Godis

Till midsommar väntade vi oss gäster, och redan i början av veckan hade jag så förståndigt handlat, för att undvika det värsta kaoset i vår matbutik.
Sill, potatis, gräddfil, jordgubbar och ett stort paket köttfärs till mina köttbullar. (Nej, jag har ännu inte kommit över min aversion för sill, och betvivlar att det någonsin kommer att hända) J gillar sill men mest den i senapsgegga.

Närmast kassorna lockade godiset förföriskt, och eftersom midsommar är en festlig högtid då det passar utmärkt att smaska i sig lite lösgodis mot slutet av kvällen, köpte jag en redigt stor påse som innehöll både det jag gillar och det J gillar. (J tycker om det mesta som är sött, men har en obskyr förkärlek för just röda ferrari-bilar)

Själv är jag svårt förtjust i salt lakrits, choklad och seg kola, gärna tillsammans med ett lite fruktigare alternativ som nappar, brio eller zoo.

Trots att jag är en gottegris så är jag inte riktigt så illa däran som J. Det finns mycket godis som inte ens går i nödfall för min del, till skillnad från J som kan häva i sig det mesta om det kniper.

Det är alltid en upplevelse att avnjuta en ask med aladdin-choklad tillsammans med min käre man.
Jag river snabbt åt mig det jag gillar bäst, dvs nästan ren choklad, kola och nöt-blandningar. J frossar belåtet i både rom-russin och körsbär i likör, avgjort de två mest äckliga bitarna i hela kartongen. Efter det går han fram som en grävskopa bland pralinerna och han ratar inget.

Hade jag vart ensam om asken så skulle jag nog ha kastat en tredjedel av innehållet.

Nåväl, något godis blev det inte ätet på midsommar men väl en hel del annat. Efter sedvanligt firande med pick-nick på en närbelägen 4H-gård blev det kaffe med kakor och sedan när vår ende kvällsgäst dök upp, åt vi en traditionell midsommarbuffé. Vi hade just satt oss till bords när jag insåg att vi glömt att lägga snapsen på kylning. Elände!

En kort stund grämde jag mig, eftersom vi enkom dricker snaps vid tre tillfällen om året i vårt hem; på jul, till påsk och sedan just på midsommar. Ja, i ärlighetens namn så kanske det kan bli en om det vankas kräftskiva framåt sensommaren också.

Men bedrövelsen försvann fort. Det fanns mycket annat gott att fukta gommen med och så förbaskat noga är det i alla fall inte.

Barns klokheter

Barn säger ibland väldigt roliga saker, och även om lilla E just bara har börjat testa sitt förråd av roliga ljud och läten, så har hennes kusin, stora E, ett större ordförråd som ibland skänker oss många skratt.

Härom dagen var hon med sin mamma och farmor på kyrkogården där farmors föräldrar ligger begravda, och frågade då som barn gör, vart man tar vägen när man dör. Farmor berättade att hennes föräldrar låg begravna nere under jorden. Stora E funderade en kort stund på det och frågade sedan farmor om hennes mamma och pappa var hemma, nu när de var där för att hälsa på dem.

När hennes mamma sedan rensade ogräs med en liten kratta kring gravstenen utbrast stora E att hon hoppades att mamma var försiktig så att hon inte krattade någon i huvudet.

Andra små roliga episoder från min barndom:

Vid tre-fyra års ålder skulle jag gå på toaletten i mammas moster Kerstins sommarstuga. Nu hör det till historien att Kerstin var handikappad och hade en förhöjd toalettstol. Efter en kort stund kom jag tillbaka med oförättat ärende. Kerstin frågade om jag inte hade kissat, varpå jag beklagande skakade på huvudet och utbrast att jag inte kunde lyfta upp mig.

Barn vill ju gärna jämföra och granska och vid en kontroll framför spegeln med mamma vid min sida kunde jag besviket konstatera att vi inte alls var särskilt lika. Inte samma ögonfärg eller hårfärg, inte samma näsa. Men så kom jag på det. jag sträckte ut tungan och bad mamma göra detsamma. Och se!
- Mamma! Jag är lik dig på tungan!

Från fröken till fru

Så gifte vi oss till sist. Jag och J växlade ringar och löften i lördags inför familj, släkt och våra närmaste vänner. Allt var sådär sagolikt som vi hade hoppats på, och eftersom det var en borgerlig vigsel så hade vi utformat den precis så som vi ville ha den. Stämningsfull, men lika enkel och okonstlad som innerlig och ärlig. Solen lyste in genom de färgade glaspartierna i kapellet på Villa Överås och flödade över de lila syrener som jag själv placerat i burspråket. J:s sysslingar spelade piano och sjöng och mina systerdöttrar var så fina som tärnor och näbb.

Efter vigseln drack vi champagne i den stora trapphallen och en annan av J:s sysslingar spelade saxofon och akustiken fick tonerna att växa och bära länge.
Lilla E skötte sig exemplariskt och satt nöjd i famnen på farfar. Storögt iakttog hon alla festklädda människor och fyrade av ett och annat leende mot någon hon kände igen.

Lunchen serverades en trappa upp i stora salongen och när vi satt oss till bords började talen. Min pappa var först ut och utan fusklapp höll han ett bejublat tal om hans yngsta dotters stora förträfflighet. (Till stort nöje för föremålet i fråga)

Sedan rullade allt på. Mellan förrätt, varmrätt och kaffe med bröllopstårta strömmade lovord och goda råd över oss. Efter ett par timmar skickade vi ut lilla E på promenad och efter 45 minuters god sömn i vagnen, orkade barnet kalasa några timmar till. Just när vår barnpromenerare kom tillbaka hade de mörka molnen som samlats just släppt ifrån sig de första dropparna. Åskan mullrade på håll och plötsligt brakade det loss. Ett häftigt monsunregn forsade ner från himlen och förkunnade att det var dags för de sista förlupna gästerna att återigen sätta sig till bords för kaffe och våningstårta, givetvis med en liten motorcykel på toppen.

Det var skönt när regnet kom för då svalnade det lite. Även om dagen varit vacker så var det ganska varmt i salongen och vi satt trångt. Min äldsta syster var väl förberedd och svalkade sig med en solfjäder, något som genererade många avundsjuka blickar.

När kaffet var urdrucket och det sista talet till ända, samlade J och jag ihop våra saker och gick ner till gårdsplanen där svärfars P1800 väntade på oss. Dagen till ära var den pimpad med band och ballonger och en skylt i bakrutan som förkunnade att den innehöll ett par nygifta.

Vi körde iväg och tog oss via småvägar västerut för att så småningom hamna på Saltholmen. På samma klippor där vi förlovade oss den 11 november 2011 satt vi nu i bröllopskläder och drack champagne. Solen glittrade muntert i vågorna och alla i småbåtarna som passerade nedanför oss, vinkade och ropade man lyckönskningar.

Sedan var det dags att åka vidare till hotellet. Jag hade bett J att boka utan att tala om för mig vilken hotell det blev, och nu skulle min nyfikenhet snart stillas. När vi närmade oss kanalen bakom Ritz förstod jag att det var det fina Dorsia som var målet.

Vi blev väl mottagna, och efter ett snabbt ombyte för mig på rummet, och avlägsnande av kavaj för J, var vi redo för att inta vår middag nere i restaurangen.  Vi var nästan ensamma i matsalen och vi njöt av den vackra miljön. Var sin cocktail fick inleda aftonen, som sedan utmynnade i ett crescendo av otroliga smakupplevelser. Maten var fantastiskt god och vinet gjorde oss lite varma och rusiga. Vi njöt i fulla drag och kvällen avslutades med en himmelskt god dessert som bara kunde toppas av nästa aktivitet; badkarsbad.

Vi har inget badkar hemma, och jag förstod nog inte hur mycket jag har saknat det förrän nu, när jag fick sjunka ner i ett varmt, lyxigt bubbelbad i ett stort badkar dekorerat med mosaik. Jag höll på att somna flera gånger, för de senaste dagarnas stress och spänning började ta ut sin rätt.

Det var underbart att sedan få gosa in sig i de maffiga kontinentalsängarna av märket Carpe Diem som kröntes av en stor gavel i vinröd gobelängmönstrad sammet. Det sista jag hörde mig själv mumla innan jag somnade, var något om att få ta med sig sängarna hem...

En fantastisk dag var till ända!