Blott en dag...

ett ögonlock gick sönder...

Så sjöng mamma för oss när vi var små. Det tyckte vi var vansinnigt roligt, men att ha ont i ett öga på riktigt är inte alls kul.

Igår kände jag att det skavde lite i mitt vänstra öga. Först trodde jag att ett vilsekommet hårstrå från min långa lugg låg och petade på ögat, men när det inte hjälpte att fästa upp hela manen med spännen började jag misstänka att jag fått in något skräp som låg och irriterade.

Jag tog ut mina kontaktlinser och granskade ögat, som nu hade börjat värka ordentligt, men jag såg inget som inte borde vara där. Vid det här laget började tårvätska rinna och allteftersom timmarna gick ökade mängden avsevärt. När jag granskade mig i badrumsspegeln vid tiotiden på kvällen blev jag nästan rädd. Ögat var ordentligt svullet och ögonlocket påminde om en skiva falukorv. Jag avverkade ett antal paket pappersnäsdukar innan jag gav upp och gick och lade mig. Jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag blundade men fann snart att det inte hade någon som helst betydelse i sammanhanget. Kudden blev genomvåt och istället la jag en handduk där för att fånga upp det blöta.

Sova var inte att tänka på. Smärtan var skärande och jag låg där ensam och kved. Efter tre timmar tog jag en ipren och avvaktade effekten. Inget hände. Jag svettades och frös om vartannat och började bli rädd att ögat skulle ta skada. Tänk om näthinnan lossnar? Tänk om jag håller på att bli blind?

Klockan halv tre på natten ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra om jag borde åka till akuten . Jag började på plats nummer nio i kön och när det äntligen var min tur efter 30 minuter, hade jag nästan gett upp.

Jag beskrev mina besvär för sjuksköterskan och hon förklarade att det lät som ett sår på hornhinnan. Ett skavsår som nog skulle läka av sig själv inom 12 timmar. Tyvärr skulle smärtan bestå, eftersom värktabletter inte har någon som helst funktion på ögonen...

Hon rekommenderade mig att försöka stå ut och att under morgondagen besöka vårdcentralen för att få bedövningssalva.

Efter det samtalet måste jag ha slocknat av ren utmattning för idag vaknade jag vid elva på förmiddagen, fortfarande svullen men utan tårflöde och med betydligt minskad smärta.

Idag är jag trött, men glad över att det inte blev värre. Nu blir det blir glasögon för mig hela veckan!

Råttor

Så var tentan avklarad för den här gången och ett tillfälligt lugn infinner sig.

Läser i GP att antalet råttor ökar i Göteborg igen efter några år på tillbakagång och att Anicimex jobbar hårt för att hålla stammen nere.

Anledningen till ökningen sägs vara det varma klimatet, människors benägenhet att lämna matrester efter sig i parkerna efter att ha haft picnic och att antalet uteserveringar har ökat.

Min inställning till råttor är kluven.

Jag kan tycka att de har ett ganska näpet utseende med den lilla darrande nosen, morrhåren och de blanka knappögonen. Deras finmotoriska skicklighet med de skära framtassarna, som nästan påminner om människohänder är imponerande. Det är svansen jag tycker är otäck. Kanske för att den är kal, i ständig rörelse och påminner om en liten orm. Jag gillar inte ormar...

B är väldigt förtjust i råttor. Han har haft flera stycken och framhåller ofta deras intelligens, sociala egenskaper, samt att de lever lagom länge, ett par år. De kräver lite men ger mycket. Jag är ändå ganska skeptisk. Råttor som husdjur, kan det vara rätt?

Råttor har ju generellt sett ett ganska dåligt rykte. De påstås vara smutsiga, aggressiva skadedjur som sprider en mängd sjukdomar. Frågan är om det stämmer.

Är det någon egentlig skillnad på tamråttor uppfödda i djuraffär och råttan som bor vid dammen i Slottsskogen? Båda är brunråttor, med skillnaden att den ena är domesticerad.

Varför tycker jag att en tamråtta som äter en gurkskiva i sin bur är så mycket trevligare att titta på än råttan som krafsar runt i löven en mörk höstkväll vid parkeringen hemma? Eller de halvskabbiga exemplar som man ibland ser på gatorna i stan, lubba iväg med blixtens hastighet?

Helt klart är i alla fall att de är tåliga överlevare med en sällsam förmåga att ta sig fram i livet. Ett råttpar kan på ett år ge upphov till 800-1000 nya individer. För att ta sig in någonstans behöver en råtta bara ett 20 mm litet hål. De kan hoppa jämfota flera decimeter i taget. De kan utan problem klättra på insidan av ett lodrätt avloppsrör och falla flera meter utan att skada sig. Råttor är dessutom duktiga simmare och kan vara under vatten i 5 minuter.

Något annat som också är klart, är att ordet råtta genast genererar två läger vid fikabordet; ett för och ett emot. Och jag står, som så många gånger förut, stadigt förankrad i mitten.

Tenta nummer två

Om några timmar är det dags igen. Tenta...
Den här gången handlar det om rättspsykologi i utredningar. Vittnespsykologi, gärningsmannaprofilering, barns vittnesmål och viktimologi (läran om offer). Allt är som vanligt intressant men från att läsa en text, till att få sakerna att fastna i huvudet är det lång väg.
Som vanligt måste jag även kämpa mot mig själv och mitt motsträviga inre. Som ni vet är jag väldigt duktig på att hitta på andra saker när jag har något som jag MÅSTE göra...
Ibland är jag totalt hopplös och måste verkligen ta mig själv i örat när jag börjar städa, baka bröd eller putsa fönster, allt för att undvika pluggandet med hänvisning till att jag gör andra viktiga saker...

Som nu, till exempel. Här sitter jag och bloggar när jag borde läsa.

- Fy skäms Helena! Nu masar du dig ögonblickligen iväg till böckerna!
- Jaja, jag ska... *mutter*

Cancer är inget skämt!

Det är så mycket man borde göra...
Jag har ett födelsemärke på axeln som i somras vållade mig en hel del besvär. Det kliade och ibland gick det hål och började blöda. Jag tänkte att jag nog borde gå och kolla upp det där, men tiden gick. Dagar blev till veckor, och veckor till månader.
Ibland händer saker som gör att man påminns om sin egen dödlighet. Ibland blir någon man känner sjuk, allvarligt sjuk. Först då, när det kommer nära inpå, händer det något.

Jag bokade tid på vårdcentralen och i morse var jag där. Fick träffa en läkare och visa upp mitt födelsemärke. Hon granskade det en stund, men bedömde att det inte var något onormalt eller farligt och inte behövde tas bort. Jag passade på att även be henne titta på mina andra prickar och leverfläckar på ryggen. Jag drog av mig linnet och frågade om hon såg något konstigt varpå hon utbrast;
-Ja här är något stort turkost.
Det tog några sekunder innan jag fattade att avsåg min tatuering, en blågrön nautisk stjärna.
Hade situationen varit en annan hade jag kanske lett en smula åt det hela, men nu kändes hennes kommentar osmaklig och helt fel. Jag gick dit för att jag är rädd att jag har drabbats av Malignt Melanom. Jag gick dit för att förvissa mig om att jag inte har cancer. Jag är oerhört rädd för att dö av något annat än ålderdom och det måste man som läkare och medmänniska ha respekt för.
Och alla ni, som läser det här, gå och kolla era fläckar. Gå på en hälskokontroll en gång om året, även om det bara är för att få bekräftat att inget är fel. De flesta cancerformer ger inga symptom. Så även om du känner dig frisk, gå till en läkare, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Livet är så kort ändå, men alternativet är inget vidare och jag vill ha er alla kvar så länge som möjligt!

Istiden

Det är förbaskat kallt kan jag meddela!
Både utomhus och inne... Jag råkar vara en särdeles frusen typ. Men som barn var jag sällsynt varmblodig, och släkten påminner mig fortfarande gärna om när jag som litet yngel sprang runt på kalasen med rosiga kinder, i vild frenesi, blev varmare och varmare och började kasta av mig kläderna, plagg efter plagg.
Inte alls konstigt hävdar jag. Minns ni de sticksiga ribbstickade kalasbyxorna som alltid hamnade snett i fötterna och hängde i grenen? För att inte tala om de söta spetsblusarna i nylon (!) med tajt resår kring knubbiga barna-armar? Inte?
När mammor fryser byltar de på sina barn men en lämplig kalasklädsel för en vuxen, som sitter i stilla samtal vid ett bord och äter, överensstämmer sällan med ett aktivt barn som välsignats med mycket spring i benen och hyss i sinnet.
Nåväl, det var då det, i en avlägsen forntid. Idag är läget ett annat. Här är det inte tal om att kasta några plagg, snarare att bylta på så gott det går. Jag fryser när jag går ut och försöker verkligen leva efter devisen att frysa in vintern, men när det så äntligen är dags att ge upp och klä sig efter temperaturen så verkar det hopplöst. Om man inte ens blir varm när man tar på sig sin tjockaste vinterjacka, fluffig halsduk och handskar, vad gör man då?
Vad värre är; jag fryser inne med! Det första jag gör när jag kommer innanför dörren hemma, är att dra på mig mina fårskinnstofflor, en extra tröja och lindar till sist in mig i en filt. Om det inte hjälper ställer jag mig i duschen och frossar i hett vatten en stund tills kroppen återfår normal temperatur.
På kvällen värmer jag upp vetekudden i micron tills den lukar nybakat bröd och när den nästan bränns stoppar jag ner den i fotändan på sängen.
På jobbet eldar jag på det extra värme-elementet så att det glöder, och drar mig för att sticka ut näsan från mitt kontorsrum. Bara en snabb vända genom resten av de frostiga lokalerna för att hämta kaffe och sedan snabbt tillbaka in till min egen lilla tropikhörna.
Jag avskyr att frysa!
Kan det inte bli en vit jul nu och sedan en varm maj direkt?

Katten Mjau

Jag är en stor djurvän. Kanske inte så mycket för de djur som saknar ben och slingrar sig fram, men för de allra flesta andra. Jag är egentligen mer hundmänniska än kattälskare men jag morsar gärna på vår korpulenta huskatt som ofta sitter utanför sina människors lägenhetsdörr på första våning och väntar på att någon ska komma hem.

Det är synd om Mjau, som jag kallar honom. Han tycks leva större delen av sitt liv på fel sida dörrarna och är helt utelämnad till grannars välvilja när han vill komma ut eller in genom fastighetetens dörr. Ibland när jag går till jobbet på morgonen sitter han utanför och när han hör mina steg i trappan sätter han upp tassarna mot glasrutan och jamar högt för att få komma in i trapphusets värme. Sedan sätter han sig utanför dörren till lägenheten och väntar. Och väntar. Och väntar... Ibland när jag kommer hem sent på kvällen sitter han i mörkret med svansen prydligt ringlad runt tassarna och kisar med sina bärnstensfärgade ögon. Någon gång hör jag honom ropa på sina människor. De är nästan aldrig hemma. Det är mörkt i fönstren och Mjau sitter ensam utanför. Det är synd om Mjau...

När jag flyttade in mötte jag hans matte i trappan och hon berättade i förbifarten att de inte var hemma så mycket och att jag fick sjasa iväg katten om jag upplevde honom som påträngande... En märklig kommentar från en djurägare. Och skrämmande...