Katten Mjau

Jag är en stor djurvän. Kanske inte så mycket för de djur som saknar ben och slingrar sig fram, men för de allra flesta andra. Jag är egentligen mer hundmänniska än kattälskare men jag morsar gärna på vår korpulenta huskatt som ofta sitter utanför sina människors lägenhetsdörr på första våning och väntar på att någon ska komma hem.

Det är synd om Mjau, som jag kallar honom. Han tycks leva större delen av sitt liv på fel sida dörrarna och är helt utelämnad till grannars välvilja när han vill komma ut eller in genom fastighetetens dörr. Ibland när jag går till jobbet på morgonen sitter han utanför och när han hör mina steg i trappan sätter han upp tassarna mot glasrutan och jamar högt för att få komma in i trapphusets värme. Sedan sätter han sig utanför dörren till lägenheten och väntar. Och väntar. Och väntar... Ibland när jag kommer hem sent på kvällen sitter han i mörkret med svansen prydligt ringlad runt tassarna och kisar med sina bärnstensfärgade ögon. Någon gång hör jag honom ropa på sina människor. De är nästan aldrig hemma. Det är mörkt i fönstren och Mjau sitter ensam utanför. Det är synd om Mjau...

När jag flyttade in mötte jag hans matte i trappan och hon berättade i förbifarten att de inte var hemma så mycket och att jag fick sjasa iväg katten om jag upplevde honom som påträngande... En märklig kommentar från en djurägare. Och skrämmande...