När min syster fick barn beklagade hon sig ibland över att hon inte längre hann med något. Att allt, från och med dotterns födelse, nu tog nästan dubbelt så lång tid. Jag tyckte det verkade konstigt eftersom barnet ändå sov en ganska stor del av dygnet.
Förlåt mig min dumhet, alla föräldrar, men nu förstår jag...
En bra dag med lilla E hinner jag duscha i fred utan att ungen ligger och gallskriker, jag hinner utföra andra toalettbestyr utan att i panik avbryta verksamheten och rusa ut för att dämpa vrålen. En bra dag kan jag tömma diskmaskinen och fylla den på nytt, jag hinner hänga tvätten som legat i maskinen i två dagar och fylla den med en ny omgång nerspydda babykläder. Jag kan till och med äta utan att ha barnet på armen och därmed undvika att spilla mat både på mig själv och på lilla E.
En bra dag kan vi åka till affären utan att bilresan blir en svettig och högljudd upplevelse både för mor och barn. Vi kan gå en lång promenad, och istället för att skrika av hunger redan efter ett par timmar trots tillägg, är lillan nöjd och glad. En bra dag behöver vi inte byta kläder mer än en gång efter utbrott med kaskadkräkningar.
Så kan det vara en bra dag...
Men det är bara att anpassa sig. Det går upp och det går ner. Vissa dagar är ok, andra riktigt bra och någon enstaka gång har vi en riktig skitdag!
Men sånt är livet. Tiden som supereffektiv och lätt pedantisk ung kvinna är till ända, och har nu förbytts i moderskapets kamp för att få tiden att räcka till. Nu är jag morsan som resignerat överser med obäddade sängar, kaffefläckar på bordet, och dammråttor som svävar ut över parketten, och allt till förmån för en liten tjej med de blåaste ögon och underbara runda kinder. Med ett våldsamt skrikförråd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar