Den stressade småbarnsmamman såg mars fara förbi och missade sånär även april, men kan ju inte låta bli att lämna en rapport från hemmafronten.Lilla S har just fyllt ett år och firade det genom att ta sina första
stapplande steg. Ett par veckor senare knatar hon på ganska bra faktiskt, och följer intresserat allt storasyster tar sig för.
Syskonkärleken är väl tämligen sval, men ibland får lilla S vara med och leka, på nåder, men blir då hårt regisserad av lilla E. - Nej, inte den, JAG hade ju den! - Låt bli! - Du får ta den!
Ibland rinner tålamodet över, och ett gallskrik förkunnar att storasyster just har markerat sitt missnöje genom att nypa lillasyster hårt i armen.
Lilla E har ändå utvecklats en hel del under våren. Hennes språk är extremt väl utvecklat och hennes gigantiska ordförråd förbluffar även hennes föräldrar. Som de flesta treåringar testar hon sin vilja mot omvärlden men vi börjar bli riktigt duktiga på att kryssa genom de mest kända minerade områdena; kläder, mat och läggdags.
Om lilla E fick välja skulle hon bara ha på sig två saker; pyjamas eller klänning. Hon skulle bara äta ett fåtal saker som; tomat och gurka, blåbär, glass, pytt i panna eller korv. Läggdags är också helt onödigt och man borde få vara uppe hur länge man vill, eftersom det är ljust ute och således omöjligt kan vara kväll.
Ett år har gått fort. (I backspegeln tycker man ju det) och det har varit både härligt och förfärligt. Men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till barnens far, och på måndag är det jag som vinkar hej då och pussar på min familj innan det är dags att åka till jobbet.Det ska bli underbart att få komma ut i arbetslivet igen, träffa kollegor, kunna sitta i lugn och ro med en kopp kaffe utan att behöva ha uppmärksamheten på två små yrväder, kapabla att hitta på vilka hyss som helst. Att kunna släppa ansvaret en stund i vetskapen att de små är i goda händer. Och att få komma hem i slutet på dagen och krama dem igen.
