Ibland orkar man inte mer... Ibland tar krafterna slut och man rasar ner i mörker och förtvivlan. Ibland orkar man inte vara glad, modig och stark. Igår tog modet slut...
Mina två behandlingsdagar denna veckan har varit tunga och svåra. Jag drabbades av ett svårmod och tungt sinne som var svårt att hantera.
- Du är så stark, så fantastiskt att du kämpar på!
- Du klarar det här, tiden går ju så fort!
- Så duktig du är som jobbar och tar hand om två små barn under behandlingen!
De hejiga tillropen är väl menade och jag inser att det är av omsorg de sägs... Men igår orkade jag inte vara duktig längre. Jag orkade inte vara peppig och vid gott mod. Orkade inte mer...
Jag brast ut i tårar. Hulkade och snyftade mot axeln på en sköterskas sjukhusblå uniform. Bad om ursäkt för att jag var så svag, att jag inte riktigt orkade mer...
Orkar inte åka dit och känna sjukhuslukten, orkar inte med sticken, orkar inte känna obehaget, illamåendet, den fadda smaken i munnen, orkar inte leva i tvåveckorsintervaller. Jag vill inte mer...
Jag vill vara stark och frisk, fri att göra vad jag vill. Jag vill leva. Det här är inget riktigt liv... Fram till den 28:e april lever jag ett nästan-liv. Jag har fått hälften av mina behandlingar.
- Jaaa, du har gjort halva grejen, härligt! Då är det bara resten kvar, och tiden går ju så fort!
Nej... Jag kan bara tänka på att jag har lika många jävla gånger kvar...
Mitt glas är inte halvfullt.. Det är fyllt av stinkande svart sörja, elände och sorg. Kanske är det bättre i morgon, kanske inte. Men just nu är det tungt. Så oändligt tungt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar