tisdag 11 september 2018

Förr i tiden

Förr i tiden. Det är ett märkligt uttryck. Märkligt eftersom det som är vår samtid, och till och med vår framtid, en gång kommer att bli förr i tiden.
Vi pratar mycket om det hemma. Barnen undrar hur det var då. Förr i tiden. Hur mycket förr var det då?
- Fanns det dinosaurier när du var liten? - Fanns Bolibompa? - Var du med när vi var apor? - Hade ni TV när du var liten? - Vad lekte du med?

Jag förklarar. Om teknikens utveckling från när jag var barn. Om hur skolan var då, vad vi lekte och vad vi åt. Det som var min vardag när jag var liten har blivit förr i tiden...

Egentligen är det helt galet.
När jag var barn fanns det två TV-kanaler. Man var svältfödd på tecknat. Jublade åt vinjetten till Anslagstavlan och Solfilmen vid väderleksrapporten. Trygga stämmor från TV-rutan var farbror Bengt Öste som läste nyheterna i Rapport, John Pohlman som presenterade vädret så tanterna nästan kysste tjock-TV:ns blanka ruta. Den unge Claes Elfsberg i Aktuellt.

Mina föräldrar var smått besatta av nyheter. Alla nyhetsprogram skulle följas noga, även om de sändes två gånger varje kväll. Man måste hålla sig uppdaterad! Varje morgon vid frukosten läste mamma och pappa Borås Tidning, och när jag var i yngre tonåren utökades morgonläsningen till att även omfatta Göteborgs Posten.

Vanligtvis var det läggdags för unga fröken Widell, som jag hette då, efter barnprogrammen. Jag tittade varje kväll. Satt på golvet så nära att jag nästan hade pannan i TV:n och insöp allt. Jag minns särskilt repriser av Fem myror, från A till Ö, Rädda Joppe, död eller levande, Joel-bitar, Lördagsgodis, Boktipset, Ika i rutan, Kalles klätterträd, Skrot-Nisse och andra klassiker. Ah ljuva 80-tal!

Men vad som är anmärkningsvärt är hur man såg på världen då, och hur man förfasade sig över förr. Liksom vi kommer göra i framtiden. Vi kommer aldrig förstå hur man kunde röka, hur man kunde använda så mycket plast, vatten och el. Hur man kunde slösa så med jordens resurser. Lika förfärade som vi är nu över vilka ord man använde förr och hur man såg på kvinnor, minoriteter, invandrare och HBTQ-personer, barnuppfostran, miljön, klimatet, skolväsendet, arbetsmarknaden och andra samtida ting, lika förskräckta kommer vi en gång i framtiden att vara över det som sker nu.

Låt oss minnas det, ty allt var inte bättre förr...

tisdag 28 augusti 2018

Synd eller sund

Det känns bättre men inte bra.
Det som ändå är viktigast i allt det här, är hur hon mår, och hon mår bra. Hon trivs, har så smått lärt känna sina nya klasskamrater och är kanske rentav på väg att få nya vänner...
Gott så.

För övrigt har ju hösten gjort entré redan i augusti, då regnskurarna har avlöst varandra, och temperaturen fallit påtagligt. De som högljutt beklagade sig över hettan och solens obarmhärtiga stekande har plötsligt blivit väder-kränkta av den ymniga vätan och kylan. Aldrig nöjda...

Nu fylls tidningarna av det stundande valet, blandat med kom-igång tips och diverse dieter och tränings-pepp. Nu ska vi bli sunda och goda människor efter sommarens dekadens.
Min kollega smög just förbi med en kaffekopp och ett fat med en liten tårtbit på. Skamset suckade hon att hon hade för avsikt att synda...

Vaddå synda? Man ska väl för tusan njuta av en tårtbit?

Jag är inte ett dugg bättre... Jag dricker mina diet-shaker till lunch, går långpromenader, slimmar portionerna och känner mig oerhört förgrymmad över att jag inte minskar i omfång snabbt nog. Här är det inte tal om att njuta. Det är så gränslöst tråkigt, men det är så mitt liv ser ut. Jag vet att jag äter mer än jag förbränner. Givetvis. Annars hade jag ju smalnat av. Det finns inga genvägar. Antingen äter jag mindre eller också rör jag på mig mer. Helst båda i kombination. Men varför är det så förbaskat tråkigt? Varför är allt som är riktigt gott onyttigt? Varför blir jag inte mätt när kroppen inte behöver mer? Det är den här korkade hjärnan som sätter käppar i hjulet. Jag får nog stänga av den en stund.

måndag 20 augusti 2018

En sorgsen första skoldag...

Men sorgen är inte hennes. Den är min...
När vi lämnade lillasyster i morse passerade vi skolan. Det som borde ha varit hennes skola. Vi mötte alla gamla kompisar från förskolan, förväntansfulla, hand i hand med sina stolta föräldrar. Skolgården var full av barn med skolväska på ryggen och pirr i magen.
Men vi gick förbi. Bort till bilen för vidare transport till hennes skola. Den långt där borta, där hon bara känt barnen en vecka.
Jag ville gråta. Bet ihop och log för hennes skull. Ville inte låta henne märka min sorg, ilska och vanmakt över skolsystemet som berövat henne på skolgången med sina vänner i den skola vi har närmast till...

tisdag 14 augusti 2018

Den röda ballongen

Långt borta såg jag en ballong snabbt stiga upp mot himlen. Det måste ha varit någonstans mot Avenyn, eller kanske vid Götaplatsen som ett litet barn tappade greppet om den. Röd var den. Den såg så lycklig ut när den muntert dansade upp mot den gråmulna himlen och lät sig föras iväg av vinden.
Det är något rörande med att se en färggrann, heliumfylld bubbla bli fri. Samtidigt som ett barn kanske gråter bittra tårar över förlusten, milt bannad av sina föräldrar.
- Du borde ha hållit ordentligt i snöret!
Som om det blev lättare att bära sorgen. Att föräldrar alltid ska vrida om kniven...
- Du borde ha..., - Du skulle ha..., - Att du aldrig kan...

Men vi gör ju det hela tiden. Vi förmanar våra barn, tillrättarvisar dem, uppfostrar dem så att de inte växer upp till dåliga människor. Vi vill att de ska vara artiga och lydiga. Säga tack och helst inte vara för högljudda. Att de ska se sig för, akta sig, akta allt runt omkring sig. Vara försiktiga...

Det kan inte vara lätt. Jag försöker minnas hur det var när jag var barn. Det jag minns mest var att jag avskydde att inte bli lyssnad på. Att försöka tala med en vuxen som inte svarar, eller bara hummar utan att faktiskt lyssna på det jag hade att säga, var frustrerande. Att bli bortviftad eller avfärdad som en irriterande fluga när jag ställde mina tusen frågor om dagen. Vad kan jag säga; jag var ett nyfiket barn med en särdeles djupgående vetgirighet.

Vårt äldsta barn är som ett kvicksilver. Hon pilar hit och dit. Klättrar, klänger, hänger, hoppar och studsar. Hon går aldrig. Hon springer eller tar sig fram med hopsa-steg. Hon har svårt att sitta still på stolen. Kroppen är i ständig rörelse. Hon tar in allt. Scannar av sin omgivning och som en antenn tar hon emot allt som pågår runt henne, och hennes fokus skiftar med vindens hastighet. Liksom sin mamma ställer hon också tusen frågor. Vill veta allt, vill se allt, vill höra allt. Varför är allt som det är?
Mest är hon ändå lik sin pappa. - Ingenting på sig, ingenting i sig, ingenting med sig, brukade hans mamma säga om sin älskade son när han var i skolåldern.
Fokus på fel saker. Tappa bort, glömma av, skjuta upp...

På måndag gör hon sin första dag i förskoleklass. Sin första skoldag, av alla de tusentals hon kommer att genomleva. Så många timmar med rumpan på en stol och fokus på en enda sak. Sitta stilla var det ja... Nu ska hon in i boxen. In i en värld av förväntingar och krav. Så många barn som har misslyckats i den världen. Fått en stämpel som präglat dem restan av deras liv. Det gör mig så sorgsen och lite rädd för hur hon ska klara sig.

Vår starka modiga tjej, med sin enorma fantasi och skrämmande goda minne för det som intresserar henne. Så framåt och frejdig. Vad kommer att hända med hennes energi och glädje? Kommer den att försvinna bort som den röda ballongen, och bara lämna kvar ett sorgset barn, som tappade taget?

tisdag 3 juli 2018

Är förskolan så hemsk?

Den frågan ställer jag mig när jag hämtar mina barn på förskolan. Där är nästan tomt... Mina och ett par andra ungar njuter av att få alla pedagogers uppmärksamhet och det vankas glass osedvanligt ofta. Trots att många föräldrar inte börjat sin semester ännu, slår de knut på sig själva i sin iver att låta barnen slippa förskolan. Man kallar in mor- och farföräldrar, jobbar del av dagen hemifrån, och för att verkligen ge barnen ett låååångt sommarlov delar man upp semestrarna mellan sig så att fyra veckor var, blir åtta för de små liven men inte en dag tillsammans...

För oss är de fyra eller fem gemensamma semesterveckorna lite av årets höjdpunkt. Att få göra saker tillsammans som en familj. Uppleva, få nya intryck och verkligen hinna prata med varandra. Gosa ihop sig som en familj. Vi gör utflykter, hälsar på familj, släkt och vänner. Badar i havet och bara är. Tillsammans.

Vi kanske har tur som har barn som verkligen trivs på förskolan. Som har trygga och bra pedagoger som verkligen ger barnen en meningsfylld tid med mycket skratt, lek och bus. Jag tycker inte synd om mina barn för att de är på förskolan, även om även jag önskar att vi kunde få ha åtta semesterveckor tillsammans hela familjen. Men så ser verkligheten inte ut. Man får vara glad om man kan få fyra veckors sammanhängande ledighet men då vill vi ju verkligen göra det mesta av den tiden vi har tillsammans.

Men det kanske är så att man har barnen som någon slags ursäkt för att inte behöva ha semester tillsammans med sin partner? Skilsmässostatistiken går upp efter sommaren då man tärt på varandra i husvagnar, båtar och stugor. Förväntningarna har grusats och bråken eskalerat i takt med att nivån sjunkit i vinlådan. Då är det lättare att fokusera på AB Barnen. Det lilla företag man startade ihop, och kanske det enda som håller samman en relation när all vuxentid, med föräldrarnas goda minne, trängts undan av våra små ätteläggars behov.

Nej, prioritera HELA familjen säger jag. Har man möjlighet att ha gemensamma semesterveckor och jobba ihop som en familj så gör det inget om ungarna är på förskolan ett par veckor till. En relation ska vårdas och inte slarvas bort av rädsla för vad folk ska tycka...

torsdag 31 maj 2018

Förlossningens pressade läge

Den här fyndiga formuleringen i bästa Göteborgsanda mötte mig igår. För några sekunder roades jag formuleringen, för att i nästa stund reflektera över själva budskapet. Förlossningsvården i sommar-kris. Igen...

Alla vill ha semester på sommaren, även barnmorskor, men då tycks alla föräldrar ha planerat in barnafödande (i den mån man kan planera barn) Effekten blir underbemannade enheter, stress och även en ökad risk för både barn och mammor.

Belastningen på förlossningsavdelningarna har ökat markant de senaste åren av olika anledningar och det var något jag märkte bara på de två år det skilde mellan mina barn. Första gången, i juli 2012, var allt lugnt och fint, jag blev väl omhändertagen och även om lilla E hade bråttom ut så gick allt bra. Jag hade tampats med ett högt blodtryck under hela graviditeten och det ville heller inte gå ner efter förlossningen. Därför fick vi ligga kvar i över en vecka på enskilt rum. Vi kände oss trygga och sedda.
Ett år och nio månader senare, i april 2014, var det dags för lilla S att komma till världen. I ett rasande tempo inleddes värkarbetet och när vi ringde förlossningscoachen för att bli hänvisade till lämpligt sjukhus var det kö och jag kom aldrig fram. När vi sladdade in framför Mölndals sjukhus hörde jag fortfarande den inspelade rösten i luren; - Du har plats ett i kön, det blir snart din tur. Men det hann aldrig bli min tur. När jag dubbelvikt ringde på klockan till avdelningen öppnade en stressad barnmorska och meddelade att det var fullt och att jag borde ha ringt förlossningscoachen.

Där havererade jag och knästående undrade jag om vi skulle åka vidare någon annanstans. Efter en snabb undersökning bestämde de sig för att köra ut en annan blivande mamma ur ett rum och lade henne i korridoren medan de körde in mig som redan var öppen några centimeter. Tjugo minuter senare var hon född. I en säng på ett sjukhus, men hade vi bott i Norrland hade det troligtvis blivit i en bil...

tisdag 20 mars 2018

- Jag är stark, jag är bäst och jag är vacker!

- Mamma, jag är så dålig och ful...

De där orden skar som knivar inom mig och jag skyndade mig att ta upp mitt barn i knät och fråga henne varför hon sa så om sig själv. Hon kunde inte riktigt uttrycka varför, men bara det faktum att hon uttalade orden gjorde mig ont.
Vi talade om att man inte bara ska vara snäll mot andra, man ska även vara snäll mot sig själv och säga snälla saker om och till sig själv.
För att ingjuta mod, kraft och stolthet över den fantastiska lilla person hon är, kom vi överens om att vi varje morgon skulle stå framför spegeln och i en kraftfull position med hårborsten i högsta hugg hojta;
- Jag är stark, jag är bäst, och jag är vacker!

Så i morse gjorde vi det. Och så började vi vår dag med huvudet högt, blicken mot himlen och våra drömmar intakta.

fredag 16 mars 2018

Mars-katta

Trots att vår hushållskatt är steriliserad och börjar närma sig medelåldern så visar hennes uppförande med all önskvärd tydlighet att våren är i antågande. När solens strålar letar sig in genom de alltför smutsiga fönstren,
förvandlas den loja pälshögen till en odräglig tonåring som ligger i bakhåll, smyger på våra fötter och anfaller i vild frenesi. Bara på skoj.

Skojigt är det också att snön är borta, så att allt småvilt letar sig upp över marknivå och utgör ett välkommet tillskott till mathållningen. Det första bytet levererades levande under matsalsbordet och jakten avslutades genom att undertecknad i vanlig ordning fick slänga en burk över offret, skjuta under en tidning och försiktigt förpassa varelsen ut i naturen igen. Skoj...

När hon inte vispar runt med tappade hårsnoddar och sladdar över parketten så tar hon små promenader upp på bänkar och bord. Denna katt som aldrig tidigare brytt sig om ljushållare, blommor eller krukväxter kliver bestämt runt bland inredningsdetaljerna och jamar uppfordrande.

Igår kröntes den otillåtna bordspromenaden med att hon började tugga på en av tulpanerna i vasen. Givetvis grälade jag på henne och försökte förklara att vårblommor faktiskt kan vara giftigt för katter, men det lyssnade hon inte på eftersom hon gjorde om samma hyss en kort stund senare.
Det är skojigt att ha katt...

fredag 9 mars 2018

Schlagertider

I morgon är det dags för schlagerfinalen, eller melodifestivalen, vilket man nu föredrar. Detta musikaliskt tveksamma TV-evenemang är ett tidsfördriv i längtan efter vår och värme som lika tvärsäkert varje år delar svenska folket i tre läger: De som tittar och älskar att hata det. De som inte tittar och älskar att hata det, och slutligen de som inte bryr sig ett skit, och därmed inte har en aning om vad alla andra talar om. Jo och så den lilla promillen som har Christer Björkman som sin husgud, kan rabbla alla vinnare sedan 1958, klär sig i paljetter och fjäderboa och skålar i champagne framför TV:n varje lördag då bidragen presenteras.

Låt mig omgående komma ut ur garderoben och förkunna att jag älskar´t!

Ända sedan jag som barn med studs och gamman i TV-soffan såg Carola och Herreys; läppglansade och hårsprayade, leverera trallvänliga melodier och svängiga tonartshöjningar har jag aldrig missat en omgång.

Men idag är den sprudlande entusiasmen jag uppvisade i barndomen något dämpad. I takt med att bra musik har fått ge vika åt trams och "artister" som överhuvudtaget inte kan sjunga har underhållningsvärdet förskjutits. Rätt låt vinner aldrig och ibland funderar man kring om det verkligen är en låt man hör. Skamset tillstår jag att mitt engagemang, av nyss nämnda anledning nu för tiden istället drivs av kritik ...

Jag går igång på att, på säkert avstånd och utom hörhåll för de tilltalade, håna och göra mig lustig över usla sångarinsatser, fula scenkläder och totalt värdelösa låtar.

Jag som vanligtvis anser mig vara en vänlig person med omsorg om andra, förvandlas till ett schlagermonster som öser ur sig spydiga kommentarer med ostbågssmulor fräsande ur mungiporna.

J tar det hela med ro. Han sitter med datorn i knät och kikar då och då upp över kanten för att instämmande humma eller besvara ett utspel som tarvar en bekräftelse.

Men på´t igen hörni. I morgon är det final minsann och jag har laddat upp med extra stor påse ostbågar och laddat åsiktskanonen.

- Nuuuuu kör vi!!!

tisdag 6 mars 2018

Tvära kast

Igår var jag mentalt någon annanstans när jag lämnade flickorna på förskolan och lite förstrött vinkade jag åt dem och sa.
- Vi ses i morgon.
En sekund tog det innan jag noterade de uppspärrade ögonen och osäkra leendena, varpå jag givetvis försäkrade mina döttrar om att jag faktiskt skulle komma och hämta dem under eftermiddagen och inte dagen därpå.

Idag var jag där jag skulle, men det var inte bussen. Den sedvanligt dåliga sömnen och ohemuligt tidiga uppstigningen, inför den stundande tjänsteresan till Stockholm toppades av en inställd buss.

Det gjorde nu för all del inte så mycket, eftersom vi inte bor på landsbygden och därmed faktiskt har tillgång till många bussar trots den arla morgontimman. Tåget avgicks också i tid från Centralen men sedan tog turen slut. I Skövde stannade vi och fick information via högtalarna att det skett en personolycka norr om Skövde. All trafik till och från Stockholm var därmed stoppad och en lång väntan inleddes. Min inledande känsla var irritation men den övergick snabbt i lättnad över att jag levde och satt på ett tåg i värme, med tillgång till toalett och en bistro. Två timmar senare sitter vi fortfarande här. Men mig är det faktiskt inte synd om alls. Lite perspektiv på livet är sunt ibland...

tisdag 30 januari 2018

Packa pappa Pekkas kappsäck...

Den stora packningen är inledd.
Snart bär det av mot snövita vidder (ca 130 cm snödjup faktiskt...) och frostnupna dagar med minus tio och nedåt.
Det ska bli härligt att få komma iväg, men packningen för dylika resor är ett ångestfyllt moment. Hur i hela fridens dagar ska vi få med allt? Sängkläder, handdukar, badkläder, tjocka kläder, varma kläder, fodrade kläder, stövlar, kängor, mat, dryck, snacks, böcker, pyssel, spel, pulkor och stjärtlappar, hjälmar och solglasögon, och listan bara växer...

Jag är för övrigt grym på att organisera; det finns ingen som packar en diskmaskin som jag. Varenda liten yta och skrymsle är utnyttjad och allt brukar få plats i en omgång. Men att packa inför en resa är knepigt när man packar för fler än sig själv. Om man inte bockar av allt man packat ner på sin väl förberedda och genomarbetade packlista så är man snart helt lost.

Men sedan är det ju ingen katastrof om något glöms, det är värre att någon glöms och det har tack och lov ännu aldrig hänt oss. Båda barnen har alltid kommit med.

Annars rullar det på i vardagen. Vi väntar med spänning på besked från kommunen om var de har för avsikt att placera vår sexåring i skola till hösten. Redan nu förbereder hon sig genom att med liv och lust gå in för lek med siffor och bokstäver. Jag blir mest trött när andra föräldrar (mammor) ska jämföra mognad och prestation genom att lite i förbifarten nämna att deras barn minsann är så försigkommen så att hon faktiskt redan både kan läsa och skriva.

Roligt för dem, men inte så kul för barnet kanske. Jag minns själv att jag var så intresserad att jag vid skolstarten vid sju års ålder också kunde både läsa och skriva, men att det den gången bara blev till min nackdel. Det innebar att jag fick sitta av tiden i klassrummet tills mina kamrater kom ikapp. Idag har man ett lite annat förhållningssätt till barns olika kunskapsnivåer, behov och inlärningstakt men jag tänker att man faktiskt är i skolan för att kunna lära sig saker. Man MÅSTE inte kunna det innan man ens har börjat. De stackars barnen ska ju ändå gå i skolan under många år så det blir nog tid för att lära sig det som ska läras in så småningom.

Det påminner mig om en söt liten historia:

Första dagen i skolan ville lille Pelle inte släppa sin pappas hand. Pappan försökte trösta sin son:
- Du behöver bara gå i skolan i nio år.
Med tårar i ögonen vände sig Pelle mot honom och sa:
- Du glömmer väl inte att hämta mig då?

måndag 8 januari 2018

Januari-blues

Som en sur, kall och grå bakfylla. Så kan man beskriva känslan efter att jul och nyår har passerat. Från glimmande juleljus och tindrande barnaögon, till barrande gran, dammigt pepparkakshus och en känsla av att vara kött- och sockerförgiftad.
Oxveckorna släpar sig fram, innerligt långsamt, förkylningarna avlöser varandra och den smutsgrå vardagen ligger som en blöt filt över oss.
Nästa större begivenhet att glädjas åt, är den obligatoriska skidsemestern i Sälen i februari men dit känns det långt.

Vi försöker fylla helgerna med meningsfullt innehåll, som i lördags då vi besökte Tuve ishall med flickorna. Jag inledde utflykten med att förklara att det var pappas uppgift att agera instruktör på isen, eftersom deras ömma moder aldrig varit uthållig nog att lära sig åka skridskor, och att det nu var för sent för mig. Deras far är lyckligtvis väl slängd på hockeyrören.
De var duktiga och kämpade på bra men efter en stund tröttnade lilla S och ville hellre sitta på bänken och äta pepparkakor. Lilla E harvade på ett bra tag till och såg faktiskt ut att trivas på isen.

I söndags välsignades vi av en gnutta sol och då tog vi en promenad runt Slättadamm och reagerade på ett konstigt ljud. Det lät märkligt, som en fågel, lite likt en storspov, och innan vi förstod vart ljudet kom ifrån, tog det ett bra tag. Ljudet uppstod när man kastade sten på den tunna isen. Plötsligt skulle alla söndagsflanörer prova att kasta sten och ljuden ekade i dalen.
- Många isfåglar idag! konstaterade en kvinna när hon passerade oss, och det var ju en passande beskrivning. Ett märkligt och lite mystiskt ljud men vackert på något sätt.

För att stå ut med den urvattnade tillvaron bestämde jag mig under måndagsmorgonen för att leva under devisen: - Räkna de lyckliga stunderna blott.

Som jag många gånger tidigare har konstaterat, finns det alltid de som har det jävligare än man själv, och att det inte är så förbannat eländigt som jag försöker påskina. Det finns mycket kvar att glädjas åt och nu går vi mot ljusare tider. Det inger hopp!