Lunka på...

och håll ut Helena, tids nog blir det vår...

För nu är jag inne i den sämsta perioden på hela året. Jag avskyr januari, februari och mars. Mörkt, blött, kallt, grått, blåsigt och fult.
Ja, jo visst det ljusnar något i februari och visst ser även jag att det inte längre är becksvart vid halv tre på eftermiddagen men ändå.

De tre förhatliga månaderna drabbar ännu hårdare med två små ätteläggar som behöver rastas utomhus i friska luften, och gärna på en lekplats, för att inte börja klättra på väggarna. Men när det regnar och snöar på tvären i 10 m/s är man inte överdrivet sugen på utomhusaktiviteter.

Istället försöker jag uppbringa all kraft som lektant i hemmets lugna vrå, och sammanbitet uthärda lilla S dyrkan av sin mamma. Något som manifesterar sig i att barnet tjuter som en siren när modern dristar sig att förflytta sig mer än tre steg från henne. Ylande kommer hon krypande efter och när hon når fram, drar hon sig upp till stående position via ett byxben och sjunger ut sin klagan över att inte befinna sig där hon tycker att hon bör vara; i min famn.
Lite som en elektronisk fotboja som piper när man rör sig utanför området...

På sömnfronten är det fortfarande katastrofdåligt med minst fyra uppvaknanden varje natt som kräver välling. Som grädde på moset har den lilla damen bestämt sig för att vägra äta barnmat. Jag försökte allt innan jag upptäckte varför hon blev tokig när skeden närmade sig munnen. Lilla S skulle äta själv! Så nu är det mat skurna i små tärningar, lagom för en mun med endast två tänder, som gäller. En helt ny värld har öppnat sig för barnet och hon smackar förtjust när hon pillar i sig bitar av potatis, fisk, korv och makaroner.

Lilla E trotsar vidare och som förut har vi bra dagar och sämre dagar.
- Jag kan! och -Jag vill! är två väl använda fraser och för att förhindra, eller lindra åtminstone några av utbrotten, finner vi oss i att backa de flesta redan utförda hushållsbestyr för att hon ville gjort det och kräver att få göra det.

Så går dagarna i sakta mak. Så sakta... Det grå och trista dominerar, även om jag försöker lysa upp tillvaron genom färggranna tulpanbuketter, lyxen av färska hallon för galet mycket pengar, att tanka energi på bubblande barnskratt och försöka hålla fokus på vetskapen att det blir enklare, ljusare, varmare och roligare. Det går bara lite långsamt dit.