Jul i smällkalla vintern

Några dagar före jul reste vi till Sälen, närmare bestämt Hundfjället för att tillbringa en vecka där med J.s föräldrar och hans syster med familj. Vi hade bokat en stor stuga med plats för alla och såg fram emot att få fira jul i de vintervita fjällen.

Resan upp gick över förväntan men 50 mil med två småkluttar frestar på. Det var ömsom lock och ömsom pock för att få dem att uthärda de åtta timmarna fastspända i sina bilbarnstolar. De var väldigt duktiga, och det vara bara de sista milen då lilla S tyckte att det minsann fick vara nog. Hon luftade sitt missnöje på sitt vanliga högljudda vis, och storasyster höll för öronen och rynkade pannan i irritation över sin systers osedvanligt fylliga lungor.


När vi så äntligen var installerade och klara kunde vi konstatera att vi i det närmaste i alla fall var garanterade en vit jul. Snön låg vit och ren och med några minusgrader som frostade träden var det obeskrivligt vacker att titta ut över berg och dalar. Backarna var pistade inför morgondagen och snökanonerna susade muntert.

Den kvällen var den tuffaste vi någonsin upplevt när det gäller läggning av barn. Allt stillasittande, den nya ovana miljön, och bo ihop med fler än den närmaste familjen, blev för mycket för alla våra små ätteläggar.
När klockan närmade sig halv tio sprang de fortfarande runt och levde rövare. Lilla S tjoade och skrek i högan sky och kastade runt i sin säng så att lakanet var en enda härva, och när jag vänt henne sisådär en 30-40 gånger gav jag upp och lämnade över barnet till farfar. Min frustration kände inga gränser eftersom jag led av en ganska elak förkylning och var trött efter resan. Efter ett mindre bryt i min ensamhet på en av toaletterna samlade jag ny kraft och gjorde ett nytt försök. Till sist gick det och ungen somnade.

Dessa sömnproblem var ett återkommande tema under veckan (liksom min förkylning som tycktes få förnyad fart och utmynnade i en bihåleinflammation, igen...) Varje natt bestämde lilla S sig för att hålla hov och ömsom skratta, ömsom skrika under ett par timmar . Jag var slut, helt slut men försökte att bita ihop. En eftermiddag åkte vi lite längdskidor med klent resultat för min del och en annan dag blev det slalom. Roligt, men ack så jobbigt för en novis med febertoppar. Fram på eftermiddagen gav jag upp och återvände till stugan. Det blev ingen mer skidåkning för mig. (Men en kväll smet J och jag iväg och åkte pulka i en svart backe när barnen sov. Hihi!)

Julafton kom och barnen var spända på tomten. Klockan fyra kom han haltande utanför huset till barnens skräckblandade förtjusning. Julklappsutdelningen blev en intensiv, för att inte säga hysterisk tillställning och papper och snören flög genom luften. Det var leksaker och kläder, pyssel och pussel, ja till och med änglavingar, och lilla E fick musikinstrument; munspel, flöjt, trumma och marackas. Något hon var nöjd över. Men det bästa var ändå julklappen de fick av farmor/mormor tidigare på dagen; varsin liten ficklampa.

Den kvällen somnade de till sist, uppspelta och rödrosiga. Och lugnet infann sig.

På fredagen efter jul hyrde jag och J en snöskoter och gjorde en liten utflykt på tre timmar upp på Hemfjället. Det var kallt. Under veckan sjönk temperaturen successivt och nu var det 20 minusgrader. Det biter ganska bra i tår och näsa även om man försöker klä sig så varmt som möjligt. Det var hur som helst väldigt trevligt att komma upp på kalfjället och se den röda solen knappt orka sig över nästa bergskam. I Hemfjällsstugan värmde vi upp oss, åt Gulaschsoppa och drack varm saft, följt av varm choklad. Det var väldigt mysigt att sitta inne i värmen och se hur isrosorna spred sig över fönsterrutorna. Men som alla vet så är det svårt att få upp värmen igen när man väl blivit kall, och hemfärden blev en ganska trist historia. Vi frös och körde på ganska bra för att komma tillbaka till uthyrningen så fort som möjligt.

När vi kom hem till stugan igen så var det direkt in i bastun för att försöka tina upp fingrar och tår. Ett glas glögg gjorde sitt till, men nog frös jag resten av kvällen i alla fall.

När veckan var slut var min bihåleinflammation ett konstant tillstånd, trots upprepade sköljningar med min näskanna. (Ja jag var skeptisk när svärmor föreslog det, men nu är jag fast! Efter att ha sköljt ut några deciliter gröngult segt slem ur huvudet sjunger jag gärna dess lov!)

Hemfärden gjorde jag och svärmor tillsammans, eftersom J passade på att ta förarbevis för snöskoter och inte skulle komma hem förrän senare samma kväll. Eftersom jag tog körkort några år tidigare än J så fick jag mitt på köpet, och får således köra både snöskoter och fyrhjuling i terräng.
(Och jo, eftersom du säkert undrar... Det var jag som körde när vi var ute på skotern. Halva tiden...)

Hemresan gick bra och tog ungefär åtta timmar precis som på vägen upp. Barnen klarade av det, även om lilla S denna gång skrek sig igenom långa delar av färden. Hon hade blivit röd i rumpan av allt sittande i tättslutande blöja.

När vi kom hem hade det snöat hemma med, men bara några centimeter. Precis lagom mycket för att lysa upp det kompakta mörkret och reflektera alla juleljusen. Jag fick in barnen och lyckades lägga dem utan så mycket mankemang och landade sedan i soffan. Klockan nio steg J in genom dörren och hela familjen var välbehållna hemma. En fin jul var till ända.

Det lackar mot jul...

Hjälp vad tiden går fort när man blickar bakåt.
När man befinner sig mitt i en rörig tillvaro tycks den stå stilla. Men till och med  jag kan se att en ansenlig tid har passerat, sedan vår trio utökades till en kvartett.

Lilla S är åtta månader, har fått två små bedårande risgryn i underkäken och gör tappra ansatser att krypa. Hennes övningar i plankan imponerar stort,
och armhävningarna på tårna ser finfina ut. Sömnen är fortfarande katastrof-dålig, men så brukar jag också säga att hon är en fladdermus-unge precis som storasyster var vid samma ålder. Sova på natten är onödigt och tråkigt.

Lilla E som närmar sig två och ett halvt år har nu gjort en bullrande entré rakt in i trotsåldern. (Eller självständighetsåldern, som en del barnpsykologer hellre kallar den) Vi upplever hur en vilja av stål kan förvandla vår lilla rara dotter till ett ganska högljutt och argt monster med otaliga utbrott varje dag.

Så därför finns varken tid eller ork för mycket annat än att överleva dagen. Bloggandet som så mycket annat går på sparlåga, men samtidigt befinner vi oss i den tid som är barnens tid. Julen är faktiskt alla ungars, mer än alla vuxnas. Så jag försöker att ge dem allt som jag älskar med julen. Pynta med tomtar och ljus. Baka pepparkakor och dekorera pepparkakshus, sjunga julsånger och prata om när tomten kommer.

För som det heter i visan:
 - Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla´.

Om jag kunde så skulle jag se till att den raden blev sanning för alla barn. För julen är i sanning barnens tid...

En ändlöst grå november...

Efter att ha genomlidit en elak matförgiftning, två veckors segdragen slemhosta med ännu mer söndertrasad nattsömn till följd, lyckades jag kröna tillvaron genom att ramla ner för trappan. Nej, inte den nyss renoverade utan den smala mörka källartrappan inne i huset. Jag skulle bara ner i tvättstugan och hämta ett plagg men det höll på att ta en ända med förskräckelse.

Jag hade på mig ett par gosiga fårskinnstofflor eftersom det är lite frostigt på våra golv och det blev en utmärkt kälke när foten gled över tredje steget uppifrån och jag rasade med ett brak. J kom genast rusande och undrade hur det hade gått och jag hade lite svårt att svara på det till en början. Först ylade jag av smärta och sedan kände jag efter hur många ben jag hade brutit. (Inga, visade det sig till sist)

Med en bekymrad och medlidsam min föreslog han att jag skulle sätta mig ner istället för att stå på alla fyra och vråla svordomar men det avböjde jag bryskt eftersom jag hade slagit mig illa på ena skinkan och just i den stunden upplevde att jag nog krossat hela sätesmuskeln. (Vilket inte heller var fallet vid en noggrannare besiktning)

- Har du ont mamma? frågade lilla E och erbjöd sig snabbt att blåsa på det onda. (Det rara lilla livet)

- Ja, men det går snabbt över! stönade jag tappert fram genom sammanpressade käkar, varpå hon släppte sin mors hälsotillstånd och raskt återgick till sin hoppsa-lek.

I mitt blåslagna tillstånd tyckte jag mycket synd om mig själv och eftersom J aldrig är den som är den, delade han hjärtans gärna en chokladkartong med mig som plåster på såren. Tyvärr var det Alladins 75-års jubileumslåda och där samsades bara sådana bitar som jag avskyr...

Den enda rena chokladmedaljongen i mitten paxade jag förstås, och möjligen fick jag i mig någon bit apelsinchoklad och kanske någon tryffel men någon smaksensation, det var det inte! J mumsade lyckligt i sig resten. För den mannen finns ingen äcklig choklad...

Trip trapp

Efter flera offert-förfrågningar hos ett antal mark-mur-stensättare kunde vi konstatera att våra trappor upp till huset nära nog skulle ruinera oss. 70 års små rörelser i marken hade orsakat flera ganska rejäla sprickor i betongen i den stora trappan och trapporna på själva huset vid entrédörren hade farit väldigt illa med vatten som gått ner i håligheterna och förvandlats till sprängdeg vintertid.

Riktigt illa, konstaterade fackmännen som var här och tittade. En av dem knackade på trappan med sin skruvmejsel och det ihåliga ljudet som studsade tillbaka bådade inte gott...  En menade att det enda rätta var att riva och bygga nytt. En annan vågade inte ge ett fast pris men gissade på tre mans arbete i minst två veckors tid. Summan vågade han inte sia om.

Men så fick jag tag i en firma som verkade seriös och bra. Men när jag blev uppringd av killen som skulle komma och titta fick jag onda aningar. Han pratade engelska med slavisk brytning och direkt slog mina fördomar till och skrek - Fuskande polacker utan kollektivavtal! Men tänkt så fel man kan ha. Martin var visserligen från Litauen men hjälp så duktig han var! Noggrant gick han igenom varje centimeter av trapporna, visade och diskuterade, fotograferade och dokumenterade. Några dagar senare fick vi en offert med en rimlig summa som vi också accepterade.

För två veckor sedan började de. Killarna som var här pratade varken svenska eller engelska, men all kommunikation gick genom Martin som fortfarande var lika noggrann och informerade oss löpande om vad som hände. Jag kollade upp en extra gång att han faktiskt var anställd av firman och att allt gick rätt till. Vid ett tillfälle knackade han på dörren och undrade om jag möjligen skulle vilja vara så vänlig och ta in katten om den var vår... Jag tittade ut bakom honom och såg en serie trippande tassavtryck i den våta cementen och den lätt uppgivna blicken hos mannen som just sett sitt arbete förstöras av en enveten kattdam. Lika delar irriterad, skamsen och full i skratt jagade jag rätt på kreaturet och förpassade henne ner i källaren.

Idag blev arbetet klart och vi är så nöjda! Trapporna är hela och fina utan kattspår och nu väntar bara målningsarbete och renovering av räckena men det får bero till våren. Slutet gott, allting gott.

Det sköra livet

Jag tänker på det ofta. Att det skulle kunna drabba oss. Det där som man säger bara händer andra. Olyckor, sjukdom, ja till och med döden. Att något skulle skaka om vår lilla familj och förpassa oss ner i det svarta hål som kallas kris.

Mina farhågor fick näring efter att jag läst det senaste numret av Vi Föräldrar. I tidningen fanns ett reportage om en familj som inte längre var hel. En historia om tre som just skulle bli fyra när frun, mamman till deras son, och den som ännu inte var född, drabbades av cancer. Ett hastigt kejsarsnitt för att snabbt kunna operera. En dålig prognos och ett hastigt förlopp. Efter nio månader förlorade mannen sin livskamrat. De två små pojkarna sin mamma. Och jag satt med tidningen i knät och snyftade...

Rädslan är alltid där, någonstans i bakhuvudet. Att något ska hända mig, J eller våra barn. Att en av oss ska stå ensam med två små flickor, eller att vi ska förlora någon av dem, i det hemskaste som finns. Att mista ett barn...

Livet är så skört. Så bräckligt. På en sekund kan tillvaron ställas på ända. Som för den finske man som just förlorade hela sin familj. Efter ett bråk körde frun med barnen i bilen, rakt in i bussen hennes man färdades i. Hon tog med sig deras barn i döden. Det är helt ofattbart. Att ta sitt eget liv är en sak men att ta med sig sina små är oförlåtligt.

Jag läste reportagen i GP om Sebastian som kämpade mot sin cancersjukdom så tappert men förlorade när han ännu inte hunnit bli tonåring. Hur överlever man att förlora ett barn? Hur reser man sig upp och lever vidare när det värdefullaste man har har tagits ifrån en? Jag vet inte. Och jag hoppas så innerligt att jag aldrig behöver ta reda på det.

Men jag vet att det där som bara händer andra, faktiskt lika väl skulle kunna hända oss. Så jag försöker ta vara på livet, älska som om varje dag vore den sista, krama min man och våra barn, och säga att jag älskar dem. Livet är så skört...

Maten

Hörni, det här med mat...

När jag var liten åt vi aldrig middag på vardagarna. Istället föddes jag upp på mjölk och smörgås. Och om man hörsammade Brödinstitutets rekommendationer vid samma tidpunkt, som uppmanade till 6-8 brödskivor per dag, så var det kanske inte så dumt. Idag vet vi bättre...

Lagad mat åt vi på helgerna, och det som jag idag skulle kalla lunch, målet som intogs mitt på dagen, hette då middag. Lite konstigt kan man tycka, men det var så det var. Maträtterna varierade. Vi fick kokt torsk med vit sås och potatis, spaghetti och köttfärssås, köttgryta eller kotletter med sås och potatis, ugnsbakad kassler, fiskpinnar med spenat, biff eller kanske köttkorv. Rejäl vanlig husmanskost med mycket potatis som bas och alltid en grönsallad som tillbehör.

Vanligtvis åt vi även något varmt på fredag- och lördagskvällen och lite extra festligt var det då, för maten intogs vid soffbordet framför TV:n. Mamma och pappa drack vin och jag drack som vanligt mjölk. (Något som jag fortsatte med länge eftersom jag avskydde kolsyra och därför inte tyckte om läsk, till min tandläkares stora glädje)

Ordet fredagsmys var ännu inte påhittat men det hindrade inte dess existens. Jag och min syster fick dela på en påse ostbågar. (Den lilla smala påsmodellen som nu är utbytt mot XXL-size) och ibland fick vi även glass, något som jag fortfarande är svårt förtjust i.

Hemma hos oss äter vi lagad mat varje kväll. Och på helgen blir det också lunch. Det är inte helt enkelt att upprätthålla en fantasifull och nyttig meny utan att upprepa sig men jag gör mitt bästa. Vi äter lax, renskavsgryta, pasta, köttbullar, lasagne, kyckling i alla former och så det som kanske inte är så nyttigt men går fort att göra, en vinnare i småbarnsfamiljen; stekt falukorv, fiskpinnar, varma mackor, Findus pyttipanna, färdiga plättar, gröt och ärtsoppa i plastkorv.

Inte så mycket att vara stolt över, men vad gör man...? Jag överlevde som synes, trots mackdieten, (även om jag nog kan skylla en del av min barndoms övervikt på den)  och barnen fixar nog helfabrikaten utan att ta för mycket skada. Hoppas jag...

Nya fönster!

Så äntligen fick vi bytt ut de murkna, spruckna och allmänt risiga fönstren i källaren.
I ett av rummen satt ett stort fönster som troligtvis tillkommit någon gång under 60-70-talet, och det var nog i sämst skick av dem alla.
Killarna från fönsterfirman påstod att det var det värsta exemplar de någonsin hade sett, och jag gissar att det var en korrekt slutsats, eftersom hela fönstret i stort sett ramlade ut och gick i bitar när de började rucka lite på det.

Vädret var bra den första dagen men när plåtarna på utsidan fönstren skulle monteras, hade det börjat regna. Mycket...
När en av killarna ringde på dörren för att tala om att de var här, frågade jag om det innebar ett problem att det regnade. Möjligen missförstod han syftet med frågan eftersom han svarade att de hade regnjackor och att de dessutom hade betalt för lite obehag...

Jag kunde inte med att informera honom om att jag var orolig för drevningen i fönstren, och inte för deras välbefinnande, utan lät det hela bero.

Hur som helst så blev det hela i alla fall bra, och nu ska vi bara ha hit en murare som kan laga sprickorna i putsen runt karmarna. Ännu ett litet steg på vägen.

Ner och upp igen

Sådär ja. Nu är jag på banan igen, och tar mig igenom vardagen i varierande tempo.
Föregående helg fick vår familj tanka lite social gemenskap och trevnad då vi hälsade på min kusin och hans fru i Norge.

Resan gick över förväntan och båda barnen var osedvanligt lugna, trots att de satt fastspända, och E6:an norrut snarast kan beskrivas som dötrist utan någon som helst visuell underhållning.

I Strömstad pausade vi och åt lunch och lilla E fick roa sig en stund genom att åka rulltrappa med sin pappa. Något hon skulle kunna ägna större delen av en dag åt.

Vi fortsatte mot Svinesund och vidare till färjan i Moss. Det blåste en hel del men jag hade preppat med sjösjuketuggummin trots J:s himlande med ögonen och kvävda fniss. Jag var glad över det. Trots att det bara tog 40 minuter räcker det mer än väl för att utveckla illamående och konvulsioner hos en stackars känslig person som undertecknad.

Färden gick vidare från Horten till Tönsberg och till sist nådde vi det vackra gamla vita trähuset där vårt värdpar väntade på oss. Det blev ett kärt återseende för tyvärr träffas man inte så ofta trots att det faktiskt inte är så långt mellan oss.

Vi packade upp våra saker, och försäkrade att vi inte tänkte flytta in, trots att det nog såg ut så. Bilen var fullproppad med resesäng, barnstol, dubbelvagn, tre rejäla väskor, påsar med välling, matburkar och en hel del annat.

Under vårt besök hann vi med en picknick och promenad, ett besök inne i Tönsberg, mycket god mat och vin och mycket glada skratt. Det var verkligen underbart och precis vad vi behövde.

Enda smolket i glädjebägaren var att jag drabbades av migrän under hemresan på söndagen och var i det närmaste helt utslagen. J fick köra hela vägen under total tystnad för bakom mina mörka solglasögon klarade jag inte ens av ljudet av radion på låg volym. Som tur var höll sig de små i skinnet och de var faktiskt tysta nästan hela vägen hem.

Nedärvd styrka på upphällningen

Ja nu blir det ännu ett stycke text om hur j-ligt livet kan bete sig, och önskar läsaren någon muntrare lektyr går det bra att byta sida.

Om några dagar blir lilla S 6 månader, och det är under så lång tid som jag endast har välsignats med fyra timmars sammanhängande sömn. Varje natt...

Det tär på krafterna att inte få sova, och alla som någon gång har drabbats av sömnstörningar vet att man till sist känner sig så tom i hjärnan att förståndet långsamt tycks sippra ut. Utöver det är storasyster, lilla E, är ett väldigt aktivt barn. Ett barn som kräver mycket stimulans, såväl fysisk som psykiskt. Ibland känner jag mig inte tillfyllest för att mätta alla behov och särskilt inte nu.

För två veckor sedan drabbades J av ryggskott. Ett sådant där när man stönande rullar på sidan ur sängen på morgonen, och nästan inte törs sätta sig, av rädsla för att musklerna ska krampa ihop totalt. Ett ryggskott som innebar att han i det närmaste blev helt invalidiserad och behövde assistans för det mesta. Plötsligt var jag ensamstående med tre behövande...

Att helt ensam hantera två småbarn är ingen lek. Jag bugar mig djupt i beundran för alla ensamstående föräldrar där ute. Ni är hjältar, inget snack om saken! Jag bröt ihop många gånger under de där dagarna och tyckte att livet var skit.

Samtidigt som jag skämdes djupt över mina tillkortakommanden som förälder, kände jag för första gången på riktigt länge efter hur jag egentligen mådde, och jag kunde konstatera att jag var slut. De nedärvda moderskrafterna som hållit mig uppe under ett halvår, var helt uttömda. Dränerade.

Mitt liv har reducerats till det absolut nödvändigaste. Att förse barnen med omvårdnad. Allt annat är på paus. Mina vänner, huset, trädgården, nöjen och tid tillsammans med J.

- Det blir bättre, säger ni nu. Och ja, det tror jag med. Men det är svårt att hitta styrka i det som ligger i framtiden. Och jo, jag har själv valt det här livet och givetvis älskar jag mina barn och skulle aldrig vilja vara utan dem, men låt mig bara få sjunga en klagosång och tycka lite synd om mig så ska jag snart samla ihop spillrorna av mig själv och ta nya tag.

Kaos!

J har beredskap en vecka och gick på idag. Redan när han kom innanför dörren i eftermiddags meddelade han att det bara var en blixtvisit hemma eftersom han redan fått ett uppdrag. Typiskt... Han åt lite och försvann igen. Kvar satt jag med två barn och en växande oro för att han inte skulle hinna tillbaka innan det var dags för läggning.

Har ni försökt att lägga två barn på 2 år respektive fyra månader som kräver aktiv nattning i minst 45 minuter samtidigt? Nä, det hade inte jag heller behövt genomlida, men tiden gick och klockan närmade sig halv sju då vi vanligtvis börjar förbereda sänggåendet för våra ätteläggar. Ingen J syntes till och sammanbitet tvingades jag inse att det här skulle bli en enmans-show...

Jag började förbereda lite genom att tanka den lilla full med mat så att hon skulle bli mätt och trött, men det enda som hände var att hon låg och flaxade med armar och ben som en väderkvarn för att hålla John Blund borta. De blå ögonen var uppspärrade och för att säkerställa att jag inte glömde av henne gav hon emellanåt upp några rejäla tjoanden och illvrål.

Jag gick ut för att plocka in de sista leksakerna från altanen och när jag kom in igen möttes jag av en nakenfis som rände runt i vardagsrummet utan blöja. Ungen hade slitit av sig allt och när jag försökte fånga in henne kissade hon på mattan. Självklart...

Efter att ha svurit inombords och även muttrat några väl valda ord inför små oskyldiga barnaöron började jag torka och gnugga rent mattan. Lilla E fick raskt en ny blöja och pyjamas på sig. Under tiden hade lilla S tröttnat på att ligga på soffan och tjöt i himmelens höjd med en intensitet som skulle ha gjort vilken mistlur som helst grön av avund.

Jag tog upp henne och försökte mig på ett halvhjärtat försök att lägga henne i sin säng. Något som givetvis gjorde henne ännu mer upprörd. Efter ny blöja och pyjamas även på henne försökte jag igen med samma resultat. Icke! Jag tog med henne tillbaka till soffan där lilla E tittade på Lilla Spöket Laban på datorn och just när vi nådde fram till mattan. (Ja, samma matta som just blivit nedkissad) passade lilla S på att kaskadkräka över sig, mig och nyss nämnda matta.

Då tänkte jag för mig själv; Nu händer det... Det är just precis nu som jag kommer att tappa det. Helt totalt. Bli knäpp, sätta mig ner och vagga okontrollerat fram och tillbaka och nynna för mig själv...

Men det gjorde jag inte. Jag torkade av ungen, mattan, mig själv och lade åter ner henne i soffan. Där fick hon skrika sig igenom storasysters vällingblandning och det gjorde henne så trött att de små nävarna kom upp i ögonen för att försöka gnugga bort sömnen.

Sedan tog jag med henne in till lilla E och berättade en godnattsaga. Förklarade att läggningen inte skulle bli som vanligt eftersom pappa inte var hemma, något som inte togs så väl emot.
Jag kysste henne på kinden, sa det som vi säger varje kväll; - God natt, sov så gott, älskar dig, ses i morgon.
Efter det reste jag mig med lillan på armen och gick ut, ackompanjerad av storasysters ilskna vrål. - Mamma ligga här!!!
Något som givetvis var omöjligt.

Under de närmaste tjugo minuterna löpte jag sedan gatlopp mellan lilla S som kastade av och an i sängen under gnäll och skrik och lilla E som gråtande hävdade att hon inte kunde sova. Vilket var helt korrekt eftersom hon hade klättrat ur sängen, tänt lampan och hällt ut alla sina klossar på golvet. Jag lyfte i henne i sängen fyra gånger och stängde dörren. Efter ett par minuter öppnades dörren och barnet var på väg ut.

Till sist somnade hon av ren utmattning för det blev tyst där inifrån. Lilla S lyckade somna hon med och mamman rasade ner i soffan och började andas normalt igen.

I kvalet inför valet

Valet står inför dörren och det är åter dags att få utnyttja sin rättighet och skyldighet att vara med och bestämma hur vårt land ska styras under de närmaste åren. Det är något väldigt fint och värdefullt med demokrati som jag tror att vi ibland glömmer. För oss är det en självklarhet att vi får hålla demokratiska och rättvisa val medan det på andra ställen i världen innebär en fara för liv och hälsa att uttrycka en åsikt. På de platser där människor lever under förtryck och i totalitära regimer kämpar människor för att få rösta. En chans att få vara med och bestämma. Även om det inte går som man vill...

Jag vet ännu inte hur jag kommer att rösta. Jag har försökt att sätta mig in i vilka frågor som är av störst betydelse inför valet 2014. Vård, skola och omsorg klingar välbekant från alla morgonsoffor och debattstudior. Alla partier har fina valmanifest med klokheter som; bättre och snabbare vård, mer resurser till skolan, mer personal och bättre kvalitet inom äldreomsorgen. Fina ord som alla, oavsett partitillhörighet nog kan skriva under på. Men så kommer knäckfrågan som skiljer partierna åt; Hur uppnår vi dessa mål?

Därom tvista de lärde, och de som inte är så kloka. Hur ska det satsas? Varifrån ska pengarna tas? När något prioriteras upp måste något annat prioriteras ner. Vågskålarna måste hållas någorlunda i balans. Vem ska betala?

Man är sig själv närmast heter det ju och de frågor som är viktiga för mig kommer att avgöra mitt val. Men hur jag än väljer att lägga min röst den 14:e så kan ni vara säkra på att det är på ett parti med en värdegrund som jag delar, och ett parti som på ett någorlunda vettigt sätt kan motivera hur man tänker genomföra sina vallöften.

Och snälla politiker; försök nu att inte ägna all tid åt att kasta skit på motståndarna för det tycker jag är så tröttsamt.

Karaktär

Igår tog jag en promenad med lilla S i vagnen. I en timma skavde jag runt i Slättadamm och Hisingsparken, högröd i ansiktet och med raska steg. Lite extra tungt blev det också eftersom det var extremt dåligt med luft i däcken på barnvagnen.
Flera gånger blev jag omsprungen av unga energiska orienterare, som med spänstiga steg och kartan i näven kom studsande ut från skogen.

Jag drog mig till minnes de förhatliga idrottslektionerna där just orientering var något av det värsta jag visste. Varför? Jo! För att det kombinerade två av mina största tillkortakommanden; löpning och kartläsning. Rysande mindes jag vätan och smutsen, förvirringen när man hade vridit kartan istället för sig själv och därmed förlorat all känsla för riktning. När lyckan över att äntligen ha hittat en kontroll förbyttes i ilska och förbittring över att den elaka gympaläraren hade placerat den i mitten av ett sumpigt kärr.

Nä usch och fy! Tacka vet jag rediga promenader!

Och hur går det annars med den där uppryckningen, undrar kanske den vakne läsaren. Hon skulle ju ta tag i sitt liv och sin vikt.
Jo, hon skulle det... Men sedan kom det en sommar och semester. Glass, grillning, vin och mycket annat gott ställde till det. Men faktum är att jag bara ökade ett halvt kilo och det är nog något av ett rekord när det gäller mig.

Nu är jag tillbaka på banan. Vardagen är här och jag kan hålla mig i skinnet. Trots att jag blir sötsugen så kan jag hålla det i schack. Karaktär mina vänner.

En egenskap som jag besitter, till skillnad från min käre man. Igår tjatade han om chokladpudding hela kvällen och när jag äntligen lyckades avstyra det, gick han raskt till skafferiet och hämtade några bitar bakchoklad som han njutningsfullt spritsade grädde på och tuggade i sig. Herregud, då är man sugen!
Ett riktigt lågvattensmärke om ni frågar mig.

Sommarens fröjder

Juli är passé och Augusti är på väg bort med stormsteg. Förvånat kan jag konstatera att den fantastiska sommaren med söderhavsvärme försvann med blixtens hastighet och ersattes av regn, blåst och fantastiskt maffiga åskoväder med blixt och dunder.

I vanlig ordning är vi så typiskt svenska att vi klagar över hettan och pustar, förbannar solens brännande strålar och önskar oss lite svalka för att i nästa stund huttrande svära över regn och kyla. Undrar jag vilken dag det var i somras som var perfekt vädermässigt... Någon dag måste ju ha varit det.

Vi hade det i alla fall bra. Många dagsutflykter blev det och en lite längre vistelse i Småland med slåttergille och kalas. Några dagar i Danmark med besök i Skagen hann vi också med. Vi har badat mycket men lilla E var inte våldsamt imponerad av vare sig sjö eller hav så det blev mest sandlekar för henne, men det var ju å andra sidan lugnast så. Lillasyster har legat i skuggan i skydd av ett strandtält och var tämligen nöjd med det. Båten fick vi äntligen sålt, och istället inväntar vi bättre tider för dylika aktiviteter.

Lite renoveringsarbeten har vi också klarat av och de fula plattorna med dansk sjösten som täckte stora trappan upp till huset är nu ett minne blott. Originaltrappan under var visserligen sprucken på sina ställen men en murare kan säkert få fason på den igen. Våra innedörrar skickade vi iväg på omlackering och de kom tillbaka helt fantastiskt snygga! (Vilket var ett under med tanke på den fula strukturtapeten som jag kämpade med att sprätta bort)

J har återgått till jobbet och jag till mitt hemarbete. Vardagen har börjat infinna sig och nu är det dags att njuta av sensommarens frukter. Igår plockade jag en stor skål med härliga söta björnbär och varje dag växer sig äpplena lite större på vårt familjeträd. Det finns fortfarande mycket kvar att glädjas åt!

Glad sensommar på er!

Barnlycka

Smaka på det ordet ni!
Hade någon frågat mig för tio år sedan vad jag tyckte om barn så hade vederbörande fått en kraftfull utläggning om skrikiga ungar, äckliga dregglande små varelser som bara skitar ner och är i vägen. Aldrig att jag tänkte offra mig, mitt liv och min identitet för att sätta barn till världen! Jag var verkligen benhårt fast rotad i min övertygelse om att mitt ställningstagande var korrekt och livslångt.

Alla mina vänner visste att jag blev våldsamt upprörd av skrikiga barn i närmiljön och gärna muttrade något i stil med:
- Håller du inte käft nu unge ska jag verkligen ge dig något att vråla över...

Vid ett tillfälle på en Stena-färja fällde jag till och med en kommentar om att slänga en hysteriskt skrikande unge överbord. Inte så snyggt men det var så jag kände.

Men så ruckades min världsbild en smula när min syster nedkom med sin lilla dotter. Stora E som är sju år idag lyckades redan som nyfödd liten bebis slå an en ton i hjärtat hos sin moster, och plötsligt fann jag mig besöka henne så gott som varje vecka för att inte missa något viktigt steg i hennes tillväxt och utveckling. Förvånat började jag finna sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade. Jag brydde mig verkligen om ett barn. Tyckte om ett barn, ja rentav älskade ett barn... Ytterst märkligt...

Några år förflöt, och sakta men säkert började jag umgås med tanken på barn i mitt liv. Kunde det verkligen vara så att föräldraskap från och med nu skulle kunna finnas med i mina livsval?
Och ja, efter ytterligare några år och fler barn i den nära bekantskapskretsen insåg jag att barn ville jag ha.

Sedan tog det ytterligare några år att hitta en snäll och rolig man som delade den framtidsvisionen, men när det skedde så gick det fort. Väldigt fort kan jag känna efter fyra års förhållande med hus och två barn.

Märkligt hur livet kan ta olika vändningar och ibland spela en ett spratt. Visst är det jobbigt ibland med barn. Dålig sömn, tvåårstrots, bebisskrik och mer därtill. Men så händer det där som gör att man glömmer det jobbiga.

Att vakna tidigt vid sidan av lilla S när hon bökar omkring i spjälsängen, vända på huvudet och möta hennes blå ögon som blir till små springor när hon fyrar av ett strålande, lyckligt leende då våra blickar möts. Att hålla henne mot mig och pussa på de mjuka runda kinderna tills hon förtjust utstöter små glada tjoanden.
Att en stund senare se lilla E komma springande i bara blöjan, med kaninen under armen, nappen i munnen och det blonda håret i en gloria runt huvudet efter nattens sömn. - Lyfta upp mamma! Sovit gott!
Att få krama henne i farten och kittla henne tills hon kiknar av skratt.

Och då är jag så tacksam. Jag har en fantastisk livskamrat och två underbara töser som är friska och starka och som jag inte heller har behövt kämpa för att få. Det är verkligen något jag bär med mig varje dag. För alla är inte så lyckosamma och jag värdesätter det jag har. En underbar familj.

Ingen fara!

Lilla E har just fyllt två och är i det stadie då hon upptäcker och utvecklar sitt språk. Hon är som ett litet eko och upprepar glatt allt vi säger, alldeles oavsett om det är förmaningar, ömhetsbetygelser eller oförutsedda kraftuttryck som ibland har en tendens att slinka ur föräldrarna när de tappar något, snubblar eller slår sig. 

Som en liten papegoja återger hon konversationer vi haft, och det är svårt att hålla sig för skratt när hon låtsas prata i telefon och härmar både betoning och till och med kroppsspråk. Hon har ett imponerande ordförråd även om det ibland är obegripligt, men det är alldeles bedårande att höra henne ropa: 

- Äckliiiing!!! (älskling)

När hon blir arg morrar hon och skriker - Itte heller!!! och Vill itte! 

Hon försöker förmedla sig, men ibland går det inte hem hos mottagarna. Förra veckan var ett sådant tillfälle. Jag hade lastat in barnen i bilen och var på väg till Borås och mina föräldrar. Stämningen var till en början god och lilla E höll sig sysselsatt med lite leksaker och en gammal tidning som låg kvarglömd. Lillasyster sov. När vi kommit till Landvetter började lilla E att gnälla och ynka. Jag blev lite irriterad eftersom hon både var mätt och utsövd och rimligen inte hade någon anledning att vara missnöjd. Ynkadet tilltog och lilla E började skruva på sig och sa - Inte ba! - Inte ba! 

Och det var verkligen inte bra. Plötsligt hörde jag henne hosta till och sedan ge upp ett illtjut. Hela frukosten hade kommit upp och landat över hennes mage, och var värre var; på hennes älskade kanin. Lilla E var hysterisk eftersom hon inte hade upplevt något liknande förut och jag blev tvungen att stanna vid vägkanten och sanera det värsta innan jag kunde svänga av vid en mack och köpa våtservetter. 

Stackars lilla E. Hon var så ledsen... Jag försökte lugna henne genom att förklara att det inte var någon fara. Händelsen upprepades tyvärr ett par mil senare men då var vi nästan framme hos mormor och morfar som hade förberett ett bad för lilla E, och en hink med såpvatten för bilbarnstolen. 

Av det lärde jag mig att lilla E blir åksjuk om hon har för mycket att greja med under färd. Inför hemresan tog jag bort allt som kunde distrahera så att det enda spännande blev utsikten genom fönstret och då gick det bra. 

Just uttrycket - "Det är ingen fara" har vi nog använt ganska frekvent eftersom lilla E gärna säger det till oss. Det började egentligen när vi försökte tvätta håret på barnet. Varje gång vi skulle blöta ner de tunna testarna skrek hon i panik och arbetade snabbt upp sig till ren hysteri. Hon var nästan inte kontaktbar trots att vi försäkrade henne om att det inte var något farligt att bli blöt i håret. 

Det slutade med att vi bestämde oss för att bara tvätta håret i nödfall, om hon hade fått något kladd i det eller liknande. Vi ville inte utsätta henne för det trauma hon upplevde att en hårtvätt utgjorde. 

Men det är lite hjärteknipande att se henne betrakta det utspillda mjölkglaset med sina himmelsblå ögon och sedan leende konstatera. 

- Ingen fara!

Den äventyrliga skatan

En dag för några veckor sedan hade vi en objuden gäst i vårt uterum. Jag var inne i huset och reagerade plötsligt på att något fladdrade till utanför. Ett våldsamt flaxande och ett gällt squeekk avslöjade inkräktaren. Det var en ung skata. Den eländiga fågeln hade helt sonika flugit in genom de öppna glaspartierna för att se om det fanns något trevligt att äta på bordet. (Som tur var fanns det inte det just idag.)

Jag stönade inombords och hoppades att det fjäderprydda kräket skulle hitta ut av sig själv, och det på momangen, men icke! Jag försökte att hjälpa till genom att öppna upp glaspartierna på alla sidor, men det verkade den inte alls uppskatta utan tackade för hjälpen genom att upprört flaxa med vingarna och skita på heltäckningsmattan. Då blev jag riktigt sur och jagade ut den med ett väsande ljud och våldsamt viftande med armarna.

Sedan dess har den hoppat runt på taket och på altanräcket och plirat på mig med sina svarta blanka ögon. Den är otroligt närgången och verkar inte alls förstå hur världen fungerar och att nyfikenhet kan vara skadligt för hälsan. Men historien är inte slut där...

För någon vecka sedan tyckte jag mig höra ett rasslande ljud någonstans inifrån murstocken. Varje gång jag stannade upp för att lyssna, tystnade det och så höll det på i ett par timmar. Men så tyckte jag mig kunna identifiera ljudet. Det lät misstänkt likt en fågel som ramlat ner i skorstenen...
Flaxande av vingar och sot som rasade ner i kaminen, vittnade om en objuden gäst någonstans inifrån pipan.

Jag svor inombords och förstod att det måste vara den nyfikna skatan som lyckats ramla ner i skorstenen. När J kom hem såg han att den fallit ända ner till takplåten på kamininsatsen. En stor hög med färskt sot innanför glasluckorna skvallrade om att skatan lyckats sota ur pipan på vägen ner med sitt flaxande. Efter lite trixande och väldigt försiktigt opererande med arbetshandskar på lyckades J få tag i pippin och lyfte ut den i trädgården. Den var helt kolsvart och såg mer ut som en koltrast än en skata men efter en stunds putsande och en kort vilopaus såg den nästan normal ut igen. Kanske något tufsigare men säkert inte det minsta klokare.

Och det visade sig i förrgår då jag hörde ett våldsamt liv på skatorna. De skrek och tjattrade i högan sky och jag sprang ut för att se vad som stod på. I gräset låg katten och smög och skatorna gjorde utfall och skrek åt den blodtörstiga missen. Lite längre bort såg jag mer exakt vad det var hon låg och lurpassade på. En skata...(!) hade trasslat in sig i nätet över bärbuskarna och satt nu ohjälpligt fast. Hon flaxade vilt och framkallade ett transliknande tillstånd på kattkräket vars svans svängde farligt från sida till sida. Jag rusade fram och trasslade loss pippin och skällde lite på den för att den var så otroligt korkad.

Den flög upp och satte sig på vedbodtaket och kraxade lite retsamt till katten som besviket lommade därifrån... Nu hoppas jag att skatkräket kan hålla sig i skinnet ett tag till.

Trädgård i träda...

Jag överväger att ge upp. Trädgårdssäsongen 2014 får anses vara förlorad för min del.
Alla ni som kan något om trädgårdar, vet att om man inte håller efter ogräset under senvåren, så kan det snabbt ta över, och i en del fall till och med ta död på en trädgård.

Jag orkade inte kravla runt på knä och luka ogräs när jag var höggravid, och när lilla S föddes var det andra saker som stod högre i prioritering. Det sorgliga resultatet av det är att min älskade trädgård nu är igenväxt, ruffig och förfallen. Till råga på allt så har ett rackarns rådjur funnit för gott att mumsa i sig barken på det körsbärsträd som jag och J fick i bröllopsgåva, och samtidigt förse sig av mina stackars ynka rosor som jag till min glädje fått se i knopp för första gången på flera år.
Övermodigt hoppades jag på att inget hungrigt kreatur skulle hitta dem i år...

När de reade perenner på Blomsterlandet köpte jag i vild shoppingyra flera stycken som sedan bara fick stå, eftersom jag inte hann plantera dem. Nu är de på väg att dö i sina krukor... Förbannelse!

Då och då tar jag ett tag för att hålla undan det värsta, men det är som att ösa en sjunkande eka med en fingerborg. Det är nog bättre att avvakta hösten, låta ogräset vissna ner och riva bort det nya på vårkanten istället. Och kanske, om jag verkligen försöker, så hinner jag beskära mina prydnadsbuskar innan hösten är här. Det får bli målsättningen.

Uppryckning, igen...

Nu är det nog! Här ska bli ändring på kost och stillasittande.

Graviditetskilona sitter i överflöd jämt fördelat över min slappa kropp och nu är det minsann hög tid att göra något åt det! Eftersom jag tidigare har lyckats väl med att lägga om livsstil och därmed uppnå en vikt som jag trivs med, vet jag att jag är kapabel att göra det igen. Jag måste bara bestämma mig och vara riktigt motiverad.

Förra gången var det vårt bröllop, och viljan att kunna komma i MC-kläderna som var katalysatorn. Den här gången är det förvisso ingen bröllopsklänning att komma i, men väl andra kläder. Jag är så hjärtligt trött på att loda omkring i tights och storskjortor. Jag vill ha mina söta sommarklänningar och jeans.

18 kilo vore lämpligt att minska och jag är högst medveten om att det kommer att ta tid. Inga snabblösningar här inte, nu är det varaktighet som gäller. Så vad är knepet undrar ni?
- Inget alls. Bara den enkla ekvationen som fungerar på alla människor, oavsett hur man ser ut; äta mindre och nyttigare och röra på sig mer. Inkomster och utgifter. Man kan förvisso gå ner i vikt på en diet enbart bestående av geléhallon också om man bara äter väldigt lite, men nu är det ju inte bara vikt det kommer an på utan även hälsa.

Jag har anlag för att utveckla högt blodtryck och medicinerade under första graviditeten och direkt efter den andra. Läkaren informerade mig om att jag bör tänka på att kolla trycket då och då, samt hålla en hälsosam livsstil.

Så nu är det andra bullar, dvs. INGA bullar, eller kakor, eller jätteportioner. Det jag tycker är jobbigast är nog begränsningen av jordgubbar och glass för det råkar jag vara svårt förtjust i. Men lite får man offra för en god sak och jag kommer att tacka mig själv när jag nått mitt mål. Nu kör vi!

Tid, såväl en förbannelse som lycka.

Tiden försvinner för mig trots att jag gör allt som står i min makt för att hänga med.

Tiden räcker inte till, eller snarare; JAG räcker inte till, och det gör mig stundom bedrövad...
Jag har de senaste månaderna blivit en utomordentlig projektledare med en extra superkraft; FLEXIBILITET. Jag har utvecklat en enastående förmåga att improvisera och kasta mig mellan tre eller fyra olika uppgifter men ändå är det inte tillfyllest. (Till exempel har jag försökt att skriva detta inlägg tre gånger men fått avbryta efter några rader...)

Sanningen är att man inte kan detaljplanera något med två barn, vilket kan tyckas märkligt eftersom tillvaron med två barn faktiskt kräver planering.
Alltsom oftast händer det att jag glömmer, tappar (såväl ting som tålamod) och i frustration utökar listan på saker som behöver göras.

Rörig i huvudet är ett konstant tillstånd och det blev både jag och J varse på ett ganska trist sätt idag. Vi hade bestämt oss för att företa oss en utflykt denna soliga söndag och tillbringade hela morgonen med att förbereda för det. Till sist satt båda barnen påklädda och mätta i varsin bilbarnstol och vi kunde påbörja resan mot Marstrand. Det var en fin bilresa. Den lilla sov och den stora satt och pladdrade om allt hon såg genom sitt fönster.

När vi närmade oss Marstrand vände sig J till mig och sa; - Du tog med skötväskan va?
Mitt humör sjönk omedelbart, för det hade jag inte. J hade packat väskan och ställt den i hallen men med ansvar för var sin unge hade ingen av oss kommit ihåg att ta med den helt nödvändiga väskan med blöjor, nappflaska, mjölkersättning, solhattar och extrakläder.

Den glada stämningen i bilen förbyttes i en besviken suck. Det var bara att vända och åka tillbaka igen och hoppas att lilla S inte skulle vakna ur sin sömn innan vi hann hem igen. Lunchen som vi hade tänkt inta på någon trevlig restaurang på Marstrand blev istället till korv och makaroner hemma i uterummet.
Trist, var ordet, sa Bull...

Det är saligare att giva...

... och tur är väl det! 

För alla som en gång har beslutat sig för att låta sina gener föras vidare genom att sätta små ätteläggar till världen, vet så väl att det från och med dag ett som förälder är slut på egot. Nu handlar det om att ge.

Att prioritera sig själv sist och ibland behöva utstå rena uppoffringar. Att låta kidsen få den sista glasspinnen i frysen fast man vill ha den själv. Att ligga på golvet och läsa samma urdåliga saga för femtioelftetusende gången fast man helst vill ligga i soffan och dötitta på TV. Att behöva ha koll på mat- och sov-tider och laga näringsrik och vettig mat, inte bara svänga förbi någon take-away eller ett hamburgerhak sådär lite spontant när man känner för det. 

Jag kunde inte annat än flina lite i mjugg när jag stod och torkade av den regnvåta rutchkanan på lekplatsen med mina strumpor för att lilla E ville åka, och inte skulle behöva bli blöt i ändan på byxorna. Om man inte har något papper att tillgå så offrar man gladeligen ett klädesplagg för glädjen att få se sin dotter slänga sig framlänges i rutschkanan tjutande av skratt. 

Ibland kan jag sakna spontaniteten, egentiden som förut var min vardag. Att vara helt oberoende och att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. 

Det tar ett tag att vänja sig vid det där. Att komma till insikt och acceptera att livet är annorlunda nu. Annorlunda, men inte dåligt. För jag har inte har bytt bort något, utan bytt till något. Till en familj, och det gör mig väldigt lycklig. Så jag ger allt jag kan, för jag får tusenfalt igen. 

Lillasysters ankomst

Och så var vi fyra i vår familj.
Tre veckor före estimerad beräknad ankomst, anlände lilla S i en våldsam fart.
Faktiskt så raskt att en annan blivande mor fick förflyttas ut i korridoren till förmån för mig, eftersom det råkade vara fullbelagt på Mölndals BB just denna dag den 12:e april...

- Här är det bråttom! förkunnade en barnmorska snabbt och körde sängrally i korridoren, parkerade mig  i det nyss nämnda övertagna förlossningsrummet, tryckte en lustgasmask i min hand och refererade till den som "min kompis". Och jo vi blev MYCKET goda vänner, masken och jag. Faktiskt så till den milda grad att jag vägrade att släppa taget, trots att jag till sist hade sugit i mig gas nog för att ta en flygtur till månen och tillbaka igen. Jag var i det närmaste helt borta och uppfattade inte ens när J kramade min hand hårt, och upprepade mitt namn med en antydan till oro i rösten.

Efter några minuter klarnade allt och jag kunde konstatera att jag hade fött barn, för det låg ett sådant i min halsgrop. Ett litet nätt flickebarn på 2720 gram. Allt hade gått utmärkt och vi mådde fint. (Så fint man kan må efter en förlossning givetvis, men efter omständigheterna var allt väl)

Därpå följde två dygn på BB med högt blodtryck och ett konstaterande från läkare att jag verkar ha benägenhet att utveckla det, och att mina graviditeter verkar utlösa det hela.

- Du måste kolla trycket med jämna mellanrum nu när du börjar bli äldre, sa människan.
Äldre...? Jaja jag förstår, men det bär mig emot att bli refererad till som äldre...

Nåväl. Med medicinering gick trycket ner till normal nivå till sist och jag fick åka hem till man och dotter.

Först mötet mellan systrarna avlöpte tämligen väl. Jag satt i soffan och ammade när lilla E kom hem från farmor. Avvaktande men glad kom hon fram och tittade på bebisen. - Bebis! konstaterade hon snabbt och vi höll med henne. - Bita mamma! sa hon sedan med uppspärrade ögon och ett brett leende. Vi skrattade gott och försökte förklara det där med amning och var noga med att påpeka att man faktiskt inte får bitas. Något som inte är helt lätt att kommunicera till en knappt två år gammal storasyster som plötsligt blivit väldigt stor i våra ögon.

Och så går dagarna. J gick tillbaka till jobbet, och mina dagar fylls av amning, blöjbyten, tvätt och anda hushållsbestyr. Den nya situationen är stundom ganska besvärlig för lilla E och utbrotten av svartsjuka tar sig våldsamma uttryck med krossade tallrikar och uthällda mjölkglas. Ett oändligt antal förtvivlade kastanden på golvet och tårar. Plötsligt backar hon i utveckling och kan inte längre gå utan vill bli buren, hur man äter själv har hon glömt, och det är bara jag som får mata henne. Annars äts det inte alls...

Men man får försöka förstå. Det här motsvarar ett förhållande där mannen plötsligt kommer hem och förkunnar för sin fru att älskarinnan nu kommer att flytta in och tillhöra familjen... Från att ha varit ensam med sina föräldrars fulla uppmärksamhet har lilla E nu fått konkurrens av en liten person som tycks fastkletad vid hennes mamma. Det kommer nog dröja ett tag innan allt normaliseras.

Vem är det?

Jag och J satt för några veckor sedan och tittade på Veckans Brott där de visade ett inslag från Stockholms prostitutionsgrupp.

Två civilpoliser hade span på en lägenhet där det enligt ett tips förekom organiserad prostitution. Mycket riktigt. Efter en stund dök en ung kille upp, ringde ett samtal utanför porten och blev insläppt. Efter ca 30 minuter var affärstransaktionen klar och killen var på väg ner för trapporna efter att ha köpt sex av en mycket ung tjej som inte talade svenska. När han förstod att "jag hälsade på en kompis" inte fungerade då han inte kunde uppge kompisens efternamn erkände han med förklaringen att hans flickvän var gravid och inte ville ha sex och att han därför var "tvungen" att köpa sex...

J tyckte det lät väldigt konstigt men jag var inte förvånad för jag har hört det förut. Diskussionen mynnade ut i vem det egentligen är som köper sex; alltså hur ser den typiske torsken ut?

Svaret är lika enkelt som skrämmande: Som vem som helst. Det är din sambo, din granne, din pappa, din bror, din son, din arbetskamrat eller ditt barns tränare. Sexköpare finns i alla samhällets segment. De är arbetslösa och företagsledare, förmögna och de som lever på bidrag. De är unga, gamla, smala, tjocka, snygga och fula.

Det är män (till övervägande delen) som tycker att det är helt OK att köpa sex av en ung tjej från öststaterna på en smutsig madrass i en lägenhet, där de rimligen borde förstå att det inte rör sig om en frivillighet och den seglivade myten om den lyckliga horan...

Men vad skulle hända om det skulle vara torskens dotter, syster, mamma eller granntös som lurades till ett land under förespegling om ett jobb, och på plats fick sitt pass beslagtaget, visades till ett rum där hon under hot och ofta våld får förklarat för sig att hon har en skuld till hallicken som tagit hit henne och att hon bara kan jobba av den genom att sälja sex? Hennes enda chans att försörja familjen hemma är att ställa upp och hålla tyst.

Vad som skrämmer mig ännu mer är de som tittar på, säljer och delar barnpornografi. Vad är det för sjuka människor som finner nöje och sexuell upphetsning att se barn bli utsatta för våldtäkter och övergrepp? Svaret är tyvärr detsamma. Det är inte störda ensamvargar som sitter i källare och likt råttor lever i den undre världen.
Det är till synes vanliga människor. Helt vanliga män som har sociala nätverk och en i övrigt normal livsstil. De du aldrig in din vildaste fantasi skulle kunna föreställa dig något så hemskt om.

Vad har man för värdegrund om man tar sig rätten att kränka någon annan människa eller bidra till att någon annan gör det?

Det handlar om tillgång och efterfrågan. Om det inte finns någon efterfrågan så kommer det inte att finnas något behov att tillgodose. Jag tror att vi måste börja tidigt. Redan på förskolan har vi likabehandlingsplaner och samtal om rätten till sin egen kropp. Vikten av att visa varandra respekt och "vara snälla". Så enkelt det låter, men alla förövare har ju också en gång varit barn, vilket kan vara svårt att tänka sig ibland. Så var gick det snett? Var i livet blev det OK att köpa sex och titta på barnporr?

Jag vet inte, men när jag ser artikeln om att rättegången är inledd mot en 62-årig man som haft 1,5 miljoner barnporrbilder i sin dator och pekas ut som spindeln i nätet i ett omfattande barnporrnätverk så vill jag bara skrika. - Dö din jävel, dö!

Sedan sansar jag mig och tänker att det var en person som åkte fast och kanske kan det rädda några barn, även om jag vet att mörkertalet är stort och varje barn som utsätts är ett barn för mycket.

Ansikte i förändring

Alla ni som har passerat 20-strecket och befinner er på olika platser i åldrarna 30-100 vet att kroppen förändras. För det mesta går det obemärkt förbi i den grå vardagen där veckorna rusar förbi, men så plötsligt aktualiseras åldrandet och man börjar granska sin egen spegelbild. Där var en ny rynka, en djupare linje, suddigare läppkontur, fler pigmentfläckar, ett nytt grått hårstrå och så vidare i all oändlighet.

Till största delen en kvinnlig källa till reflektion, det medges,  men ack så vanlig. Visa mig en tjej, kvinna, dam, donna eller tant som inte står och granskar sitt anlete i spegeln minst en gång om dagen och förvånat undrar vad som hände med den där släta tonåringen med för mycket smink. Man drar lite i kinderna och lyfter pannan med ett pekfinger. DÄR brukade ansiktet börja. Och inte hängde hakan och halsen som en trött påse, utan hölls upp med spänst och ungdomlig fräschör.

Håhå jaja! Vad man inte fattade då i sin gröna ungdom, var att man inte behövde lika stor andel kemiska hjälpmedel för att se vacker ut. NU däremot fylls skåpen av allehanda dyra krämer, foundation, puder, täckstift, rouge och annan kosmetika för att försöka uppnå ett resultat där man inte ser ut som ett grått troll med påsar under ögonen och sammanväxta ögonbryn.

Hemma har vi en generöst tilltagen badrumsspegel med förträfflig belysning. Dessutom har jag en uppförstorande sminkspegel monterad i skåpet bredvid. Ibland stannar jag upp och betraktar min egen spegelbild noga. Det välbekanta ansiktet stirrar tillbaka. En kvinna på 36 år. Så det är så man ser ut... Märkligt... Jag känner mig fortfarande likadan som när jag var 25. Kanske lite mer självsäker.

Jag brukar skoja om att jag tyckte det var så skönt att få fylla 30 för då vågade jag äntligen be folk dra åt helvete. ( En sanning med modifikation, men faktum är att jag definitivt kände mig mer uppfylld av pondus och mod)

Visst är det ändå skönt att bli äldre så länge man uppbär en god hälsa. Visst vill jag se bra ut och jag kommer alltid att försöka jobba på det, men jag skulle aldrig få för mig att lägga mig på en brits och låta en plastikkirurg skära i mig, att spruta in nervgift i mitt ansikte eller karva bort bitar av mina anletsdrag. (Och dessutom betala en förmögenhet för det!)

Jag är jag. Med mina rynkor och pigmentfläckar, med mina påsar och linjer. Jag är inte längre så slät och fast i hyn, men jag har levt. Och skrattat mycket. Och mitt ansikte och min kropp bär spår av det. Livet är väl ändå det som räknas. För vem jobbar hårt för att bli ett perfekt och vackert lik?

Nej, skit i det. Skratta och gråt, älska och njut. Omge dig med människor och ting du blir glad av. Gör det bästa av det du har. Visst kan jag anstränga mig och lägga på ett lager smink till, men när jag tvättar bort det på kvällen så är mitt ansikte kvar. Och jag åldras gärna, bara jag får leva gott med de jag älskar.

En klokskap som är helt gratis!

Alla snackar fönsterputs...

Vissa samtalsämnen är så säsongsbetonade och regelbundet återkommande att det nästan blir skrattretande. Tidigare under veckan diskuterades solens återkomst och under loppet av en halvtimma hade tre kollegor oberoende av varandra lyft ämnet fönsterputs.

För visst är det så, att med solsken kommer även insikten att Göteborgsvintern har beslöjat husets ögon med obscena mängder salt och smuts.

- Jag MÅSTE verkligen putsa fönstren hemma!

Orden löpte som ett mantra genom kontoret och följdes upp av kollegornas instämmande nickningar. Någon hade spolat av rutorna med trädgårdsslangen för att grunda inför kommande putsning och någon tänkte sig att köpa in tjänsten för att själv slippa hänga på stegar och klamra sig fast i mittstolpar.

Själv kände jag mig trött inombords. Hemma hos mig ser fönstren fruktansvärda ut, och det är ingen underdrift. Vi bytte ju fönster för ett år sedan och då putsade jag dem i husmoderlig nit. När vintern och julen kom orkade jag inte upprepa proceduren utan lät det bero. Nu går det inte att bortse från det faktum att vi missar en del dagsljus på grund av ett tjockt lager fett, salt och smuts.

Men så drog jag mig till minnes att vi fick en fönsterputsningsmaskin i julklapp och den väntar fortfarande på att bli invigd. Nu är det heller inte lika besvärligt eftersom man slipper att balansera på stegar från utsidan. De nya fönstrena är vändbara och därtill med tre-glas vilket innebär att man slipper dela dem, putsa emellan och sedan svärande göra om det eftersom det rinner när man äntligen har fått ihop skiten igen.

I huset i Sandared var det enorma perspektivfönster som mamma slet med minst två gånger om året. Jag kan fortfarande minnas hur hon muttrade fula ord när hon efter att nogsamt ha tvättat, torkat, klämt ihop och vänt tillbaka hela härligheten betraktade en liten retlig rännil av vatten som muntert sipprade ner över den nyputsade rutan. Fram med den rejäla skruvmejseln igen och så var det bara att börja om.

Men känner jag våren rätt så kommer den hånskrattande vräka ner ytterligare smutsig nederbörd över nogsamt fejade glasytor. 

Jag tror att jag väntar ett tag till, för säkerhets skull...

Vildsint vanedjur i mindre modell

I måndags bar det sig inte bättre än att vi med kort varsel fick ändra rutinerna kring hämtningen av lilla E på förskolan. Ett punkterat däck satte käppar i hjulet (!) för J och jag, som vanligtvis endast står för överlämnandet på morgonen, fick hämta vår älskade ättelägg.

Direkt när jag kom innanför grinden hörde jag en liten glad stämma kort ovanför marknivå:
- Mamma! Mamma!

Först registrerade jag inte att det var mitt barn, eftersom hon var iklädd en pösig overall samt en av mina gamla toppluvor från anno dazumal, men leendet gick inte att ta miste på.

Jag gick ner på huk för att krama henne, men lilla E var inte alls intresserad av att utbyta några ömhetsbetygelser. Med en frågande uppsyn utbrast hon uppfodrande:
- Pappa! Pappa! Pappa!

Efter att jag i någorlunda enkla ordalag förklarat att det idag var mamma som hämtade och att pappa snart skulle komma hem, tröttnade hon och larvade istället iväg till de andra barnen. Jag passade på att byta några ord med en av hennes förskolefröknar och betraktade samtidigt hur hon (Lilla E, inte hennes fröken...)  greppade en spade och började gräva i den grova träflisen som täcker stora delar av lekytan.

Det var ganska kallt i luften och jag var trött efter en välfylld arbetsdag. Jag kallade på lilla E och gjorde det första felet. Jag ställde en fråga.
- Ska vi åka hem?

Givetvis blev svaret ett rungande NÄ!

Jag suckade inombords och förbannde min bristande insikt. Försökte igen genom att motivera hemkomsten med leksakerna på hennes rum, katten och självklart pappa, samtidigt som jag försökte att förmå henne att släppa spaden som nu satt i ett skruvstädsgrepp i den lilla näven.

Ingenting hjälpte. Ungen satte av över gården och hennes bestämda föresats ekade mellan gungorna och rutschkanan: - Nejnejnejnej...!

Mellan sammanbitna tänder fångade jag in henne och förklarade att spaden skulle vänta på henne där i morgon och att vi måste åka hem.

Då gjorde lilla E bananen, dvs slängde sig handlöst baklänges med böjd rygg och ylade i protest. Nu var mitt tålamod slut. - Skit i psykologin, tänkte jag för mig själv, langade upp henne under armen och bar henne skrikande och fäktande till bilen under medlidsamma (eller förfärade?) blickar från andra föräldrar på parkeringen. Efter en kort kamp fick jag ner henne i bilbarnstolen och gick tillbaka för att hämta upp mössan som hon slängt så långt hon kunde under luftfärden.

Jag var inte stolt över mig själv men jag orkade helt enkelt inte längre. Färden hem blev en högljudd historia och när vi kom fram blev det inte bättre. Lilla E skulle plötsligt inte lämna bilen. När jag knäppte loss bältet kravlade hon över till andra sidan baksätet och satt där med putande underläpp.

Buskapet var mer än klart. Det här var inte OK. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas, och vi hade frångått överenskommelsen eller snarare det konkludenta handlandet att det alltid är J som hämtar.

Efter några halvhjärtade övertalningsförsök upprepades händelsen från förskolan och lilla E fick finna sig att bli buren uppför trapporna. Som väl var hörde jag J:s bil nere på gatan och raskt släppte jag ner det ilskna barnet i väntan på assistans.

När lilla E såg sin pappa sken hon upp som en sol. Borta var den bistra uppsynen och störtfloden av tårar upphörde.
- Pappa! utbrast det lilla livet lyckligt och sträckte upp händerna för att få bli upplyft av sin far.

Själv vrängde jag av mig jacka och skor i en våldsam fart och gick raka vägen till soffan där jag lade mig för att pusta ut. Bestämde mig för att hantera situationen bättre nästa gång och kom överens med J om att ringa till förskolan och förvarna dem om eventuella förändringar i hämtningen för att förbereda lilla E lite bättre nästa gång.

Barn är sannerligen små vanedjur...

Sömnadsmässiga tillkortakommanden

Jag anser mig vara en förhållandevis händig person. kan lite om ganska mycket och hankar mig fram i livet på lika delar nyfikenhet och envishet.
Men det finns ett område där jag är lika talanglös som ovillig att inträda, och det mina vänner är i sy-konstens värld.

Jag avundas verkligen de som lätt och galant svänger ihop gardiner och kuddöverdrag på löpande band, de som under kreativitet och av eget intresse syr kläder till sina barn, såväl till dem själva. Tänk att kunna tota ihop en klänning i en modell som avgjort passar ens kropp, till skillnad från köpekläderna som sällan eller aldrig sitter perfekt. Att kunna välja och vraka bland fantastiska tyger och ljuvliga mönster och skapa sin egen garderob. Tänk...

Själva ordet "sy" får mig att rysa till och få en fadd smak i munnen. Jag minns de ständiga bråken med symaskinerna i skolans obligatorsika sy-undervisning, - trä den som ett N, gasa inte för fort för då trasslar tråden, mät två gånger, klipp en... Nåla noggrant och glöm för all del inte att stryka sömmarna på baksidan, Jag avskydde det! Så fort man fick, bytte jag över till trä- och metallslöjd och även om jag inte heller där var högpresterande så klarade jag mig betydligt bättre än i den förhatliga sy-slöjdssalen. 

För det mesta klarar man sig utmärkt utan dylik kunskap för det mesta går att köpa, men vad gör man när man behöver nya gardiner och inga mått stämmer med fönstren? Vad gör man när man vill ha en sänggavel i ett snitsigt tyg eller en nytt kuddfodral? 

I mitt fall handlar det om att blotta sina tillkortakommanden genom att ödmjukt be om hjälp. Jag ringer min mamma... (Som aldrig blir det minsta förvånad när hon hör att ärendet avser någonting rörande nål och tråd...)

Min mor är en begåvad sömmerska och är både säker på handen, med en god portion kreativitet och känsla för design. Något som hon bevisat återkommande gånger i livet. En av gångerna minns jag alldeles särskilt. Under sista året på gymnasiet var det studentbal och till min vackert skimrande blågröna klänning ville jag ha ett lämpligt ytterplagg. En sammetscape. 

Jag hade en väldigt klar bild inne i mitt huvud på hur den skulle se ut och utifrån mina instruktioner skapade hon under långa kvällar vid köksbordet en nattsvart sammetscape exakt så som jag hade önskat. Den är fantastiskt vacker med ett underbart fall, en liten upprättstående kragkant och en stilig agraff för att hålla ihop den. Jag kände mig så fin och kan fortfarande känna djup beundran och respekt för min ömma moders sömnadskonst.

Heders till dig mamma!

Det ljusnar!

Och plötsligt en dag så är det inte längre mörkt när man åker till jobbet och tillika mörkt när man åker hem. Visst är det vinter ännu med isiga vindar och temperaturer runt nollan, och stundom snöar det blött och intensivt, för att i nästa stund smälta undan av regn och blåst. Men... Små knoppar sticker upp ur jorden, fåglarna sjunger och katten är jävligare än vanligt. Vilket torde innebära att våren i sanning är på väg!

Melodifestivalens deltävlingar fyller våra lördagskvällar blandat med sammandrag från OS i homofob-riket i öst. Tulpanfrossa i butikerna och semlor i parti och minut. Så här i sportlovsveckan är det så lagom med trafik och just idag råkar det vara Alla-hjärtans-dag (som är ett nutida påfund ungefär lika livkraftigt i Sverige som Halloween) Men det är ju alltid trevligt att uppmärksamma varandra med en blomma, en present eller bara lite extra kärlek, även om det är trist att det ska behövas en speciell dag för att vi ska komma ihåg att älska varandra...

Men det ser i alla fall ljusare ut och det finns mycket att glädja sig åt de kommande veckorna. Nu står våffelsäsongen inför dörren, snart blommar vintergäck och snödroppar och rätt som det är blir det påsk. Härliga tider!

Försovmorgon

Svärmor frågade när vi väcker lilla E på morgonen.
En fråga som genererade stor munterhet från barnets föräldrar.
- Väcker!!????

För sanningen är att vi har välsignats med en morgonpigg unge, faktiskt så till den milda grad att morgonen startar redan vid femsnåret. - Fyyy så tidigt tänker ni nu, och jo, vi är benägna att hålla med. Under vinterhalvåret känns det onekligen som att bli väckt mitt i natten...

Lilla E har alltid haft ett komplicerat förhållande till sömn. Kvällarna har varit långa och tidvis ledsna tillställningar där vi försökt att hålla ut och åtminstone vänta till sju innan det är dags för välling, pyamas och sänggående. Fram tills för några månader sedan hade hon ändå svårt att komma till ro och krängde runt i spjälsängen som en furie under trött gnällande.

Sedan hon började förskolan har det blivit betydligt bättre. På 15-20 minuter brukar hon slockna och sova förhållandevis gott fram tills kl 22-23 då första uppvaknandet sker. Gnäll och ibland skrik lugnas med att lägga tillbaka snuttekaninen under armen och leta rätt på nappen, och genast somnar hon igen. Detta upprepas en eller ett par gånger till under natten,  men vid 05 eller däromkring räcker inte längre napp-och-nin-åtgärden. Då bär vi henne till vår säng och där kan hon i bästa fall slumra under yvigt rörelsemönster någon halvtimma till.

Själv har man fullt upp med att freda sig från sparkar, slag och från att bli skallad i ansiktet av sin kära ättelägg. Därför blir det ingen mer sömn för undertecknad,
J som skulle kunna sova igenom ett världskrig, är inte så berörd, mer än när dottern i sömnen avger en kraftfull spark i revbenen.

Men så i morse hände det som aldrig händer; vi försov oss!

Lilla E som frikostigt har delat med sig av de giftiga dagis-bacillerna (och själv inte blev nämnvärt dålig) har den senaste veckan haft två kraftigt förkylda föräldrar. Både jag och J snörvlar och fräser, helt igentäppta med halsont. Så vi är tröttare än vanligt. Så trötta att ingen av oss registrerade när J:s alarm ljöd kl 06.30. Lilla E hade för ovanlighetens skull somnat om i våra sängar och sov på tvären utan täcke, med det hindrade inte att vi fick en försovmorgon. Stackars J fick flyga upp när jag nyvaket tittade på klockan och konstaterade att den var 07.20...

Då hans arbetstid startar kl 07 blev det en smula stressigt och inte blev det bättre för mig och lilla E som inte ville missa frukosten på förskolan kl 08. Jag kan vara supereffektiv när det behövs och i flygande fläng gjorde jag i ordning både mig själv och henne och några minuter i åtta var hon på plats vid frukostbordet.

Själv känner jag mig fortfarande lätt sömndrucken men mest förvånad över att barnet somnade om. Det kanske finns hopp för framtiden då! Men som så mycket annat så ger det sig med tiden. 

För ärligt talat, hur många tonåringar känner ni som vaknar fem frivilligt?

Baaadaaaa!!!

I fredags gjorde vi slag i saken! Länge har vi gått och liksom suktat efter möjligheten att ta ett varmt bad men då vårt badrum i källaren är utrivet ner till betongen och saknar både inredning och vatten så har det stannat vid en dröm.

Vi renoverade ju förvisso den lilla toaletten på boendeplanet för ett par år sedan, men då fanns det inte utrymme för några extravaganser i form av badkar. Efter flyttning av väggar blev det en duschhörna och det kändes ju våldsamt lyxigt mot originalutförandet med enbart handfat och toalett.

Lilla E älskar att bada och varannan kväll drar vi fram en blå plastbalja och placerar den i duschen, fyller den med vatten och låter ungen få plaska av liv och lust. Det är en procedur som tar tid och kräver en inte helt obetydlig styrka när det är dags att tömma ut badvattnet i toaletten. Hjälp vad tungt vatten kan vara!

Så drömmen om det där badkaret utvecklades till en plan. En tanke om en möjlig placering i tvättstugan där det i dagsläget finns en dusch i en nish. (Fulduschen, kallad) Så i fredags besökte vi Badrumsgruppen på Ringön och gjorde upp affären med en av deras säljare, fick hjälp med att lasta in karet i bilen och styrde sedan hem. J och hans pappa baxade in emaljmonstret och sedan premiärbadade J själv.

Kvällen därpå var det lilla E:s tur att få nyttja det och hennes förtjusning gick inte att ta miste på. Hon badar ofta hos både mormor och farmor och nu kunde även hennes föräldrar bjuda på ett generöst tilltaget utrymme för badlekarna.

Jag minns själv hur trevligt det var att bada när jag var barn. Ofta badade jag och min syster skumbad och vår uppfinningsrikedom när det gällde att dekorera varandra och badrummet med skum var obegränsad. Det enda smolket i den glädjebägaren var att avloppet nog inte riktigt var dimensionerat (eller rengjort) för att klara av den mängd vatten och strömmade ut vid töming. Varje gång man drog ur proppen tog det några minuter innan det sedvanliga vrålet ljöd genom hemmet: - Mammaaaaa!!! Det svämmar över!!!

Den ömma modern fick komma rusande, köra ner armen och i blindo bland allt skum leta fram proppen för att sedan placera den lite på snedden över utloppet så att bara lite vatten rann ner. Därefter fick hon ta fram hink och skurtrasa och svabba upp en mindre ocean från golvet. men vad gör man inte för sina älskade ungar? 

Inskolning

Femton små personer springer runt i lokalen. De leker, bygger, låtsasäter, river ut leksaker, klättrar, hoppar, tar ifrån kompisen en kloss, blir i nästa stund själv av med dockan.

De två äldsta flickorna leker med varandra. De är snart tre år. Lilla E vill gärna vara med de "stora" men blir bryskt undanskuffad. De springer ifrån henne och leker själva i ett hörn. Hon blir inte ledsen utan byter snabbt fokus till något annat. Hon undersöker, tittar, känner och smakar på sin omgivning. En liten pojke blir ledsen och blir upplyft i en famn. Lilla E springer vidare in till mjuka mattan för att hoppa.

Efter en stund är det dags för samling och sångstund. Lilla E vill inte alls sitta med de andra barnen på golvet. Hon vill hellre öppna lådor och skåp i köket. Hon ser att det finns frukt på bänken och blir arg när hon inte får. De andra barnen har börjat sjunga namnsången och då kommer lilla E och vill vara med. Hon gör rörelserna och klappar händer när de sjungit klart.

Lådan med sångkorten går runt. Lilla E får börja. Först knackar man på lådan, sedan öppnar man och får välja ett kort med en bild på. Hon väljer det som ligger överst med en tre spöken på. De läser ramsan om spöket i kör. Men Lilla E har så svårt att sitta still. Hon springer iväg medan lådan går varvet runt bland de andra barnen och de sjunger om ekorrar, kossor, elefanter och hästar.

När sångstunden är klar är det dags för frukt. Äntligen! Lilla E tränger sig fram mot faten och grabbar åt sig en näve bananskivor och två rejäla clementinklyftor. Hon älskar frukt! Med munnen full förser hon sig från fatet igen och smackar belåtet.

Nu ska alla barnen ut på gården. Fröknarna tar ut dem i tamburen tre och tre för att klä på dem overaller, mössa, vantar och tjocka stövlar. Lilla E får vänta på sin tur. Varje gång dörren öppnas smiter hon ut men blir milt tillbakavisad. Inte ännu!

Äntligen är det hennes tur. Hon sitter på bänken och får på sig tjock tröja, overall, mössa och var är vantarna nu då? De är borta. Har något annat barn fått fel? Hon får låna ett par andra men de sliter hon av sig så fort hon kommit ut.

Men så hittar en av fröknarna hennes vantar i sin jackficka. Där har de legat sedan i fredags då lilla E också tyckte att vantar var onödigt.

Ute är det kallt. Flera minusgrader har det blivit och en del leksaker har frusit fast. Lilla E vill ha en boll som ligger på botten av en låda men bollen sitter fast. En av fröknarna säger att de ska leta upp en annan boll.

- Hej då, nu går mamma.

Lilla E bryr sig inte alls. Hon är redan på väg mot nästa leksakslåda på jakt efter en annan boll.

Knepig kost

Av en händelse ramlade jag in i en dokumentär på TV som handlade om märkliga missbruk och en ung kvinnas lite udda begär fick mig att stanna kvar i soffan. Hon missbrukade nämligen skumgummi. Jo, ni hörde rätt. Människan ÅT små bitar av sina egna soffkuddar. Under årens lopp hade hon käkat upp totalt tre soffor och en fåtölj. På senare tid hade missbruket förvärrats då hon dessutom gnuggade in skumgummibitarna i jord och rosa handkräm innan hon njutningsfullt tuggade i sig sina udda snacks.

Eftertänksamt konstaterade jag att min kost kanske lämnar en del övrigt att önska, och visst borde jag dra ner på både fett och socker och börja konsumera mer fullkorn, fiber och grönsaker, men det här var något i hästväg!

Herregud så mycket knepigt det finns i världen, men tur att det finns hjälp att få för de som behöver det. Själv var jag en gång i tiden antagen till dietistprogrammet vid Göteborgs Universitet men efter första dagen, vid uppropet avvek jag efter en rast och gick för att tala med kursadministratören. Jag informerade henne om att hon gärna fick ringa in den reserv som stod först i kön på listan, för det ska ni veta, att det var riktigt svårt att komma in, och min plats hade jag förvärvat genom ett lysande resultat på ett högskoleprov ett par år tidigare.

Hur som haver så var min direkta reflektion att många av mina blivande klasskamrater var där för sin egen skull. Bara genom en ockulär besiktning kunde jag konstatera att några torde lida av ganska svåra ätstörningar, både anorexia, extrem fetma, säkert med bullemiska inslag. Jag kände mig helt felplacerad. Inte hade jag något brinnande intresse för kalorier, proteiner, måttenheter eller andra dietistiska inslag heller, trots en väl dokumenterad erfarenhet av kraftig viktminskning flera år tidigare.

Så jag lämnade byggnaden, nöjd med mitt beslut och jag har heller aldrig ångrat mitt avhopp. Och inte har jag börjat äta skumgummi heller.

Hej 2014!

Nej, det blev inte ett endaste inlägg under december månad, och det berodde inte så mycket på att mitt liv under denna tidsperiod var tomt och innehållslöst och därmed inte värt att skriva om. Anledningen var helt enkelt en särdeles stressig julmånad.

Med tungt hjärta fick jag till sist inse att det enda rätta var att sänka mina krav och ambitionsnivån på förberedelserna inför julfirandet. Det blev inget brödbak, inga mängder med julgodis att ge bort, ingen fönsterputs och ingen egenhändigt kokt skinka. Men vet ni vad? Det blev jul ändå Och en alldeles finfin jul!

Vi samlades hemma hos oss på julafton och hade lite knytkalas. Julmat i mängder, Kalle Anka på TV och besök av Tomten.

Tomten ja... För första gången visade lilla E upp en fullt normal reaktion vid synen av en för henne helt okänd  kufisk figur i stort vitt skägg. Hon blev livrädd och sprang iväg gråtandes för att gömma sig bakom våra sängar. 

Och den ömma modern drog en djup suck av lättnad! Äntligen visade barnet upp en sund inställning till något okänt och en smula skrämmande. Lilla E som annars är ett frejdigt barn som visar tillit till allt och alla. Som inte visar rädsla för vare sig djur eller människor, höga ljud eller plötsliga rörelser. En smula bekymrat har jag konstaterat att hon låter sig lyftas upp i famnen på för henne helt okända människor (mina kollegor) utan att visa reservation eller en smula blygsel som andra barn i hennes ålder vanligtvis manifesterar.  

I tryggheten från farmors knä utrustad med napp och kanin betraktade hon misstänksamt farbrorn med säcken länge innan hon belåtet ägnade sig åt att riva av pappret på sina julklappar. I ett av paketen fanns en docka från mormor och morfar och den bar hon stolt runt på och pussade glatt. Inte helt traumatiserad efter upplevelsen med Tomten.

Efter vår sedvanliga jultrné till Borås och Rydaholm landade vi hemma igen ett par dagar innan nyårsafton. Vi hann väl knappt komma innanför dörren innan katten som nådigt hälsat oss välkomna hem igen uppgav ett vrål av smärta och överraskning. Lilla E hade slängt igen dörren till sovrummet och katten hade svansen emellan!

I ett kaos av katt, barn väskor och påsar över golvet kunde jag ändå konstatera att det inte var själva svansen som kommit i kläm utan pälsen på svansen och visst gjorde det ont när kissen försökte slita sig loss, men det gick bra och vi slapp uppsöka djur-akuten.

Nyårsafton förflöt i stillhetens tecken för att brisera i en explosion av fyrverkerier framåt tolvslaget. Då sov lilla E gott och vi stod ute på altanen och skålade in det nya året.

 

Det ska bli spännande att se vad 2014 har i beredskap åt oss. Vad det än är så tar vi oss an det tillsammans, vår lilla familj, och det är en betryggande tanke. God fortsättning på er!