Det är så mycket man borde göra...
Jag har ett födelsemärke på axeln som i somras vållade mig en hel del besvär. Det kliade och ibland gick det hål och började blöda. Jag tänkte att jag nog borde gå och kolla upp det där, men tiden gick. Dagar blev till veckor, och veckor till månader.
Ibland händer saker som gör att man påminns om sin egen dödlighet. Ibland blir någon man känner sjuk, allvarligt sjuk. Först då, när det kommer nära inpå, händer det något.
Jag bokade tid på vårdcentralen och i morse var jag där. Fick träffa en läkare och visa upp mitt födelsemärke. Hon granskade det en stund, men bedömde att det inte var något onormalt eller farligt och inte behövde tas bort. Jag passade på att även be henne titta på mina andra prickar och leverfläckar på ryggen. Jag drog av mig linnet och frågade om hon såg något konstigt varpå hon utbrast;
-Ja här är något stort turkost.
Det tog några sekunder innan jag fattade att avsåg min tatuering, en blågrön nautisk stjärna.
Hade situationen varit en annan hade jag kanske lett en smula åt det hela, men nu kändes hennes kommentar osmaklig och helt fel. Jag gick dit för att jag är rädd att jag har drabbats av Malignt Melanom. Jag gick dit för att förvissa mig om att jag inte har cancer. Jag är oerhört rädd för att dö av något annat än ålderdom och det måste man som läkare och medmänniska ha respekt för.
Och alla ni, som läser det här, gå och kolla era fläckar. Gå på en hälskokontroll en gång om året, även om det bara är för att få bekräftat att inget är fel. De flesta cancerformer ger inga symptom. Så även om du känner dig frisk, gå till en läkare, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Livet är så kort ändå, men alternativet är inget vidare och jag vill ha er alla kvar så länge som möjligt!
Jag har ett födelsemärke på axeln som i somras vållade mig en hel del besvär. Det kliade och ibland gick det hål och började blöda. Jag tänkte att jag nog borde gå och kolla upp det där, men tiden gick. Dagar blev till veckor, och veckor till månader.
Ibland händer saker som gör att man påminns om sin egen dödlighet. Ibland blir någon man känner sjuk, allvarligt sjuk. Först då, när det kommer nära inpå, händer det något.
Jag bokade tid på vårdcentralen och i morse var jag där. Fick träffa en läkare och visa upp mitt födelsemärke. Hon granskade det en stund, men bedömde att det inte var något onormalt eller farligt och inte behövde tas bort. Jag passade på att även be henne titta på mina andra prickar och leverfläckar på ryggen. Jag drog av mig linnet och frågade om hon såg något konstigt varpå hon utbrast;
-Ja här är något stort turkost.
Det tog några sekunder innan jag fattade att avsåg min tatuering, en blågrön nautisk stjärna.
Hade situationen varit en annan hade jag kanske lett en smula åt det hela, men nu kändes hennes kommentar osmaklig och helt fel. Jag gick dit för att jag är rädd att jag har drabbats av Malignt Melanom. Jag gick dit för att förvissa mig om att jag inte har cancer. Jag är oerhört rädd för att dö av något annat än ålderdom och det måste man som läkare och medmänniska ha respekt för.
Och alla ni, som läser det här, gå och kolla era fläckar. Gå på en hälskokontroll en gång om året, även om det bara är för att få bekräftat att inget är fel. De flesta cancerformer ger inga symptom. Så även om du känner dig frisk, gå till en läkare, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Livet är så kort ändå, men alternativet är inget vidare och jag vill ha er alla kvar så länge som möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar