Du...

Hej där Liten.
Ja, just du.
Du som står där i hörnet och tittar på när de andra leker.
Jag ser på dig att du vill vara med.
Du vill så gärna, men vet inte hur.
Du har försökt.
Du gör som de andra barnen, men de ser dig inte.
Eller också ser de dig, och retar dig.
De skrattar.
Fnissar, och himlar med ögonen.
Blir arga på dig när du är i vägen.

Nu vill du inte synas mer.
Vill inte att de ska märka dig.
Du vill bara bli lämnad ifred.
Det gör ont.
Det går så ont att du går sönder inuti.
Men du är tyst.
Så tyst.

Förlåt.
Vi borde se dig.
Fråga om du vill vara med.
Fråga hur du mår.
Fråga vad som gör dig glad.
Fråga vad som gör dig ledsen.
Förlåt.
Vi vuxna har glömt.
Vi har glömt hur det var att vara du.
Vi vill inte minnas hur ont det gjorde.

Men vi borde se dig.
Och kämpa för dig varje dag.
För det finns många som du.
Men bara en du.
Och du är så värdefull!
Älskade Liten...