Av en händelse ramlade jag in i en dokumentär på TV som handlade om märkliga missbruk och en ung kvinnas lite udda begär fick mig att stanna kvar i soffan. Hon missbrukade nämligen skumgummi. Jo, ni hörde rätt. Människan ÅT små bitar av sina egna soffkuddar. Under årens lopp hade hon käkat upp totalt tre soffor och en fåtölj. På senare tid hade missbruket förvärrats då hon dessutom gnuggade in skumgummibitarna i jord och rosa handkräm innan hon njutningsfullt tuggade i sig sina udda snacks.
Eftertänksamt konstaterade jag att min kost kanske lämnar en del övrigt att önska, och visst borde jag dra ner på både fett och socker och börja konsumera mer fullkorn, fiber och grönsaker, men det här var något i hästväg!
Herregud så mycket knepigt det finns i världen, men tur att det finns hjälp att få för de som behöver det. Själv var jag en gång i tiden antagen till dietistprogrammet vid Göteborgs Universitet men efter första dagen, vid uppropet avvek jag efter en rast och gick för att tala med kursadministratören. Jag informerade henne om att hon gärna fick ringa in den reserv som stod först i kön på listan, för det ska ni veta, att det var riktigt svårt att komma in, och min plats hade jag förvärvat genom ett lysande resultat på ett högskoleprov ett par år tidigare.
Hur som haver så var min direkta reflektion att många av mina blivande klasskamrater var där för sin egen skull. Bara genom en ockulär besiktning kunde jag konstatera att några torde lida av ganska svåra ätstörningar, både anorexia, extrem fetma, säkert med bullemiska inslag. Jag kände mig helt felplacerad. Inte hade jag något brinnande intresse för kalorier, proteiner, måttenheter eller andra dietistiska inslag heller, trots en väl dokumenterad erfarenhet av kraftig viktminskning flera år tidigare.
Så jag lämnade byggnaden, nöjd med mitt beslut och jag har heller aldrig ångrat mitt avhopp. Och inte har jag börjat äta skumgummi heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar