Vädergnäll

Låt mig bara få spy ur mig här och nu: Jag hatar regn och blåst!!
De senaste veckorna har varit mer än välfyllda av slikt väder och jag avskyr det innerligt. Jag får så ont i huvudet när de så påhittigt namngivna stormarna viner kring öronen och himlen är smutsigt grå eller svart.

De läsare som följt bloggen ett tag, vet att jag stundom plågas av väderframkallade migränattacker och den senaste tiden har det varit väl mycket huvudvärk i mitt liv.
Idag jobbade jag halv dag (som mitt finfina kollektivavtal föreskriver) dag före röd dag och det innebar att jag till min förundran kom hem i dagsljus. Det kändes som evigheter sedan. När jag åker till jobbet strax före halv åtta är det mörkt, och när jag kommer hem från jobbet vid halv fem är det lika mörkt.

Jag vet att det är ett lyxproblem att gnälla över vädret, sådant som man ägnar sig åt när man inte har några riktiga problem, men för mig börjar det här skitvädret i kombination med mörkret påverka min hälsa.

Sol, en decimeter snö och ett par minusgrader nu tack!

Förbannelse över snön!

Lika intensivt som jag nyss hyllade solen, känner jag idag hat mot den vinande snön.
I vanlig ordning ämnade naturen skoja till det genom att överraska med ett av sina bakslag. Nyss var det sol och vårlikt, men det förbyttes snabbt i kyla, snö, regn och blåst. Det smutsiga blöta dominerar återigen, och som följd av det känner jag mig osedvanligt dyster till sinnes.
Vän av ordning lär väl fnysa och reflektera över att allt är som det ska. Det hör till, och varje år är det samma sak, men jag lider verkligen av det här.

Det är som att låta en svältande känna doften av en portion ljuvlig mat, och sedan fräckt rycka undan tallriken. Som att låta en tävlande ana segern och sedan lägga krokben just före målsnöret. Som att förvägra en stackars törstande några droppar vatten genom att hälla ut det på marken framför honom...
Jag vill bara gå hem och lägga mig. Dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter behagar visa sig.
Men jag gör som jag brukar. Biter ihop och står ut.

Höstens intåg

Efter en fin sommar med mycket sol och bad och en underbar resa till Kreta tillsammans med vännerna, är sommaren nu officiellt till ända...

Hösten tassar obönhörligt närmare och för varje dag förefaller trädkronorna aningen gulare.

Det regnar alltsom oftast, och som det gärna gör på västkusten; på tvären.

På jobbet är det som det alltid är på höstarna; full fart, och även om jag tycker att det är vansinnigt roligt, så börjar det intensiva tempot sätta sig i huvudet, och inte minst på händerna. - Hur då? undrar den vakne läsaren. På händerna!?

Och jo, det är så här: När jag är uppe i varv, peppad och lite småstressad har jag en ful ovana att bita på nagelbanden... Det ser illa ut, jag vet, och det gör infernaliskt ont med de där sönderslitna fingrarna där jag ibland lyckats gnaga så effektivt att köttet ibland är blottat.

Andra människor biter på naglarna när de är stressade, men jag måste tugga på fingrarna...

Man kan lätt se mitt inre tillstånd genom att studera mina händer, om jag inte gör som jag brukar och försöker gömma dem...

Om bara några veckor är det dags att stoppa in dem i ett par handskar eller vantar, och ingen behöver se eländet, och så blir det ju extra svårt för mig att utöva min självpåtagna kannibalism.

Strålande tider, härliga tider!

Termometern står på minus sju grader, snön gnistrar i trädkronorna. Det är krispigt kallt och de torra kristallerna av is knarrar skönt under sulorna på kängorna. Solen strålar från en klarblå himmel och reflekterar vitt ljus från alla snöklädda ytor.

Jag drar ett djupt andetag och låter vinterluften fylla mina lungor. Med rosor på kinderna och en kall näsa traskar jag fram, skönt påpälsad med varm jacka, termobyxor, pälsfodrade kängor, mössa och vantar.

Det här är den bästa vinter jag har upplevt på många år. Jag förstod inte hur mycket jag har saknat snön förrän nu. Kall vit snö som ligger kvar, och inte blir till brunt slask efter en dag eller två. Den uppfriskande kylan som vederkvicker både kropp och själ. Fantastiskt!

Jag har åkt pulka med min systerdotter, byggt snölykta, gjort snöänglar och betraktat stjärnklara nätter med vit rök strömmande ur näsborrarna.

Länge leve vita vintrar!

Istiden

Det är förbaskat kallt kan jag meddela!
Både utomhus och inne... Jag råkar vara en särdeles frusen typ. Men som barn var jag sällsynt varmblodig, och släkten påminner mig fortfarande gärna om när jag som litet yngel sprang runt på kalasen med rosiga kinder, i vild frenesi, blev varmare och varmare och började kasta av mig kläderna, plagg efter plagg.
Inte alls konstigt hävdar jag. Minns ni de sticksiga ribbstickade kalasbyxorna som alltid hamnade snett i fötterna och hängde i grenen? För att inte tala om de söta spetsblusarna i nylon (!) med tajt resår kring knubbiga barna-armar? Inte?
När mammor fryser byltar de på sina barn men en lämplig kalasklädsel för en vuxen, som sitter i stilla samtal vid ett bord och äter, överensstämmer sällan med ett aktivt barn som välsignats med mycket spring i benen och hyss i sinnet.
Nåväl, det var då det, i en avlägsen forntid. Idag är läget ett annat. Här är det inte tal om att kasta några plagg, snarare att bylta på så gott det går. Jag fryser när jag går ut och försöker verkligen leva efter devisen att frysa in vintern, men när det så äntligen är dags att ge upp och klä sig efter temperaturen så verkar det hopplöst. Om man inte ens blir varm när man tar på sig sin tjockaste vinterjacka, fluffig halsduk och handskar, vad gör man då?
Vad värre är; jag fryser inne med! Det första jag gör när jag kommer innanför dörren hemma, är att dra på mig mina fårskinnstofflor, en extra tröja och lindar till sist in mig i en filt. Om det inte hjälper ställer jag mig i duschen och frossar i hett vatten en stund tills kroppen återfår normal temperatur.
På kvällen värmer jag upp vetekudden i micron tills den lukar nybakat bröd och när den nästan bränns stoppar jag ner den i fotändan på sängen.
På jobbet eldar jag på det extra värme-elementet så att det glöder, och drar mig för att sticka ut näsan från mitt kontorsrum. Bara en snabb vända genom resten av de frostiga lokalerna för att hämta kaffe och sedan snabbt tillbaka in till min egen lilla tropikhörna.
Jag avskyr att frysa!
Kan det inte bli en vit jul nu och sedan en varm maj direkt?

Doften av höst

Visst är hösten en härlig tid? De där friska, lite kyliga morgnarna med strålande sol och doften av äpplen och fallande löv gör mig så glad! Visst var det en kort och tämligen sol-snål sommar för oss stackars västkustare men några riktigt fina höstdagar kan verkligen hjälpa upp det hela. Det känns nästan lite "krispigt" ute. Svårt att beskriva men den här tiden frammanar kraft och energi hos mig. Målmedvetet tar jag mig an diverse utmaningar och strävar efter såväl förändring som förnyelse.

Kanske var det därför som statarna flyttade om hösten då deras ettåriga kontrakt med bönderna upphörde. I månadsskiftet oktober/november inföll slankveckan, den enda friveckan om året då man var fri att flytta och teckna ett nytt och förhoppningsvis bättre kontrakt för någon annan bonde.

Viljan till en nystart, förändring och förkovran lever kvar.

- Nya friska tag, säger jag! Ut och lukta på hösten nu och samla kraft och energi ty den gräsliga slaskiga mörka och regniga vintern är snart över oss... Tvi!

Inbyggd barometer

Ända sedan barnsben har jag haft ett känsligt litet huvud. Jag hade ofta huvudvärk och ibland även migrän. Då visste jag förstås inte vad migrän var. Bara att mitt huvud ibland dunkade och värkte med en intensitet av sällan skådat slag. Att det flimrade framför ögonen och att alla former av ljus framkallade ännu mer smärta. Att alla ljud ekade och dunkade varmt innanför pannan samtidigt som de lekte resonans-lekar mot skallbenet. Ibland blev jag yr och mådde illa.
När det var som värst ville jag bara krypa in någonstans där det var svalt, mörkt och tyst.

Efter ett tag började jag koppla ihop attackerna med vädret. Jag märkte att när ett kraftigt hög- eller lågtryck drar in snabbt och temperaturen stiger eller sjunker med flera grader bara på några timmar, blir jag dålig.

De senaste dagarna har (som de flesta som bor på västkusten förstår) inte varit så roliga... Min familj tycker förstås synd om mig, men brukar skoja om att jag har en barometer i skallen och att jag borde få jobb på SMHI med min träffsäkerhet i prognoser. Och tja varför inte:

- Inom några timmar kommer det en förändring i vädret.

Lika tillförlitligt som en riktig väderprognos, eller vad säger ni?

Blötdjur

Igår var ute på tur. Jag var i Stenungsund med motorcykeln, och när jag körde upp var det ju för all del fint väder. Solen lyste även om det blåste lite väl hårda vindar på motorvägen. Jag är inte så förtjust i att mata mil på motorväg och framför allt inte när det blåser. Det blev till att klämma åt benen hårt runt tanken och krama styret krampaktigt. Som en liten bonus var det gott om tung trafik på väg norrut och sidovindarna som långtradarna genererade blev stundom lite väl spännande. Men, solen lyste och turen ute på Orust blev fin. Långa kurviga småvägar i sol, det är lycka för en motorcyklist!
Idag var det dags att vända hem. Men den soliga söndagen hade övergått i en regnig måndag... Jag väntade ett tag och hoppades på att molnen skulle skingras, men mina hoppfulla blickar mot himlen visade sig inte hjälpa ett dugg. Regnet fortsatte att falla och jag insåg till sist att jag nog ändå inte skulle komma hem torr. Det var bara att bita ihop, dra igen alla dragkedjor och kardborrfästen som fanns, knäppa knapparna och dra iväg. Det var ganska blött. Faktiskt väldigt blött. Och kallt...
Efter några mil började jag känna hur vattnet trängde igenom sömmarna i kängorna, handskarna, jackan och till sist även skinnbyxorna. Jag frös... Regnet pärlade på visiret men efter att ha torkat det femtioelva gånger lät jag det vara. Gasade på lite extra istället för att komma hem så fort som möjligt. Passerade andra semesterfirare i sina bilar och en och annan olycklig medsyster eller bror på motorcykel.
Jag kunde åtminstone se fram emot en varm dusch och torra kläder när jag kom hem, till skillnad från de stackarna hojburna turisterna som jag passerade, med stor packning och tältet surrat hårt bakpå. Att sätta upp ett tält i ösregn, redan blöt och kall kan inte vara kul...
När jag kom hem kramade jag ur handskarna, hällde ut vattnet ur kängorna, hängde upp kläderna på tork och kunde till sist nå det ljuva målet, en lång och varm dusch. Härligt!

Vårdagjämning!!

Tjohoo! Hänryckningens tid är här! Idag är det vårdagjämning. Kl 11.44 smäller det! Eller tja, smäller gör det ju förhoppningsvis inte men det är vid denna tidpunkt då solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan. Redan någon dag innan är dag och natt exakt lika långa och nu nalkas vår, ljus, grönska och fågelkvitter. Märkligt... precis när man känner att man inte står ut en enda dag till med snöslask och gråmulen himmel så spricker det upp och några envisa gyllene strålar letar sig ner och värmer kropp och själ.

- Men snälla människa, är du helt blöt i huvudet?, tänker ni nu. Nu har det brutit ut totalt, med sentimentalt bladder från den där Helvetica.

Men faktum är att jag älskar den där tiden då ljuset återvänder, när fåglarna flöjtar i träden, när naturen vaknar till liv och gröna blad och strån börjar spira från den gråbruna marken. Det är något hoppfullt och löftesrikt med våren. Jag blir gladare och piggare och det mina vänner, är minsann på tiden!

Förbannelse över snön...

Det snöar. Igen. Oavbrutet sedan ett dygn tillbaka. I mars!!?? Besviken och ilsk vill jag understryka min förtrytelse genom uttrycka mig som min älskade systerdotter på snart två år: - Dumma dumma!
Jag är ingen vinterälskare. Snö kan det få vara ett par veckor runt jul och sedan är det minsann bra. Du kanske redan har gissat att jag inte åker skidor. Inte för att jag inte tycker om det, utan för att det aldrig har blivit av. Jo, jag är 31 år och har aldrig, jag säger ALDRIG åkt skidor utför... Möjligen skulle jag gilla det om jag provade. Enligt uppgift är utförsåkning det närmaste man kommer mc-körning vintertid och köra mc är ju något av det bästa jag vet. Någon gång ska det bli av, det lovar jag. Och vem vet. Kanske kommer min något avvaktande hållning till snö övergå i en vild passionerad kärlek för frusna vattenkristaller, men tills dess: SLUTA SNÖA!!