Försovmorgon

Svärmor frågade när vi väcker lilla E på morgonen.
En fråga som genererade stor munterhet från barnets föräldrar.
- Väcker!!????

För sanningen är att vi har välsignats med en morgonpigg unge, faktiskt så till den milda grad att morgonen startar redan vid femsnåret. - Fyyy så tidigt tänker ni nu, och jo, vi är benägna att hålla med. Under vinterhalvåret känns det onekligen som att bli väckt mitt i natten...

Lilla E har alltid haft ett komplicerat förhållande till sömn. Kvällarna har varit långa och tidvis ledsna tillställningar där vi försökt att hålla ut och åtminstone vänta till sju innan det är dags för välling, pyamas och sänggående. Fram tills för några månader sedan hade hon ändå svårt att komma till ro och krängde runt i spjälsängen som en furie under trött gnällande.

Sedan hon började förskolan har det blivit betydligt bättre. På 15-20 minuter brukar hon slockna och sova förhållandevis gott fram tills kl 22-23 då första uppvaknandet sker. Gnäll och ibland skrik lugnas med att lägga tillbaka snuttekaninen under armen och leta rätt på nappen, och genast somnar hon igen. Detta upprepas en eller ett par gånger till under natten,  men vid 05 eller däromkring räcker inte längre napp-och-nin-åtgärden. Då bär vi henne till vår säng och där kan hon i bästa fall slumra under yvigt rörelsemönster någon halvtimma till.

Själv har man fullt upp med att freda sig från sparkar, slag och från att bli skallad i ansiktet av sin kära ättelägg. Därför blir det ingen mer sömn för undertecknad,
J som skulle kunna sova igenom ett världskrig, är inte så berörd, mer än när dottern i sömnen avger en kraftfull spark i revbenen.

Men så i morse hände det som aldrig händer; vi försov oss!

Lilla E som frikostigt har delat med sig av de giftiga dagis-bacillerna (och själv inte blev nämnvärt dålig) har den senaste veckan haft två kraftigt förkylda föräldrar. Både jag och J snörvlar och fräser, helt igentäppta med halsont. Så vi är tröttare än vanligt. Så trötta att ingen av oss registrerade när J:s alarm ljöd kl 06.30. Lilla E hade för ovanlighetens skull somnat om i våra sängar och sov på tvären utan täcke, med det hindrade inte att vi fick en försovmorgon. Stackars J fick flyga upp när jag nyvaket tittade på klockan och konstaterade att den var 07.20...

Då hans arbetstid startar kl 07 blev det en smula stressigt och inte blev det bättre för mig och lilla E som inte ville missa frukosten på förskolan kl 08. Jag kan vara supereffektiv när det behövs och i flygande fläng gjorde jag i ordning både mig själv och henne och några minuter i åtta var hon på plats vid frukostbordet.

Själv känner jag mig fortfarande lätt sömndrucken men mest förvånad över att barnet somnade om. Det kanske finns hopp för framtiden då! Men som så mycket annat så ger det sig med tiden. 

För ärligt talat, hur många tonåringar känner ni som vaknar fem frivilligt?