julklappsjakt

Julklappsjakten är i full gång och det kräver sannerligen sin man eller kvinna!

Jag gillar inte önskelistor för vuxna. Det känns bara som att byta pengar när man önskar sig något man ändå kan köpa själv.

Men när man var liten, utan egna pengar var det strålande bra! Såväl rimliga som orimliga önskningar plitades omsorgsfullt ner på en lista och lämnades till mamma för vidare leverans till tomten.

Nä nu ljuger jag faktiskt. Jag visste redan tidigt att det där med tomten var påhitt. Min illusion om den fete mannen i stort skägg med säck på ryggen krossades en jul när jag var tre år gammal. När tomten skulle böja sig ner och hämta upp ett paket ur säcken tappade han helt sonika ansiktet! Alltså; tomtemasken åkte av och blottade min egen ömma moder. Minns inte om insikten väckte vare sig ilska eller bestörtning eller kanske rentav rädsla men därvid blev det; tomten fanns inte på riktigt.

Nåväl; när jag var barn var det alltid spännande att på julafton få veta om ens innersta och högsta önskningar besannats eller inte. Att jag inte skulle få en häst eller hund som vanligtvis toppade listan begrep jag nog, men det fanns ju andra saker där sannolikheten var tämligen låg att önskningarna skulle infrias.

Två sådana julklappar minns jag alldeles särskilt.

1982 var jag fem år gammal och ville så förfärligt gärna ha en cykel. Jag längtade efter att få cykla som min äldre syster men förstod samtidigt att en cykel var en väldigt dyr sak.

Men på julaftons morgon när jag vaknade och sprang in till granen så stod den där! En fin ny och glänsande blå cykel. Jag var överlycklig och ville genast börja cykla. Inomhus och med långt nattlinne svepande kring benen...

Året därpå hade My Little Pony nått mig. Några av er kanske minns de söta små hästarna med långa manar och svansar i kulörta färger. Jag hade flera stycken och byggde hus åt dem i min

bokhylla.

De hade små sängar med filtar och mattor på golven. Men det jag egentligen ville ha var slottet! My Little Pony-slottet var rosa med blå tak på tornen. Porten var gul och fungerade som en vindbrygga. Med snören kunde man fira ner den och välkomna gäster in i den rosa härligheten. Det var en dröm för en liten flicka, och helt ouppnåelig. Slottet kostade nästan 500 kronor. Det var fasansfullt mycket pengar och mina föräldrar kunde inte förstå att det enda jag ville ha den julen var en bit plast i rosa och blått.

Jag tjatade och tjatade och se; till sist bar det frukt. Envisheten segrade, mina föräldrar föll till föga, och gjorde mig till ett väldigt lyckligt barn.

Jag minns fortfarande den smått euforiska känslan när jag slet av pappret från den stora papplådan och såg de fina bilderna på sidorna. Lyckan var total, och mina ponnyhästar fick genast flytta in i slottet tillsammans med den lilla violetta draken Elliot. Hade jag kunnat ha med mig slottet i sängen så hade jag sovit med det under armen. Den julen glömmer jag aldrig.