Barnlycka

Smaka på det ordet ni!
Hade någon frågat mig för tio år sedan vad jag tyckte om barn så hade vederbörande fått en kraftfull utläggning om skrikiga ungar, äckliga dregglande små varelser som bara skitar ner och är i vägen. Aldrig att jag tänkte offra mig, mitt liv och min identitet för att sätta barn till världen! Jag var verkligen benhårt fast rotad i min övertygelse om att mitt ställningstagande var korrekt och livslångt.

Alla mina vänner visste att jag blev våldsamt upprörd av skrikiga barn i närmiljön och gärna muttrade något i stil med:
- Håller du inte käft nu unge ska jag verkligen ge dig något att vråla över...

Vid ett tillfälle på en Stena-färja fällde jag till och med en kommentar om att slänga en hysteriskt skrikande unge överbord. Inte så snyggt men det var så jag kände.

Men så ruckades min världsbild en smula när min syster nedkom med sin lilla dotter. Stora E som är sju år idag lyckades redan som nyfödd liten bebis slå an en ton i hjärtat hos sin moster, och plötsligt fann jag mig besöka henne så gott som varje vecka för att inte missa något viktigt steg i hennes tillväxt och utveckling. Förvånat började jag finna sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade. Jag brydde mig verkligen om ett barn. Tyckte om ett barn, ja rentav älskade ett barn... Ytterst märkligt...

Några år förflöt, och sakta men säkert började jag umgås med tanken på barn i mitt liv. Kunde det verkligen vara så att föräldraskap från och med nu skulle kunna finnas med i mina livsval?
Och ja, efter ytterligare några år och fler barn i den nära bekantskapskretsen insåg jag att barn ville jag ha.

Sedan tog det ytterligare några år att hitta en snäll och rolig man som delade den framtidsvisionen, men när det skedde så gick det fort. Väldigt fort kan jag känna efter fyra års förhållande med hus och två barn.

Märkligt hur livet kan ta olika vändningar och ibland spela en ett spratt. Visst är det jobbigt ibland med barn. Dålig sömn, tvåårstrots, bebisskrik och mer därtill. Men så händer det där som gör att man glömmer det jobbiga.

Att vakna tidigt vid sidan av lilla S när hon bökar omkring i spjälsängen, vända på huvudet och möta hennes blå ögon som blir till små springor när hon fyrar av ett strålande, lyckligt leende då våra blickar möts. Att hålla henne mot mig och pussa på de mjuka runda kinderna tills hon förtjust utstöter små glada tjoanden.
Att en stund senare se lilla E komma springande i bara blöjan, med kaninen under armen, nappen i munnen och det blonda håret i en gloria runt huvudet efter nattens sömn. - Lyfta upp mamma! Sovit gott!
Att få krama henne i farten och kittla henne tills hon kiknar av skratt.

Och då är jag så tacksam. Jag har en fantastisk livskamrat och två underbara töser som är friska och starka och som jag inte heller har behövt kämpa för att få. Det är verkligen något jag bär med mig varje dag. För alla är inte så lyckosamma och jag värdesätter det jag har. En underbar familj.