Som en sur, kall och grå bakfylla. Så kan man beskriva känslan efter att jul och nyår har passerat. Från glimmande juleljus och tindrande barnaögon, till barrande gran, dammigt pepparkakshus och en känsla av att vara kött- och sockerförgiftad.
Oxveckorna släpar sig fram, innerligt långsamt, förkylningarna avlöser varandra och den smutsgrå vardagen ligger som en blöt filt över oss.
Nästa större begivenhet att glädjas åt, är den obligatoriska skidsemestern i Sälen i februari men dit känns det långt.
Vi försöker fylla helgerna med meningsfullt innehåll, som i lördags då vi besökte Tuve ishall med flickorna. Jag inledde utflykten med att förklara att det var pappas uppgift att agera instruktör på isen, eftersom deras ömma moder aldrig varit uthållig nog att lära sig åka skridskor, och att det nu var för sent för mig. Deras far är lyckligtvis väl slängd på hockeyrören.
De var duktiga och kämpade på bra men efter en stund tröttnade lilla S och ville hellre sitta på bänken och äta pepparkakor. Lilla E harvade på ett bra tag till och såg faktiskt ut att trivas på isen.
I söndags välsignades vi av en gnutta sol och då tog vi en promenad runt Slättadamm och reagerade på ett konstigt ljud. Det lät märkligt, som en fågel, lite likt en storspov, och innan vi förstod vart ljudet kom ifrån, tog det ett bra tag. Ljudet uppstod när man kastade sten på den tunna isen. Plötsligt skulle alla söndagsflanörer prova att kasta sten och ljuden ekade i dalen.
- Många isfåglar idag! konstaterade en kvinna när hon passerade oss, och det var ju en passande beskrivning. Ett märkligt och lite mystiskt ljud men vackert på något sätt.
För att stå ut med den urvattnade tillvaron bestämde jag mig under måndagsmorgonen för att leva under devisen: - Räkna de lyckliga stunderna blott.
Som jag många gånger tidigare har konstaterat, finns det alltid de som har det jävligare än man själv, och att det inte är så förbannat eländigt som jag försöker påskina. Det finns mycket kvar att glädjas åt och nu går vi mot ljusare tider. Det inger hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar