Ner och upp igen

Sådär ja. Nu är jag på banan igen, och tar mig igenom vardagen i varierande tempo.
Föregående helg fick vår familj tanka lite social gemenskap och trevnad då vi hälsade på min kusin och hans fru i Norge.

Resan gick över förväntan och båda barnen var osedvanligt lugna, trots att de satt fastspända, och E6:an norrut snarast kan beskrivas som dötrist utan någon som helst visuell underhållning.

I Strömstad pausade vi och åt lunch och lilla E fick roa sig en stund genom att åka rulltrappa med sin pappa. Något hon skulle kunna ägna större delen av en dag åt.

Vi fortsatte mot Svinesund och vidare till färjan i Moss. Det blåste en hel del men jag hade preppat med sjösjuketuggummin trots J:s himlande med ögonen och kvävda fniss. Jag var glad över det. Trots att det bara tog 40 minuter räcker det mer än väl för att utveckla illamående och konvulsioner hos en stackars känslig person som undertecknad.

Färden gick vidare från Horten till Tönsberg och till sist nådde vi det vackra gamla vita trähuset där vårt värdpar väntade på oss. Det blev ett kärt återseende för tyvärr träffas man inte så ofta trots att det faktiskt inte är så långt mellan oss.

Vi packade upp våra saker, och försäkrade att vi inte tänkte flytta in, trots att det nog såg ut så. Bilen var fullproppad med resesäng, barnstol, dubbelvagn, tre rejäla väskor, påsar med välling, matburkar och en hel del annat.

Under vårt besök hann vi med en picknick och promenad, ett besök inne i Tönsberg, mycket god mat och vin och mycket glada skratt. Det var verkligen underbart och precis vad vi behövde.

Enda smolket i glädjebägaren var att jag drabbades av migrän under hemresan på söndagen och var i det närmaste helt utslagen. J fick köra hela vägen under total tystnad för bakom mina mörka solglasögon klarade jag inte ens av ljudet av radion på låg volym. Som tur var höll sig de små i skinnet och de var faktiskt tysta nästan hela vägen hem.