Summering av året...

Nyårskrönikorna avlöser varandra och det har blivit dags att summera 2015. I samma stund som vi avslutar det som nu blivit historia, är det också tid för att träda in i det ännu oskrivna blad som är 2016.

Mycket har passerat, både ont och gott, och för mig har det också inneburit att jag även summerar de senaste fem åren av mitt liv. Att få ett cancerbesked har den lilla fördelen med sig att man värderar sitt liv lite annorlunda och ser på tillvaron på ett delvis nytt sätt. Jag kan bara konstatera att jag just de senaste fem åren har varit med om mer omvälvande ting än under någon annan period i mitt liv.

Låt oss inleda vår odyssé i det halva decennium som betytt så mycket för mig:

Under 2010 träffade jag min stora kärlek, min livskamrat och man. En helt vanlig kille. Snäll, omtänksam, rolig, med en positiv inställning till livet och med samma värderingar som jag själv. En livspartner, någon att hålla i handen när livet fyrar av en spottloska i ansiktet och kastar ner en i ett stort svart hål. Han som hållit mig uppe, tröstat mig i sin trygga omfamning, han som jag skrattat med i allt elände, och han som delat samma nyfikenhet och lusta för äventyr som jag själv.
Då visste jag det inte, men jag hade funnit min pusselbit.

Vi förlovade oss året därpå och 2011 blev också året då vi blev gravida.

2012 föddes vår älskade lilla E.

2013 gifte vi oss, omgivna av släkt och de närmaste vännerna en fantastisk dag i juni.

2014 föddes lika älskade lilla S.

och i oktober 2015... fick jag veta att jag hade cancer.

Jag opererades och återhämtade mig, allt under loppet av en månad och sedan inleddes cellgiftsbehandlingen. Varannan vecka under 6 månader får jag dropp med cellgifter som ska minska risken för återfall.

Så mycket har hänt. Både ont och gott. Både i världen och i allas våra liv.
Men låt oss nu blicka framåt. Sträcka på oss och med mod och tillförsikt träda in i det nya året samtidigt som vi tänker lite mer på andra människor än oss själva. För hur det nu är så finns det ändå alltid någon annan som har det värre, och våra vardagsproblem ter sig ganska futtiga i jämförelse med det vi ser på nyhetsrapporteringarna.

Men kära vänner, visst är det väl så att kärleken till livet och varandra är det starkaste och finaste vi har? Så älskade ni, ett gott nytt år tillönskar jag er. Må lycka och välgång följa er in i 2016!

Jul i stugan

Hörni, snart är det julafton...
I år firar vi hemma hos oss med mormor och morfar, farmor och farfar, moster och kusinen, stora E. Härligt!

Och som vanligt finurlade jag och J ihop ett pepparkakshus (färdigköpt givetvis) där J klistrade ihop delarna med smält socker och jag dekorerade härligheten med smågodis som traditionen bjuder. Eller som jag brukar säga; Non-stop är för fegisar!

Jag har pyntat och placerat ut tomtar högt och lågt och idag är det dags att köpa gran. - På tok för tidigt, ylar en del av er nu, och jag hojtar: - Inte en dag för tidigt! Visst ska den stå ett par veckor, men det är ju så underbart att få känna doften av en redigt nyhuggen gran och få klä den tillsammans i ljus, kulor och allsköns andra pynt och få njuta av den såhär några dagar före dopparedan.

Det är nära nu... och jag älskar det!

Förskolelusse och vita blodkroppar

Luciafirande på förskolor brukar vara en fullsmockad och kär företeelse, och under föregående vecka var det vår tur att få se våra telningar uppträda. Båda tjejerna var utsöta små pepparkaksgummor och de var i gott sällskap av tomtar och en enda liten tärna. (Eller som lilla E uttryckte det; Märta var tärning!")
Vi vecklade ihop oss på minimala trästolar anpassade för småknattar och avnjöt sång och rörelser. Det var En sockerbagare, Lusse lelle, Luciasången, Pepparkakssången och många andra inslag. Barnen sjöng fint (eller snarare högt) och väldigt entusiastiskt, vilket som alltid ursäktade den, i det närmaste totala, tondövheten. De var verkligen bedårande i sin glädje och stolthet!

Efter lussandet var det fika med kaffe, saft, lussebulle och pepparkakor. Jag är ju lite försiktigt skeptiskt till allt som snoriga förskolebarn har bakat, men som min kära kusin en gång sa; allt som har varit i ugnen är safe, det är chokladbollarna som är livsfarliga!

Därpå utbröt stora tårkalaset när alla föräldrar skulle ge sig av till sina arbeten och de små lämnades över i personalens ömma vård. (Det gick snabbt över, men ett tag tjöt fem ungar i kapp)

En som inte visade några tecken på separationsångest var lilla E som glatt vinkande hej då och pep iväg för att leka.

Och så kom dagen då det var dags att operera in den efterlängtade porta caten.
Vi kom till sjukhuset i god tid, J och jag. Barnen var lämnade hos mormor och morfar och jag hade genomfört den omsorgsfulla dubbelduschen som alla som blivit opererade känner till; man tvättar håret och skrubbar sig omsorgsfullt i desinfektionsmedel upprepade gånger enligt ett speciellt schema och känner sig torr som en bit fnöske.

Vi fick veta att det var ont om personal och att det skulle dröja innan jag fick komma in. Dessutom var värdet på de vita blodkropparna lågt vid provtagningen ett par dagar tidigare och provet behövde tas igen. De drog lite blod ur CVK:n och vi fick lov att gå iväg en stund. Vi gick ner till cafeterian och J åt frukost. Jag fick inget äta eftersom jag skulle opereras.

Efter över en timmas väntan återvände vi till operationsavdelningen och fick då veta att värdet fortfarande var lågt. Faktum var att det var för lågt för att våga operera... Det var en missräkning som heter duga... Jag hade sett fram emot att bli av med min plastslang och nu blev det uppskjutet tills någon gång i januari...
Dessutom fick jag en förebyggande penicillinkur inför kommande cellgiftsbehandling nästa vecka, men det var inte ens säkert att den blir av eftersom immunförsvaret är så försvagat. (Jag nästan önskar att jag fick slippa den... Vem vill få cellgifter dagarna före julafton?)

Londonweekend

Så äntligen kom vi iväg till London. I stormvindar med regn på tvären fick vi en försenad start från Landvetter, men även om uppstigning och nedstigning blev en skakig och vinglig historia så kom vi till sist fram till Heathrow.
Vi tog tunnelbanan till Leicester Square och en kort promenad senare var vi framme vid hotellet St Giles. Vi fick vårt lilla krypin på åttonde våningen och slängde av väskorna. En stadig lunch senare i hotellets restaurang var vi klara för att göra stan och i det närmaste; Oxford street.

Det var fantastiskt att se staden i julskrud och vädret var tämligen angenämt; mulet men 12 grader och tidvis lite vind. Raskt avverkade vi Oxford Street och närliggande gator och hamnade sedan på Carnaby Street. Där hittade jag en underbar liten skoaffär med fantastiska fina skor som man blir glad av. Tyvärr hade de bara storlek 42 kvar i den modellen jag förälskade mig i så det blev inget köp.

På kvällen hittade vi en liten Diner med goda hamburgare och en ytterst trevlig servitris som på ett väldigt familjärt sätt tog upp beställningarna sittande vid bordet.

På lördagen besökte vi Hyde Park och det stora nöjesfältet Winter Wonderland där vi spenderade flera timmar. Jag köpte en väldigt fin mössa i fuskpäls, vi njöt av varm choklad och skrattade åt alla tappra britter som halkade omkring på isbanan i hyrda skridskor utan hjälm. Åkattraktionerna var helt fantastiska men vi nöjde oss med att titta och det räckte gott.

Efter det traskade vi runt på Harrods i ett par timmar och mellan varven vilade vi fötterna sittandes i olika soffor på möbelavdelningen. (Möbler som kostade som en bättre begagnad bil)

J dreglade över de fina arbandsuren och jag drömde mig bort på såväl sko- som smyckesavdelningen. I källaren hittade vi en fin flaska vin för 4000 pund (Ca 52 000 kr) och förundrades över hur dyrt allt kan vara bara det är "fint" nog.

På eftermiddagen gick vi på en väldigt fin utställning på Victoria & Albert Museum där de visade smycken från Indiska imperiet från 1500-talet och framåt. Det var helt fantastiskt och allt glitter gjorde oss nästan lite yra i mössan.

På kvällen åkte vi en London-by-night- rundtur med dubbeldäckare och fick se hela stan illuminerad. Mycket vackert! Men man blir trött av tempot och i trafikstockningen på väg tillbaka nickade jag till ett par gånger. Inte så konstigt eftersom klockan var halv tolv på natten och jag är väldigt kvällstrött.

Vi ramlade i säng och vaknade halv nio påföljande morgon. Underbart med sovmorgon! Eftersom affärerna inte öppnade förrän kl 12 bestämde vi oss för att ta tunnelbanan ut till Notting Hill och marknaden på Portobello Road. Det var väldigt mysigt att strosa runt i doften av mulled wine, citron och kanel. Efter några mindre inköp begav vi oss tillbaka till centrum och inhandlade de sista julklapparna på varuhusen på Oxford Street. Och så, efter att ha hämtat väskorna i hotellets bagagerum så blev det till sist dags att påbörja resan mot flygplatsen och hem.

Allt gick bra och när vi landade på Landvetter igen kom J:s pappa och hämtade oss. Det var skönt att vara hemma igen men såååå skönt att få komma iväg en stund själva till vår favoritstad.

Nu väntar behandlingsomgång nummer två i morgon och då får vi se hur det utvecklar sig.

Första behandlingen...

... gick över förväntan. Under de dryga tre timmar dag ett, och den timma dag två som jag var kopplad till de dyra dropparna (visste ni att de dyraste cellgifterna kostar ca 40 000 kr per påse?) kände jag inte av några biverkningar, några av dem upplevde jag inom loppet av några dagar.

Istället kunde jag läsa om dem i den omfångsrika blå pärm som jag förärats. Här är ett axplock av dem och jag ber verkligen om ursäkt om beskrivningen är alltför grafisk.

* Illamående av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Kräkningar av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Diarréer / Förstoppning (Upplevt i viss mån)
* Torra slemhinnor (Glöm kontaktlinser och räkna med sår i munnen) (Ännu ej upplevt)
* Nervstickningar i händer och fötter (Kan bidra till bestående skador) (Ännu ej upplevt)
* Extrem köldsensation i fingrar vid kontakt med kalla ytor (Upplevt i viss mån)
* Obehagskänsla av kvävningskaraktär i svalget vid intagande av kall dryck (Check på den!)
* Muskelryckningar i ansiktet (Jajamän!)
* Försämrad förmåga att läka sår och kraftigt förtunnad hud på händerna (Upplevt i viss mån)

Överlag känner jag mig ganska nöjd med hur det hela har utvecklats. Jag hade en svacka under natten mellan lördag och söndag då jag mådde ganska dåligt men i övrigt har det varit som vanligt och om det fortsätter såhär så är jag både glad och tacksam.