljöd kl 06.30. Lilla E hade för ovanlighetens skull somnat om i våra sängar och sov på tvären utan täcke, med det hindrade inte att vi fick en försovmorgon. Stackars J fick flyga upp när jag nyvaket tittade på klockan och konstaterade att den var 07.20...

Då hans arbetstid startar kl 07 blev det en smula stressigt och inte blev det bättre för mig och lilla E som inte ville missa frukosten på förskolan kl 08. Jag kan vara supereffektiv när det behövs och i flygande fläng gjorde jag i ordning både mig själv och henne och några minuter i åtta var hon på plats vid frukostbordet.

Själv känner jag mig fortfarande lätt sömndrucken men mest förvånad över att barnet somnade om. Det kanske finns hopp för framtiden då! Men som så mycket annat så ger det sig med tiden. 

För ärligt talat, hur många tonåringar känner ni som vaknar fem frivilligt?