Maten... Himmel och helvete

Hörni det här med mat...

Visst är det knepigt? Mat kan ju vara så fantastiskt gott, framkalla glädje och njutning och utgör en samlingspunkt för människor. Jag gillar att äta mat. Men jag gillar inte att laga mat. Absolut inte.
Faktum är att jag på riktigt ogillar det så mycket, att jag nog enbart hade köpt färdigmat om jag vore snäppet latare, rikare och oansvarigare.

Jag drar mig för att ställa mig vid spisen. Det är ett nödvändigt ont och genererar mest frustration och uppgivenhet. Att laga mat till barn är ett alldeles särdeles otacksamt uppdrag.

- Jag gillar inte pannkakor...
- Tyst, du gillar visst pannkakor!
- Näää jag vill ha plättar!

...

-Mammaaa jag vill inte ha potatis, jag vill ha pasta!
- Vi åt pasta igår, ät nu!

...

- Jag vill inte haaaa den här maten!
- Snälla ät nu!!!

...

- Vad får vi till efterrätt?
- Det blir ingen efterrätt idag. Ät upp din mat.
- Uuuuääähhhh!!!

Som sagt. Den där underbara stilla familjemiddagen med strålande barnaögon, renskrapade tallrikar och ett jublande "tack för maten" existerar inte i verkligheten. Det är bara att inse fakta..

Så jag byter kanal snabbt när det vankas matlagningsprogram på TV, ryser åt hurtiga kockar med fingret i såskastrullen och skrattar fortfarande åt lilla E:s kommentar på restaurangen i somras. Vid lunchen presenterades maten av just en sådan entusiastisk och erforderligt klädd kock. Lilla E granskade hans vitklädda uppenbarelse med den ståtliga kockmössan, funderade en stund och frågade sedan sin far:

- Pappa... Varför har han en påse på huvudet?