Karaktär

Igår tog jag en promenad med lilla S i vagnen. I en timma skavde jag runt i Slättadamm och Hisingsparken, högröd i ansiktet och med raska steg. Lite extra tungt blev det också eftersom det var extremt dåligt med luft i däcken på barnvagnen.
Flera gånger blev jag omsprungen av unga energiska orienterare, som med spänstiga steg och kartan i näven kom studsande ut från skogen.

Jag drog mig till minnes de förhatliga idrottslektionerna där just orientering var något av det värsta jag visste. Varför? Jo! För att det kombinerade två av mina största tillkortakommanden; löpning och kartläsning. Rysande mindes jag vätan och smutsen, förvirringen när man hade vridit kartan istället för sig själv och därmed förlorat all känsla för riktning. När lyckan över att äntligen ha hittat en kontroll förbyttes i ilska och förbittring över att den elaka gympaläraren hade placerat den i mitten av ett sumpigt kärr.

Nä usch och fy! Tacka vet jag rediga promenader!

Och hur går det annars med den där uppryckningen, undrar kanske den vakne läsaren. Hon skulle ju ta tag i sitt liv och sin vikt.
Jo, hon skulle det... Men sedan kom det en sommar och semester. Glass, grillning, vin och mycket annat gott ställde till det. Men faktum är att jag bara ökade ett halvt kilo och det är nog något av ett rekord när det gäller mig.

Nu är jag tillbaka på banan. Vardagen är här och jag kan hålla mig i skinnet. Trots att jag blir sötsugen så kan jag hålla det i schack. Karaktär mina vänner.

En egenskap som jag besitter, till skillnad från min käre man. Igår tjatade han om chokladpudding hela kvällen och när jag äntligen lyckades avstyra det, gick han raskt till skafferiet och hämtade några bitar bakchoklad som han njutningsfullt spritsade grädde på och tuggade i sig. Herregud, då är man sugen!
Ett riktigt lågvattensmärke om ni frågar mig.