Den äventyrliga skatan

En dag för några veckor sedan hade vi en objuden gäst i vårt uterum. Jag var inne i huset och reagerade plötsligt på att något fladdrade till utanför. Ett våldsamt flaxande och ett gällt squeekk avslöjade inkräktaren. Det var en ung skata. Den eländiga fågeln hade helt sonika flugit in genom de öppna glaspartierna för att se om det fanns något trevligt att äta på bordet. (Som tur var fanns det inte det just idag.)

Jag stönade inombords och hoppades att det fjäderprydda kräket skulle hitta ut av sig själv, och det på momangen, men icke! Jag försökte att hjälpa till genom att öppna upp glaspartierna på alla sidor, men det verkade den inte alls uppskatta utan tackade för hjälpen genom att upprört flaxa med vingarna och skita på heltäckningsmattan. Då blev jag riktigt sur och jagade ut den med ett väsande ljud och våldsamt viftande med armarna.

Sedan dess har den hoppat runt på taket och på altanräcket och plirat på mig med sina svarta blanka ögon. Den är otroligt närgången och verkar inte alls förstå hur världen fungerar och att nyfikenhet kan vara skadligt för hälsan. Men historien är inte slut där...

För någon vecka sedan tyckte jag mig höra ett rasslande ljud någonstans inifrån murstocken. Varje gång jag stannade upp för att lyssna, tystnade det och så höll det på i ett par timmar. Men så tyckte jag mig kunna identifiera ljudet. Det lät misstänkt likt en fågel som ramlat ner i skorstenen...
Flaxande av vingar och sot som rasade ner i kaminen, vittnade om en objuden gäst någonstans inifrån pipan.

Jag svor inombords och förstod att det måste vara den nyfikna skatan som lyckats ramla ner i skorstenen. När J kom hem såg han att den fallit ända ner till takplåten på kamininsatsen. En stor hög med färskt sot innanför glasluckorna skvallrade om att skatan lyckats sota ur pipan på vägen ner med sitt flaxande. Efter lite trixande och väldigt försiktigt opererande med arbetshandskar på lyckades J få tag i pippin och lyfte ut den i trädgården. Den var helt kolsvart och såg mer ut som en koltrast än en skata men efter en stunds putsande och en kort vilopaus såg den nästan normal ut igen. Kanske något tufsigare men säkert inte det minsta klokare.

Och det visade sig i förrgår då jag hörde ett våldsamt liv på skatorna. De skrek och tjattrade i högan sky och jag sprang ut för att se vad som stod på. I gräset låg katten och smög och skatorna gjorde utfall och skrek åt den blodtörstiga missen. Lite längre bort såg jag mer exakt vad det var hon låg och lurpassade på. En skata...(!) hade trasslat in sig i nätet över bärbuskarna och satt nu ohjälpligt fast. Hon flaxade vilt och framkallade ett transliknande tillstånd på kattkräket vars svans svängde farligt från sida till sida. Jag rusade fram och trasslade loss pippin och skällde lite på den för att den var så otroligt korkad.

Den flög upp och satte sig på vedbodtaket och kraxade lite retsamt till katten som besviket lommade därifrån... Nu hoppas jag att skatkräket kan hålla sig i skinnet ett tag till.