Efter att ha genomlidit en elak matförgiftning, två veckors segdragen slemhosta med ännu mer söndertrasad nattsömn till följd, lyckades jag kröna tillvaron genom att ramla ner för trappan. Nej, inte den nyss renoverade utan den smala mörka källartrappan inne i huset. Jag skulle bara ner i tvättstugan och hämta ett plagg men det höll på att ta en ända med förskräckelse.
Jag hade på mig ett par gosiga fårskinnstofflor eftersom det är lite frostigt på våra golv och det blev en utmärkt kälke när foten gled över tredje steget uppifrån och jag rasade med ett brak. J kom genast rusande och undrade hur det hade gått och jag hade lite svårt att svara på det till en början. Först ylade jag av smärta och sedan kände jag efter hur många ben jag hade brutit. (Inga, visade det sig till sist)
Med en bekymrad och medlidsam min föreslog han att jag skulle sätta mig ner istället för att stå på alla fyra och vråla svordomar men det avböjde jag bryskt eftersom jag hade slagit mig illa på ena skinkan och just i den stunden upplevde att jag nog krossat hela sätesmuskeln. (Vilket inte heller var fallet vid en noggrannare besiktning)
- Har du ont mamma? frågade lilla E och erbjöd sig snabbt att blåsa på det onda. (Det rara lilla livet)
- Ja, men det går snabbt över! stönade jag tappert fram genom sammanpressade käkar, varpå hon släppte sin mors hälsotillstånd och raskt återgick till sin hoppsa-lek.
I mitt blåslagna tillstånd tyckte jag mycket synd om mig själv och eftersom J aldrig är den som är den, delade han hjärtans gärna en chokladkartong med mig som plåster på såren. Tyvärr var det Alladins 75-års jubileumslåda och där samsades bara sådana bitar som jag avskyr...
Den enda rena chokladmedaljongen i mitten paxade jag förstås, och möjligen fick jag i mig någon bit apelsinchoklad och kanske någon tryffel men någon smaksensation, det var det inte! J mumsade lyckligt i sig resten. För den mannen finns ingen äcklig choklad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar