Så gifte vi oss till sist. Jag och J växlade ringar och löften i lördags inför familj, släkt och våra närmaste vänner. Allt var sådär sagolikt som vi hade hoppats på, och eftersom det var en borgerlig vigsel så hade vi utformat den precis så som vi ville ha den. Stämningsfull, men lika enkel och okonstlad som innerlig och ärlig. Solen lyste in genom de färgade glaspartierna i kapellet på Villa Överås och flödade över de lila syrener som jag själv placerat i burspråket. J:s sysslingar spelade piano och sjöng och mina systerdöttrar var så fina som tärnor och näbb.
Efter vigseln drack vi champagne i den stora trapphallen och en annan av J:s sysslingar spelade saxofon och akustiken fick tonerna att växa och bära länge.
Lilla E skötte sig exemplariskt och satt nöjd i famnen på farfar. Storögt iakttog hon alla festklädda människor och fyrade av ett och annat leende mot någon hon kände igen.
Lunchen serverades en trappa upp i stora salongen och när vi satt oss till bords började talen. Min pappa var först ut och utan fusklapp höll han ett bejublat tal om hans yngsta dotters stora förträfflighet. (Till stort nöje för föremålet i fråga)
Sedan rullade allt på. Mellan förrätt, varmrätt och kaffe med bröllopstårta strömmade lovord och goda råd över oss. Efter ett par timmar skickade vi ut lilla E på promenad och efter 45 minuters god sömn i vagnen, orkade barnet kalasa några timmar till. Just när vår barnpromenerare kom tillbaka hade de mörka molnen som samlats just släppt ifrån sig de första dropparna. Åskan mullrade på håll och plötsligt brakade det loss. Ett häftigt monsunregn forsade ner från himlen och förkunnade att det var dags för de sista förlupna gästerna att återigen sätta sig till bords för kaffe och våningstårta, givetvis med en liten motorcykel på toppen.
Det var skönt när regnet kom för då svalnade det lite. Även om dagen varit vacker så var det ganska varmt i salongen och vi satt trångt. Min äldsta syster var väl förberedd och svalkade sig med en solfjäder, något som genererade många avundsjuka blickar.
När kaffet var urdrucket och det sista talet till ända, samlade J och jag ihop våra saker och gick ner till gårdsplanen där svärfars P1800 väntade på oss. Dagen till ära var den pimpad med band och ballonger och en skylt i bakrutan som förkunnade att den innehöll ett par nygifta.
Vi körde iväg och tog oss via småvägar västerut för att så småningom hamna på Saltholmen. På samma klippor där vi förlovade oss den 11 november 2011 satt vi nu i bröllopskläder och drack champagne. Solen glittrade muntert i vågorna och alla i småbåtarna som passerade nedanför oss, vinkade och ropade man lyckönskningar.
Sedan var det dags att åka vidare till hotellet. Jag hade bett J att boka utan att tala om för mig vilken hotell det blev, och nu skulle min nyfikenhet snart stillas. När vi närmade oss kanalen bakom Ritz förstod jag att det var det fina Dorsia som var målet.
Vi blev väl mottagna, och efter ett snabbt ombyte för mig på rummet, och avlägsnande av kavaj för J, var vi redo för att inta vår middag nere i restaurangen. Vi var nästan ensamma i matsalen och vi njöt av den vackra miljön. Var sin cocktail fick inleda aftonen, som sedan utmynnade i ett crescendo av otroliga smakupplevelser. Maten var fantastiskt god och vinet gjorde oss lite varma och rusiga. Vi njöt i fulla drag och kvällen avslutades med en himmelskt god dessert som bara kunde toppas av nästa aktivitet; badkarsbad.
Vi har inget badkar hemma, och jag förstod nog inte hur mycket jag har saknat det förrän nu, när jag fick sjunka ner i ett varmt, lyxigt bubbelbad i ett stort badkar dekorerat med mosaik. Jag höll på att somna flera gånger, för de senaste dagarnas stress och spänning började ta ut sin rätt.
Det var underbart att sedan få gosa in sig i de maffiga kontinentalsängarna av märket Carpe Diem som kröntes av en stor gavel i vinröd gobelängmönstrad sammet. Det sista jag hörde mig själv mumla innan jag somnade, var något om att få ta med sig sängarna hem...
En fantastisk dag var till ända!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar